Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

För och emot Richard Floridas vision

Publicerat fredag 29 januari 2010 kl 15.00

I worry about the university being trapped in its past. But at the same time I recognize that universities, I call them “hubs”, creative hubs, of our economy – universities are not only important because they teach people and do research, actually if you look at where the “three T:s” come from – Technology, Talent and Tolerance – the university is an engine of each of these three T:s.

Richard Florida ser det kreativa samhällets främsta kapital i människor, de som kan bilda en kreativ klass, som han kallar det, och frågan är hur vi bäst investerar i dessa människor. Universiteten och högskolorna har en självskriven roll. Men enligt Florida kan man inte fastna i att se det som utbildningsinstitutioner.

Universiteten som nav, knutpunkter, motorer i den kreativa ekonomin, där alla det kreativa samhällets goda egenskaper, Floridas tre T:n, Teknologi-Talang-Tolerans, sätter fart på framgångarna.

Richard Florida är verksam vid University of Toronto, dit han kallades från USA 2007, för han har kunnat dubblera sin privata konsultverkamhet Creative Class med ett eget institut på universitetet, Martin Prosperity Institute, som mäter kreativitetens och platsens värde i ekonomin. Richard Florida trivs med sin framskjutna roll i Toronto, och han trivs som fisken i vattnet i det Toronto som gjort sig världskänt just för sin kreativitet och spännande mångfald, med folk från hela världen i levande stadsdelar. Florida har inte varit lika uppmärksam på komplikationerna. Ett universitet som ska vara ekonomisk motor blir kanske också ett ekonomiskt slagfält. Richard Floridas ankomst med sin kreativa klass utlöste en – klasskamp. Claire Major är doktorand på det andra universitetet i stan, York university, i utkanten och lite mindre fint.

I go to York University, which is in the north end of the city, and we had a very long strike last year, we were on strike, the teaching assistants, and the contract faculty were on strike for 84 days.

Det var de många med osäkra anställningar på universitetet som gick i strejk i 84 dagar, berättar Claire Major. Och man började diskutera sin situation som ”precarious workers”, som det heter på engelska. Vilka andra i samhället hade man anledning att solidarisera sig med egentligen? På University of Toronto hade studenterna råkat ut för höjda kursavgifter. Samtidigt kom det ut en rapport, Ontario in the Creative Age, som Richard Floridas privilegierade institut på University of Toronto hade fått bra betalt för att producera åt provinsregeringen. Det började mullra i leden på de båda Toronto-universiteten.

And this was a very good time for us to begin to put the pieces together of who are precarious workers, and there’s lots of research of course on who are the precarious workers in the service economy in Toronto, they’re immigrant people, they’re women – so at the same time as we were thinking about this, there were people contesting the investment that had gone into the new Martin Prosperity Institute, and at the same time there were tuition fee increases, so for them it was mobilized around the unevenness in the development of the university.

En grupp studenter bildade Creative Class Struggle Group, ”Gruppen för Kreativ Klasskamp”, som har uttalat som mål att slänga ut Richard Florida från Toronto – och slänga hans institut efter honom. Floridas privilegierade roll sticker i ögonen på många av dem som under osäkra ekonomiska förhållanden bär upp hans vision om det kreativa samhället. Och om man inte får iväg Florida, så vill man i alla fall starta diskussion och debatter om utvecklingen, säger Claire Major, som valde att engagera sig i Creative Class Struggle Group.

So what we see ourselves doing is being a clearinghouse for discussion, debate on creative classes. And we had an activist from the east end of the city who had some marvellous lines. For her, what this creative class discourse is that professionalizes her as an immigrant. Her role in the city is to be an immigrant, that creates the sense of tolerance that is important to a creative class.

På det första debattmötet var det en aktivist från Toronto’s East End, en invandrarkvinna, som vittnade om sin upplevelse av att bli professionaliserad ”invandrare” i Floridas kreativa samhälle, en som fyller ut den fina bilden med lite spännande färg och känsla av tolerans, när de ledande i den kreativa klassen går förbi och letar efter en autentisk miljö.  

Vi förflyttar oss till England. Kate Pickett vid universitetet i York forskar om folkhälsa och ojämlikhet, och har gett ut boken The Spirit Level, ”Jämlikhetsanden” på svenska, tillsammans med Richard Wilkinson. Vad säger hon om idén om en kreativ klass som tar ledningen i samhället?

Well, I don’t like the concept of a leading class of any kind, actually (skratt). Whether it’s creative, or financial, or inherited. I like the idea of us thinking about transforming our societies in a more inclusive way, rather than thinking about having an elite group leading the way, because that’s very damaging.

Kate Pickett är engagerad för mer jämlikhet i samhället, på den politiska vänstersidan. Hon säger sig i och för sig gilla visionen om ett kreativt samhälle, där kunskap och utbildningblir allmän egendom. Ett mål som ofta upprepats under åren av socialdemokratiska regeringar både i England och Sverige är att 50% av årskullarna ska ha högre utbildning. Men Kate Pickett menar att det leder fel redan där någonstans, i den typen av mål.

I think we’re starting from the wrong end, though, if we say “we want 50 %” – I think we should start at the other end and say: what kind of a society do we want, what kind of jobs are going to be needed in that society, and what kind of training do people need to have to fulfil those kinds of occupations. Rather than just setting some arbitrary target of, you know, “50% of you should go to university!”.

Såna utbildningsmål är tagna ur luften, menar Kate Pickett – vi ska börja med att fråga oss vilket samhälle vi vill ha. Och att vi bör värdera alla möjliga sorters kunskaper.

That we ought to think about valuing lots of different kinds of contributions to society, and that we ought to be telling our children that it’s allright to aspire to be a nursery teacher, for example, or a carpenter or craftsman, or to contribute in lots of different ways, and that we shouldn’t only be valuing those who got very very high levels of education.

Ja, men vad händer om det är högskolan som blir alltings nav i det nya samhället, men ändå långtifrån alla är delaktiga i den – de där andra 50 procenten? För det kreativa samhället med sig inte bara en ekonomisk och social ojämlikhet, utan en kulturell ojämlikhet, en kulturell klyfta? Kanske till och med en politisk, om ”medborgarrätt heter master”, för att travestera Heidenstam? Det låter som att då har man kommit ganska långt från de idealistiska intentionerna – som inte är ett Richard Florida-påfund: Florida anknyter till något med djupa rottrådar. Vi ska avsluta med att höra idéhistorikern Sverker Sörlin, Stockholm.

Ja, jag tror ju till att börja med att det finns rötter, i en äldre, rentav marxistisk så att säga, tradition, att tänka på människan som en skapande och frigörande varelse. Det finns ju inte minst i bildningstankar under 1900-talet. ABF kunde man säga är en gammal etablerad del av det här!

Sverker Sörlin talar om en idéhistorisk bakgrund, om människans befrielse från det tyngande arbetet, om att kunna förverkliga sin inre potential, tankar som utvecklades av både Karl Marx och William Morris. Men är det en vision som i förlängningen också har en splittrande kraft?

Ja, alltså, Floridas tankar har ju varit mycket i omlopp på senare år, och en del av hans diskussion handlar om, återigen, vad är det som kännetecknar framgångsrika regioner? Fler och fler människor ska i framtidens samhälle vara högutbildade och frigöra sina inre böjelser och passioner, genom att leva fritt och frigjort, och då tycker nog jag att det kan man koppla till den här kanske länge lite så där undertryckta sidan av kreativitetsbegreppet som har just vänsterpolitiska rötter. Och det tycker jag att man kan fånga in hos Florida, Floridas idealsamhälle är ju knappast något ideal för den konservativa kristna högern i USA till exempel. För i hans samhällen, där finns det gott om det som av dessa grupper skulle kallas avvikande livsstilar, och förr i världen skulle ha kallats degenererade. Det är tvärtom motsatsen, säger Florida, till degenererat, det är utomordentligt kreativt.

När några tycker att vi stiger mot det befriande kreativa ljuset i ett nytt samhälle, kan andra uppfatta det som rena mörkret. Men det kan också finnas de som försöker följa med i uppstigandet, fast som inte lyckas, utan blir kvar nere i skuggan – om det är sant att det kreativa samhället är ett nytt klassamhälle, hur går det då ihop med att det odlats som ett projekt av vänstern och socialdemokratin? Det kanske inte går ihop – skrevar man i sin verklighetsförståelse åt helt olika håll?

Ja, det tycker jag är helt uppenbart att man gör också. Men i det här kreativitetsperspektivet, och i det genuint marxistiska perspektivet, att människans skapande egenskaper ska frigöras, så blir ju utmaningen rätt formidabel, därför att då handlar det egentligen om att stödja människor i deras förvandling, till att bli något annat än det de är. Och det är en ekvation som är väldigt svår att hantera politiskt tror jag. Därför att det innebär en risk att man deklasserar eller problematiserar den grupp vars intressen man ska företräda. Och det bygger in en sorts schizofreni eller ambivalens i det politiska projektet, samtidigt som jag tror att det är helt nödvändigt eftersom det är en sån kvantitativ rörelse bort från, alltså, den genuina arbetarklassen krymper, och har krympt länge, fortsätter att krympa, vilket gör att det här måste så att säga, det vi här talar om måste politiseras, men man har ännu inte riktigt funnit ett språk för detta.

Vänstern, men framförallt socialdemokratin famlar bland ändrade ideal, menar Sverker Sörlin, från ett som handlat om likhet, homogenitet, ut i en svårhanterlig olikhet, heterogenitet, som sipprar in i dagens diskussioner om sådant som friskolor eller om hur vården bör organiseras – i kölvattnet efter allt fler som i sina mångfaldiga tillhörigheter och i sin kreativitet fortsätter att bryta upp från det homogena. Några tvekar att ta steget, ser inte att de kan vinna något, och vill hålla fast – hur möter man dem, och hur stark är deras politiska kraft?

Och det är nånting som jag tror också är svårt att hantera politiskt, och jag tycker att vi har sett det helt nyligen hur man brottas med detta, inte minst inom socialdemokratin. Den processen pågår medan vi sitter här och pratar, alltså, det är ingen som vet riktigt hur det här ska sluta.

Jesper Meijling

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".