Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Gud är inte att lita på

Publicerat onsdag 3 februari 2010 kl 08.52

Mänsklighetens historia är historien om hur vi och gud inte förstår varandra, han begriper sig inte på oss och vi begriper oss inte på honom.

Religionskritiken har varit ett återkommande drag i den portugisiske författaren José Saramagos romankonst. Allra mest hettade det till för knappt tjugo år sedan, när han gjorde en blasfemisk omskrivning av Bibeln i Evangelium enligt Jesus Kristus. De häftiga reaktionerna på den romanen i katolska kretsar i Portugal fick Saramago att lämna sitt hemland och flytta till den spanska ön Lanzarote, där han fortfarande är bosatt. Ett av de starkaste och vackraste ögonblicken i hela hans författarskap äger rum i genombrottsromanen Baltasar och Blimunda,  då berättelsens båda huvudpersoner träffas för första gången på Rossio-torget i Lissabon, dit Blimunda har kommit för att ta avsked av sin mor som ska landsförvisas av inkvisitionen. Deras möte växer till ett gripande försvar för den mänskliga kärleken framför den intolerans som skapats i Guds namn.

Sedan Nobelpriset 1998 har Saramago visserligen sällan nått upp till sådana estetiska nivåer, och som helhet har hans romankonst försvagats avsevärt. Däremot har det inte varit något fel på produktionstakten hos den nu åttiosjuårige författaren. Fortfarande händer det också ibland att Saramago biter till med oväntad kritisk kraft i sina berättelser. Att hans aversion mot kristendomen och den katolska kyrkan dessutom är intakt, det framgår tydligt i hans senaste roman, som vållat kontrovers i Portugal de senaste månaderna.

Den heter Caim på portugisiska och handlar alltså om den bibliska figuren Kain. Efter att fylld av avund ha dödat sin bror Abel i Första Moseboken döms ju Kain till att rotlös vandra över jorden, med ett märke i pannan så att ingen ska kunna döda honom. Med sin sedvanliga känsla för perspektivförskjutningar och alternativ historieskrivning, gör så José Saramago Kain till huvudperson i romanen. Vi får följa honom på hans vandring, där han bevittnar en rad bibliska episoder, som får Gamla testamentets Gud att framstå som både självisk och hämndgirig – som när denne ställer Abraham på prov genom att beordra honom att offra sin son, den urskiljningslösa ödeläggelsen av Sodom och Gomorra och språkförbistringen som följer efter byggandet av Babels torn. Saramago driver med Gud, hånar honom – allt med författarens karaktäristiskt torra, ironiska och omständliga stil, som känns igen redan vid första meningen. Kain själv säger på ett ställe i romanen att han mördade Abel eftersom han inte kunde mörda Gud.

Här saknas alltså inte inslag som kan uppröra de troende. Ändå är det inte framför allt romanens innehåll som har fått vissa katoliker i Portugal att reagera. Nej, det som snarare har upprört är de uttalanden som Saramago gjort i intervjuer kring boken, som att Bibeln är en ”handbok i dålig moral, en katalog över grymheter och det värsta i människans natur”. Gud är helt enkelt inte att lita på, säger Saramago som är en lika övertygad ateist som kommunist. 

Nu har Saramago alltid varit intressantare inne i sina romaner än utanför dem – och så är det ju ofta med stora författare. Det jag menar är att han i intervjuer och artiklar ofta ger uttryck för en ganska förenklad och svartvit världsbild – medan hans romaner är betydligt mer nyanserade, samtidigt som den sociala indignationen finns kvar i botten. I den nya romanen släpps däremot alltför många förenklingar in även på själva boksidorna, och emellanåt skrivs läsaren på näsan på ett alltför pedagogiskt sätt. Dessutom tycks Saramago den här gången välja att läsa Bibeln bokstavstroget, fast då från ateistens och inte den religiösa fundamentalistens synvinkel. Som när det invänds mot det orimliga i att Adam lyckades få en son vid 130 års ålder.

Just därför är det spännande att se på den dubbelhet i förhållande till Bibeln som har präglat hans författarskap i dess helhet. För parallellt med hans hätska utfall mot katolicismen, har han hela tiden stått i nära dialog med dess heliga skrift – han har helt enkelt varit en ateist besatt av att läsa Bibeln. Romanen Blindheten till exempel, är sprängfylld av bibliska referenser. På så vis införlivar Saramagos fiktion faktiskt den västerländska kulturens inre dubbelhet – både det kristna arvet och upplysningens kritik av det. Och trots den rationella inställningen anar författaren kanske trots allt att den konflikten kommer att fortleva. För som José Saramago skriver på ett ställe i romanen: "Mänsklighetens historia är historien om hur vi och gud inte förstår varandra, han begriper sig inte på oss och vi begriper oss inte på honom".

Henrik Nilsson

Bok: Jose Saramago: Caim (Caminho, 2009)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".