Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Sent på jorden 1984

Publicerat onsdag 3 februari 2010 kl 09.02

Alldeles nyligen skruvade experterna i amerikanska Bulletin of Atomic Scientists tillbaka minutvisaren på den så kallade domedagsklockan en minut, från fem till sex minuter i tolv. Det är första gången på nästan tjugo år som klockan skruvas tillbaka, och främsta skälet till det heter förmodligen Barack Obama.

Ändå kan man ju tycka att sex minuter i tolv inte känns direkt betryggande, och faktum är att närmre tolv än så här har domedagsklockan bara varit två gånger förut. Först i början av femtiotalet, när kärnvapenracet satte igång på allvar, och så förstås på åttiotalet. 1984 stod klockan på tre minuter i tolv. Det var en kuslig tid, när Europa faktiskt såg ut att kunna flyga i luften vilken sekund som helst.

Var man kring tjugo på den tiden hade man en känsla av att det var väldigt sent på jorden: vi växte upp med långa fackeltåg och fredsdemonstrationer, men också med en populärkultur som präglades på samma gång av mörka undergångsstämningar och av en nihilistisk njutningsfilosofi. Punkens ”no future” gick på något sätt hand i hand med yuppiekulturens ”carpe diem”.

Om det här handlar den danske författaren Jan Sonnergaards bok Om atomkrigens betydning for Vilhelm Funks ungdom;  en generationsroman från just det där åttiotalet när världen var på väg att gå under. I centrum för berättelsen står en grupp ungdomar från det förmögna whiskybältet norr om Köpenhamn, som tar studenten 1982 och sedan sprider sig för tidens vindar. Några av dem går till de militanta husockupanterna i bz-rörelsen, andra till reklambranschen där de snabbt skolas in i yuppiekultens tillbedjan av stora klockor, snabba bilar och dyr champagne.

Det är en märklig historia, på flera sätt. Inte bara för att berättaren, som heter Jan precis som författaren Sonnergaard, faktiskt dör i början av romanen: nersparkad av ett skinhead under en av bz-rörelsens kravaller. Och inte bara för att boken slutar med att kärnvapenkriget bryter ur och jorden går under: det har den gjort förr i litteraturen. Utan mest för att det egentligen inte finns någon berättelse. Bland alla speedade skildringar av våldsamma demonstrationer och vilda kokainpartyn verkar själva romanen på något sätt ha gått i upplösning, ja: sprängts.

Vad Sonnergaard försöker visa är hur kapprustningen skapade en domedagskultur som verkligen genomsyrade allt. Över varje sida i romanen hänger postpunken och industrirocken som en svart ljudmatta: dystra, ödesmättade rader av Kraftwerk, Sisters of Mercy, Bauhaus, The Smiths, Einstürzende Neubauten. När man ser tillbaka verkar det ju faktiskt underligt: hur kunde vi överleva detta?

Men alla gjorde ju heller inte det. Det som fängslar mig mest i Sonnergaards roman är till slut inte de expressionistiska sedeskildringarna från åttiotalets danska ungdomskultur, utan den lågmälda, dokumentära skildringen av vad som faktiskt hände, rent fysiskt och konkret, när USA släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945. Man glömmer det idag, men så länge sådan förödelse är möjlig är det fortfarande mycket sent på jorden.

Dan Jönsson

Bok: Jan Sonnergaard: Om atomkrigens betydning for Vilhelm Funks ungdom (Gyldendal, 2009)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".