Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Nyskapande postdramatisk teater

Publicerat torsdag 4 februari 2010 kl 09.00

I dag är de politiska maktstrukturerna svåra att förstå. Vanliga medborgare lämnas oförstående inför något som kan verka som en internationell byråkratisk apparat. Hur ska vi ens kunna kritisera beslut, när vi inte ser vem som bestämmer och vad som blir sagt? Tidigare har det mest varit journalister som granskar och informerar medborgare om konferenser och möten, nu har en teatergrupp tagit sig an det svåra uppdraget.

Rimini Protokoll är en av Tysklands mest uppmärksammade och nyskapande postdramatiska teatergrupper. Postdramatisk teater fokuserar inte på drama i vanlig bemärkelse, utan undersöker och ifrågasätter tillstånd och förhållanden. Den använder ofta publiken och scenen på ett okonventionellt sätt. Gruppen består av Stefan Kaegi, Helgard Haug och Daniel Wetzel. Namnet ”Protokoll” kommer från deras arbetsmetod, pjäserna är en slags redogörelse av verkligheten, ”Rimini” heter de bara för att det är vackert. Först tre o:n och sedan tre i – det liknar en onomatopoetisk dikt.

Deras senaste projekt, Sicherheitskonferenz, utgår från Munich Conference on Security Policy som arrangeras för 46:e gången den femte till sjunde februari 2010. Det är världens största konferens för säkerhetsfrågor, med 300 konferensdeltagare där regeringschefer, militär, vapenindustri, forskning och medier möts. Vem som ska delta i år är hemligt in i det sista, inte ens deltagarna vet alltid vem de kommer att möta. Ironiskt nog är säkerhetskonferensen helt enkelt inte tillräckligt säker – trots det enorma polisuppbådet.

Förra året träffades bland andra Frankrikes president Nikolas Sarkozy, tyska kanslern Angela Merkel, Polens premiärminister Donald Tusk och Afghanistans president Hamid Karzai, ett femtiotal ministrar och ett hundratal andra berörda från olika länder. Skräcken inför ett hot växer likt 60-talets skräckfilm ”The blob”, som en oformlig massa som vi inte kan styra.

Alla deltagare kom för att öka världens säkerhet, men ingen vågade tro på fred – det är som ett världsomspännande strategispel.

Dagens politiska beslut fattas på en så hög nivå att inte ens politikerna har full insyn. Hur och när kontakter knyts är dolt – speciellt när de själva inte vet med bestämdhet vem de kommer att träffa. Om inte de har insyn, hur ska då en vanlig medborgare förstå?

Rimini Protokoll har tagit sig an uppgiften att dramatisera konferensen, ja synliggöra dess mekanismer.

Regissören Stefan Kaegis vill att teater ska göra samma sak som journalistik, nämligen föra människor närmare varandra och öka förståelsen. Konferensen är enligt honom ingen krigskonferens som många kritiker påstår, men den främjar heller inte världsfreden. Han håller inte ens med om allt som sägs i den egna pjäsen, men det är viktigt att det får bli sagt. Det är politisk teater när den är som bäst – ett slags demokratiseringsteater som får åskådaren att öppna ögonen för verkligheten och tänka själv.

På anrika Kammerspiele i München har Rimini Protokoll återskapat mötessalen från hotellet Bayerischer Hof. Här finns ingen scen, utan liksom på konferensen sitter publiken kring ett stort runt bord. Alla tilldelas en namnskylt.

Teatergruppen arbetar aldrig med skådespelare, utan med så kallade ”vardagens experter”.  Dessa vanliga människor arbetar fram ett manus tillsammans med Rimini Protokoll där de berättar om sina verkliga erfarenheter. Det är dramatiserad realitet.  Här finns bland andra en läkare som varit stationerad i Afghanistan, en filmfotograf som tidigare gjort krigsreportage men numera filmar konferensen, en utvecklare av fjärrstyrda motordrivna projektiler med s.k. intelligent ammunition, en tolk och en afghansk flykting som anordnat möten med afghanska regeringsrepresentanter men som idag klassas som terroristmisstänkt. Alla får de berätta sin bakgrund och om sin syn på säkerhet.

Tolken får åskådarna att fråga sig om hur mycket deltagarna egentligen förstår när mycket är omöjligt att översätta. De stora språkområdena är alltid vinnare när många nationer möts.

Intressantast är mannen som varit ansvarig för säkerheten på själva konferensen i över tjugo år. Han har sett bakom kulisserna, som när Playboys faschingsfirande sammanföll med konferensen och vissa av herrarna avvek mer eller mindre obemärkt från sammanträdena, som till exempel Henry Kissinger.

Ju närmare vi kommer deltagarna, desto mänskligare blir det politiska mastodontskådespelet.

Efter föreställningen börjar jag för första gången förstå vad konferensen innebär, dess organisation och dess konsekvenser. Till skillnad från vanlig rapportering från politiska möten har kvällen varit underhållande och engagerande. Det anonyma har fått ansikten.

Mötet påverkar oss alla – samtidigt som det är ett spel för galleriet. Jag behöver inte ställa mig på vare sig deltagarnas eller demonstranternas sida. Det är vår tids maktelit som spelar politikens svårbemästrade schackspel.  Att förstå hur spelarna rör sig är en början till att kunna reagera.

Margareta Flygt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".