Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Livets mening i Cowley, Oxford

Publicerat fredag 5 februari 2010 kl 09.00

Isolarion kallas en karta som var vanlig på 1400-talet och som i detalj skildrar ett avgränsat område utan synbar relation till omgivningen, ett slags insulär representation av världen som framställer helheten i delen, eller kanske sanningen i kornet. I boken Isolarion, A Different Oxford Journey, karterar James Attlee en liten del av Oxford ett stycke bortom de gängse stråken.

Turisten tar in på the Buttery Hotel, eller Randolph om han har råd, stannar till vid martyrerna på St. Mary Magdalen, sveper pliktskyldigt genom salarna på the Ashmolean, lunchar i Jericho eller köar hos Jamie Oliver på George Street, handlar souvenirer i Aliceshopen, hör gossopranernas ljusa röster fylla koret i Oxford Cathedral, sköljer ner friterade bläckfiskringar med ett glas champagne i baren på Quod, ser en collegeåtta på Isis med årorna som ett samfällt vingslag i vatten eller flanerar i Magdalens park där hjortarna betar – Howard’s End eller Brightshead Revisited, på riktigt liksom.

Attlee håller sig till The Independent Republic of East Oxford. Där bor han, där reser han. Cowley Road utgör mittaxeln i hans universum. Han söker upp pubar och kaféer, tatuerare och teleoperatörer, skräddare och slaktare, fiskhandlare och frisörer, boklådor och bagerier, ställen där någon har något att berätta, han träffar folk från hela världen, rör sig till fots genom historien och världen med block, penna och bandspelare till hands. Det handlar om leprakolonier, hyresstrejker, heliga källor, exilens villkor och varats, biltillverkning och pilgrimsfärder. Attlees undersökning är i sig en pilgrimsvandring, en resa i etapper, ibland med förhinder. Något sorgsen är han mellan raderna, vår författare. Melankolin är en nyckfull musa som kan locka vandraren djupt in i mörka skogen och överge honom där. Attlee vädrar faran. Situationen kräver sakkunnig ledning. Den trägne melankolikern Robert Burton får bli hans Vergilius.

Burton var präst i Oxford och brottades hela livet med sin melankoli. Genom att ge sig i kast med det, lyckades han hjälpligt hålla tungsinnet stången. Han friskskrev sig, om man så vill. Metoden var introspektion. Smärtfri var den inte. Burton styckade och skar i sitt eget inre, undersökte noga och beskrev ingående sin själsliga belägenhet, en sorgmodig och sorgfällig man. 1621 utkom hans stora studie i svårmod, The Anatomy of Melancholy, under de följande tjugo åren föremål för återkommande revision och nyutgivning, till och med efter författarens död 1640, då med förläggarens försäkran om att bearbetningar och tillägg auktoriserats av upphovsmannen medan denne ännu var i livet. Robert Burton blev 83, på den tiden en aktningsvärd ålder, inte bara för en melankoliker av Burtons kaliber. Det har diskuterats huruvida han tog till repet på sluttampen. Ingen vet säkert. Vad man vet är att den gamle prästen vunnit viss berömmelse som astrolog i Oxford med omnejd och möjligen var rädd om sitt rykte – han lyckades ganska precis pricka in sin himlafärd.

Ät aldrig fisk från dyiga dammar, lyder ett av Robert Burtons kostråd till melankoliker. Ännu gällde humoralpatologi, en grundmurad tro på de fyra temperamenten och vikten av att vara vid sunda vätskor, bevara balansen intakt mellan blod, slem, gul galla och svart. För mycket av den svarta gav ofelbart upphov till melankoli, sorgmod, mjältsjuka, svartsyn. Mot melankolin tog Burton meliss, rosmarin och humle men ännu hellre ett glas i glada vänners lag. Att resa är annars universalmedlet. Utsikter, sådana som man finner från fönster, trappor och torn i spanska Granada och afrikanska Fez, i Neapel, Genua och Venedig där skepp kommer och går, är rent vederkvickande. Luftombytet livar den nedstämde. Ställen som Stockholm, Amsterdam, Brügge och Hull bör resenären däremot passa sig för, klimatet är otjänligt, luften rå. Men vad ska man då säga om Oxford? Fukten som drev in från det sanka omlandet och lade staden i en svepning av dis och dimma kan knappast ha undgått denne inbitne melankoliker, i synnerhet inte grå och kulna vinterdagar när han eldade sina rum på Christ Church College med torv skuren ur mossarna i sydost, det levrade gungfly som delar av dagens Cowley vilar på. För Burton är resans terapeutiska värde odiskutabelt. Vart reste han då själv? Ingenstans, är det korta svaret. Han reste, enligt egen utsago, bara på kort och karta, i fantasin. Vännen och bibliotekarien vid Bodleian, John Rouse, försåg honom ständigt med nya landskap att färdas i.

Att resa, tänker jag, är att med sin erfarenhet införliva skillnader, olikheter, se sig själv försvinna i mängden på en centralstation som luktar starkt kaffe i små koppar på en bardisk av zink, och trycksvärta från färska tidningar med långa, vindlande texter om tillståndet i nationen eller Goethes italienska resa, se sig själv försvinna och omsider återvända hem som en annan, förändrad, förvandlad. Men är det möjligt i vår tid, när allt liknar allt annat, när de andra är som vi?

”Turister, campa i Paraná! Eller nej förresten, låt bli! Spar era flottiga papper, okrossbara flaskor och uppfläkta konservburkar för de sista sköna platserna i Europa! Där kan ni breda ut pestfläckarna efter era tält.” Claude Lévi-Strauss skräder inte orden i Tristes Tropiques (svensk titel: Spillror av paradiset). Denna besvärjelse av gammaltestamentlig glöd och magma är annars ett av få utbrott i vad som är en behärskad sorgesång över en försvinnande värld. I Sydamerika hade den franske antropologen bevittnat en serie apokalypser, sett små uråldriga folk med intrikata sociala strukturer, flätade hus av palmblad och ansiktsmålningar som gåtfulla kartor över världen, förlisa i regnskogarna och gå under, allt inom loppet av ett par årtionden. Det har gått ett drygt halvsekel sedan Tristes Tropiques. I kolonisationens spår sprider konsumism och turism sitt mycel över jorden, ett slags oändlig enstavighet.

”Ända sedan människan började andas … har hon bara upprepat sig själv och glad i hågen sönderdelat miljarder former för att reducera dem till ett tillstånd där de inte längre har några chanser att hävda sig som integrerande beståndsdelar”, noterar Lévi-Strauss i ett slags saklig förtvivlan. Han ser för sig den slutgiltiga upplösningen, hur livsväven smular sönder, pulvriseras, ren och skär entropi, och konstaterar att en disciplin som studerar ”denna desintegrationsprocess borde snarare kallas entropologi än antropologi”. Se där, något för en gammal melankoliker att sätta tänderna i.

I Oxford hörde Burton basunstötarna, såg skriften på väggen. Ty denna världens gestalt förgås. Är den insikten melankolins själva urkälla? Kanske. Men möjligen är redan det som händer innan dess ägnat att göra oss sorgsna till sinnes, det Attlee beskriver som ”en förödande banalisering”. Han påminner om hur Lévi-Strauss som ung, darrande av upphetsning vid tanken på ord som ”antipod” och ”särart”, gav sig ut i världen i hopp om att hitta folk vars liv, seder, bruk, riter, drömmar och minnen ännu var orörda av vårt civilisatoriska nit – och hur han återvände med ”en handfull aska”.

Något håller på att gå förlorat. Allt, närmare bestämt. Oss väntar försvinnandet, tomheten. Har vi då inget att hoppas på? Jo, faktiskt, de sista raderna i Tristes Tropiques talar om tröst och hugsvalelse, om ögonblick som försonar, stunder som består ”i det tankfulla betraktandet av en bergart som är vackrare än allt vi lyckats producera; i förnimmandet av en liljas doft som ger oss mer än alla visa böcker; eller i … den ömsesidigt förlåtande blinkning man ibland i plötsligt samförstånd kan växla med en katt”. Inte så illa, trots allt.

Jan Norming

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".