Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Jobs bok är här

Publicerat måndag 8 februari 2010 kl 09.00


Jobs bok
har den kallats, datortillverkaren Apples nya leksak iPad, en sorts kombinerad läsplatta, minidator och jättetelefon som presenterades av företagets direktör Steve Jobs under en uppmärksammad seans för någon vecka sen.


Och visst har det legat en aura av kult och mystik över den här maskinen: redan långt innan den lanserades talades det om den som ett mirakelverktyg, som på något vis skulle revolutionera hela medievärlden.

När så täckelset föll till sist var det som om många av Apples mest inbitna sektmedlemmar inte riktigt ville tro sina ögon. Vad var det här? Varför hade iPaden inget tangentbord? Ingen kamera? Inga inställningsverktyg, inga sinnrika anslutningsportar? Herregud, den här maskinen kunde ju ingenting? Snarare än det stora språnget framåt verkade iPaden, åtminstone enligt nätets tekniknördar, innebära tio steg tillbaka i utvecklingen. iPaden hade nämligen opererat bort just det som ända sen datorteknikens barndom har utgjort dess stora framtidslöfte: interaktionen mellan människa och maskin. Hur ska en sån korkad maskin kunna förändra något?

Jo: kanske precis just därför, skrev den tyska tidningen Frankfurter Allgemeines kulturredaktör Frank Schirrmacher i en intressant artikel häromdagen. Om ”Jobs bok” har ett budskap, så handlar det, enligt Schirrmacher, om att it-revolutionen är över. Datorer är inte science fiction längre, tvärtom, de är en del av vardagen, och Apple verkar ha förstått att de allra flesta människor faktiskt inte är så intresserade av att hålla på och mecka med sina datorer, ändra inställningar, byta preferenser, skapa genvägar och sånt där. Vad folk vill ha är ett verktyg som fungerar smidigt och bekvämt, och där den komplicerade tekniken gärna får ligga dold under enklast tänkbara yta.

För Schirrmacher innebär det här inte bara en teknisk, utan också en politisk förändring. Datorerna, skriver han, är maskiner som ursprungligen utvecklades för det mest byråkratiska av alla byråkratiska system: det militära. Och detta ursprung har de aldrig lyckats dölja. Tvärtom, vad datorerna har betytt för gemene man är att de har gjort byråkratin till en del av vardagen. Som datoranvändare förväntas man idag lägga en stor del av sin tid på att organisera, prioritera, skapa nätverk ochsåvidare. Varje kommando, varje liten preferens man ställer in innebär ett byråkratiskt moment, ett litet led i denna ofrivilliga, världsomspännande självdisciplinering.

Med iPaden, förklarar Schirrmacher, försvinner hela denna byråkratiska vardagsapparat. Att det inte går att göra några egna inställningar på iPaden, att till exempel epostlådans inkorg inte går att förstora betyder inte bara att man inte kan: det betyder framför allt att man slipper. För de allra flesta datoranvändare står enkelheten alltså inte för begränsning, utan för befrielse.

Men befrielsen har förstås ett pris. All byråkrati handlar i grund och botten om hur makten organiseras, och varje ny teknisk uppfinning som människan tar i bruk förändrar också vårt sätt att tänka. När det amerikanska nätforumet Edge nyligen bjöd in drygt hundra konstnärer, vetenskapsmän och intellektuella till att ge sina svar på ”årets fråga” handlade den just om det här: vad internet har gjort med vårt sätt att tänka. Bland svaren dominerade tydligt en upplevelse av att förlora kontroll och överblick. Till exempel skrev konstnären Marina Abramovic om hur hon förlorat makten över sin tid till en teknik som inte gör någon skillnad mellan dag och natt. Statistikern och finansanalytikern Nassim Taleb beskrev hur bombardemanget av information får människor att bygga sina teorier på isolerade, slumpmässiga fakta. Ochsåvidare.

Jag vet inte om denna skepsis är ett tecken i tiden. Men faktum är ju att debatten om teknik och makt de sista tio tjugo åren ofta har förts i ett nästan högstämt, utopiskt tonläge. Datorteknikens interaktivitet och nätkommunikationens ickehierarkiska struktur, begrepp som open source och digitala allmänningar, och förstås hela fildelningsdebatten har fött en tro på att tekniken bara med sitt sätt att fungera kan leda också till en öppnare, plattare, mer demokratisk social ordning.

Frank Schirrmachers slutsats är att it-revolutionärernas dröm om interaktion, öppenhet och demokrati nu visar sig vara en illusion. Om iPaden är framtiden, något som de allra flesta experter faktiskt verkar överens om, så tycks den bestå i att teknikens revolutionära fas har övergått i en restaurationsperiod där raka motsatsen gäller, det vill säga förenkling, slutenhet och maktkoncentration. Utopin ser ut att bli en dystopi, trots allt. Om också ovanligt användarvänlig.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".