Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Ett lysande decennium i Berlin

Publicerat torsdag 11 februari 2010 kl 14.41

Är det någon epok som dagens Berlin kan anknyta till, så är det Die Goldenen Zwanziger. Både tiden efter 1918 och efter 1990 präglades av kaotiskt uppbrott och nystart, som så småningom lett till ett mångsidigt, kreativt och idérikt kulturlandskap.

Tillbaka är tjugotalets toleranta och liberala Berlin, inte minst med sin hbt-kultur – vilket Berlin var känt för redan då. Även den nya arkitekturen med dess monumentala glastorn tycks anknyta till utopierna hos det begynnande tjugotalets arkitekter. Och dagens förenade Berlin är liksom under det turbulenta tjugotalet en röd stad med stora samhällsproblem.

Man säger att 1928, det år som Tolvskillingsoperan hade premiär, var det bästa, sedan kommer världskrisen och till slut Hitlers maktövertagande som satte punkt för guldåldern. Men även 1928 rådde stort armod i de norra och östra delarna av Berlin, arbetslösheten var hög, och man kan undra hur många familjer i Weddings eller Neuköllns arbetarkvarter, som hade råd att ta del av det lysande kultur- och underhållningsutbudet. Och de som arbetade i de moderna, rationella fabrikerna slet som djur under tidsmätningens diktat.

Fast dagens tjugotalsnostalgi tar (som nostalgier brukar göra) i första hand fram det som är harmlöst. Den radikala kabarén företrädd av sådana som Kurt Tucholsky och Walter Mehring, med deras fokus på de stora sociala och politiska klyftorna i Weimarrepubliken, hamnar i bakgrunden. I stället återupplivas den lätta genren av tjugotalsunderhållning, främst via Max Raabe und sein Palastorchester, med en elegant Herr Rabe som sjunger charmant och ackompanjeras stiltroget på ett ypperligt sätt. Ett annat exempel är Henry de Winter, som redan under tonåren klädde sig i tjugotalsmode och numera sjunger decenniets slagdängor i frack och monokel. Tjugotalets populära barbershopkör Comedian Harmonists kopierades likaså, och 1997 gjordes en filmstory om gruppen. Därutöver finns det en lång svans av tjugotalsensembler, och vid nyår kunde berlinarna hälsa det nya decenniet i ett tjugotalspartaj.

I dag kan Berlinalens galapublik se den oklippta versionen av Fritz Langs film Metropolis, ackompanjerad som sig bör av en levande orkester med originalmusiken av Gottfried Huppertz. 30 minuter hade klippts bort efter premiären 1927, ty filmen var då ingen succé. De saknade bitarna upphittades för två år sedan ända borta i Buenos Aires. Så nu är det dags för tidernas "Director´s Cut".  Metropolis är väl knappast en hyllning till den framtida storstaden, utan en klassamhällets dystopi, där överklassens hedonistiska rikemansreservat kontrasteras mot ett kuvat, ansiktslöst proletariat, som likt robotar anpassats till den rationella kapitalismens blanka maskineri.

Det var en framtidsbild av allt som Berlins tjugotal var på väg mot, och filmen är alltså en hälsosam erinring om Die Goldenen Zwanzigers alla facetter, inte bara de insmickrande.

Folke Schimanski

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".