Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Förlorarna i den nyliberala ekonomin

Publicerat torsdag 18 februari 2010 kl 08.59

"The Winner takes it all" sjöng Abba en gång i tiden utan att veta hur rätt de hade.

Allt-åt-vinnaren-konkurrens i den nyliberala ekonomin har nämligen skapat en social ojämlikhet som visar sig i många former. Löneklyftorna är bara ett exempel. Marginalisering och bristande tillgång till välfärd utmärker vår samtida ekonomi som inte längre tillhör den socialdemokratiska modellen.

De stora förlorarna i den nyliberala ekonomin är kvinnor och minoriteter visar den brittiska sociologen Sylvia Walby i boken Globalization & Inequalities: Complexity and Contested Modernities. Socialdemokratin kammar i hennes analys hem samtliga politiska poäng som det mest överlägsna systemet för alla som vill ha social rättvisa. Socialdemokratin tar bättre hand om kvinnor, barn och minoriteter, menar Walby. Socialdemokratin möjliggör demokratiskt deltagande för flera människor än det nyliberala ekonomiska och politiska systemet som i allt väsentligt bygger på profit och konkurrens enligt kapitalismens logik om exploatering och lönsamhet.

De yrkesverksamma kvinnorna är enligt Walby socialdemokratins hjältinnor. Hon har  i sin studie tillämpat en så kallad komplexitetsteori som går ut på att komplexa sociala fenomen som ojämlikhet kräver komplexa analysredskap. Detta går i korthet ut på att flera maktasymmetrier knutna till kön, klass, etnicitet, sexualitet, ålder och funktionalitet analyseras tillsammans. Denna insikt är inte Walbys egen utan hon knyter an till en vetenskaplig tradition som länge försökt sammanföra flera ojämlikheter i en och samma analys. För den solidariska fördelningspolitiken innebär detta att klassbegreppet måste omfatta kvinnor, invandrare och andra minoriteter. De är av betydelse både för ekonomin och för politiken.

Det nyliberala systemet har USA som banérförare och det socialdemokratiska representeras i Walbys studie av den Europeiska unionen. För mig är det lite svårt att se den Europeiska unionen som en hemvist för socialdemokratin. Det finns ett antal länder, främst i norra Europa, som försökt skapa ett ekonomiskt sett jämlikt system inom ramen för en statskontrollerad kapitalism. Detta ekonomiska tankesätt har inte spridit sig till hela unionen. Sverige framstår i Walbys analys som den exemplariska socialdemokratin. I slutet av boken skriver hon att USA kommer att segla vidare på sitt nyliberala moln medan Sverige förespås en gedigen socialdemokratisk framtid.

Det låter storstilat, men Walby har nog inte hängt med i de senaste årens politiska utveckling i Sverige. Hon tycks ha missat det faktum att Sverige har en nyliberal regering där avsossefieringsprojektet är i full gång. All statlig egendom säljs ut i ett rasande tempo utan den minsta tanke på någon socialdemokratisk framtid. Det politiska minnet tycks vara kort. Dagens ungdom har aldrig upplevt socialdemokratin med Televerket, Posten och Olof Palme. För att inte tala om alla barnprogram där barn fick lära sig ord som skatt och solidaritet. Ja, det är lätt att bli nostalgisk – och vilken känslig människa är inte det? Men Walby, som inte uppfattat denna politiska och ekonomiska förändring, betraktar Sverige som ett socialdemokratiskt mönsterland.

Med tanke på den förändrade politiska situationen i Sverige känns det lite märkligt och sorgligt att läsa Walbys bok. Här står det som många av oss redan visste. För det första: att vänsterpolitik inte är samma sak som högerpolitik och för det andra att denna ideologiska gränsdragning har betydelse för den förda politiken och för dess konsekvenser. Varje gång en borgerlig politiker uttalar ordet solidaritet klingar det falskt. Ordet hör inte hemma på politikens högersida och saknar följaktligen rotsystem där. Men lika irriterad känner jag mig varje gång när machovänstern drar ut på sina antifeministiska strövartåg med ett föråldrat och exkluderande klassbegrepp. Utan kvinnor stannar världen. Det behöver vi inte läsa i böckerna, men det är förstås trevligt att läsa det där också.

Tiina Rosenberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".