Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Migrationen och nationalstaten

Publicerat måndag 15 mars 2010 kl 09.00

Allmänna val har just ägt rum i Irak. Men folk röstade inte bara i där. Hundratusentals irakier i Syrien, Jordanien, Egypten, också i Sverige och i många andra länder röstade på ambassader och konsulat.

Ingen lyfte på ögonbrynen. Både de som röstade och de som betraktade valet kan se irakierna som tillfälligt bosatta utomlands, som medborgare som inom en överskådlig framtid kommer att återvända och rösta som alla andra – i hemlandet.

Förra årets presidentval i Algeriet var mer förvånande. Val ordnades bland annat också i Sverige, både på ambassaden i Stockholm och på ett par andra ställen. Ändå rör det sig bara om några tusen algerier bosatta i Sverige. Det var till och med svårt att få ut information till dem: en hel del lever i Sverige sedan länge och har svenskt medborgarskap. För svenska myndigheter – och kanske för dem själva – är de bara svenska medborgare, men för Algeriet förblir de algeriska medborgare.

Migration är en självklar del av mänskligt liv: när levnadsförhållandena blir svåra eller tycks bättre på annat håll ge sig iväg och installera sig någon annanstans är för de flesta en möjlig tanke. Att resa, skrev den franske poeten Charles Baudelaire, borde vara en mänsklig rättighet. Den starkaste motkraften mot migration har varit jordbruket – marken man inte kan ta med sig på resan – och under det senaste århundradet nationalstaten.

200 miljoner migranter
Det finns nu uppskattningsvis 200 miljoner migranter i världen, om man använder FN-definitionen, som räknar som migranter dem som sedan minst ett år är bosatta i andra länder än där de är födda. Det motsvarar ett par, tre procent av världens befolkning. Inte så mycket med andra ord, men naturligtvis ojämnt fördelat.

Tidigare ordnade Algeriet inte heller några val för sina utvandrare, officiellt betraktades de som landsmän som olyckligtvis på grund av underutvecklingen tillfälligt befann sig utomlands, snart skulle de återvända och delta i nationens uppbyggnad. Ibland såg man dem – som de egna båtflyktingarna i Egypten än i dag – nästan som förrädare: i stället för att stanna och bidra till landets utveckling anklagas de ibland för att sätta sina egna intressen främst.

Före första världskriget användes inte heller pass. Däremot måste man som migrant räkna med att anmäla sig lokalt, övervakas av polisen och inte ha några politiska rättigheter. Framväxten av välfärdsstaten under mellankrigstiden i Europa och senare i andra delar av världen, och demokratiseringen överallt efter kalla krigets slut, sätter nationalstaten under starkt tryck. Välfärdssystemen, lagstiftningen, demokratin är i första hand tänkt för medborgare.

Det är jämförelsevis hanterligt så länge medborgarna finns på ett territorium som nationalstaten kontrollerar. Men det blir en annan sak när medborgarna finns någon annanstans och ändå vill ha sina barnbidrag och pensioner, eller organiserar sig politiskt och påverkar relationerna mellan det land de lever i och sitt ursprungsland. Nationen blir gränslös, medan nationalstaten förblir bunden till sitt territorium.

Internationella problem
Det här är ett problem som sannerligen inte bara gäller utvandringsländer som till exempel Irak och Algeriet. För Sveriges del gäller det rösträtten: en grundläggande demokratisk princip är att de som kommer att beröras av politiska beslut ska få delta i att utse beslutsfattarna. Eftersom riksdagen beslutar om vad som gäller i Sverige borde alla som stadigvarande bor i landet få delta i riksdagsvalen oavsett om de har svenska pass eller inte. Men att tillämpa den principen, som säkert skulle bidra till den så eftersträvade integrationen av invandrare, skulle samtidigt innebära att utlandssvenskar förlorar sin rösträtt så länge de stannar utomlands. Nationen – som delvis är bosatt utomlands – skulle skiljas från staten. Ett sådant beslut vore minst sagt kontroversiellt.

Många stater uppmuntrar i dag tvärtom sina utflyttade att delta i hemlandets politiska liv, skapar särskilda myndigheter för de utflyttade och reserverar platser för deras representanter i parlamenten. Men det betyder å andra sidan att ursprungsstaten kan komma farligt nära inblandning i andra länders inre angelägenheter. När har en stat rätt att intressera sig för sina medborgare bosatta i andra länder? Och när blir det ett brott mot suveränitetsprincipen, som med den uigur – med svenskt medborgarskap – som nyligen dömdes för att ha spionerat på sina landsmän i Sverige för den kinesiska statens räkning?

Nationalstaten med suveränitet över det egna territoriet och tvånget att respektera andra staters inre suveränitet är den politiska modell vi förfogar över. Med migrationens allt starkare politisering blir en del stater villiga eller tvungna att följa sina medborgare bort utanför de egna gränserna – utan att vi vet om konflikter mellan suveräniteter och medborgarskap kan lösas.

Inga Brandell

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".