Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

En tickande bomb

Publicerat tisdag 16 mars 2010 kl 07.00

I augusti förra året rapporterade tidningarna i Dubai om den första strejken bland gästarbetare i det lilla men kaxiga emiratet vid Persiska Viken. Byggnadsarbetare som höll på att anlägga en motorvägsavfart till en ny shoppinggalleria satte sig helt enkelt ner och blockerade trafiken i protest mot de alltför låga lönerna.

Arbetarna, som liksom nästan alla gästarbetare i Dubai kom från Indien, Bangladesh och andra länder i Sydasien, tillhörde företaget Al Habtoor, ett av de stora byggföretagen i Dubai och känt bland annat för att ha byggt det segelformade lyxhotellet Burj Al Arab, och nu också inblandat i bygget av en filial till Sorbonneuniversitetet, i grannemiratet Abu Dhabi.

Jag vet inte hur strejken slutade, men att den alls fick utrymme i lokala tidningar säger ändå en del om hur den ekonomiska krisen har påverkat stämningen i Dubai. De gånger jag själv har varit där har jag förgäves letat i tidningarna efter nyheter som på något sätt speglar verkligheten för landets fattiga gästarbetare – men utan att någonsin hitta annat än solskenshistorier om taxichaufförer från Bombay som vunnit stort på lotteriet, och liknande. Samma skygglappsmentalitet har också präglat omvärldens syn på Dubai där regimen under en följd av år har lyckats upprätthålla en glänsande fasad genom ett pärlband av arkitektoniskt avancerade skrytbyggen.

I själva verket är det en avgrund mellan byggprojektens imponerande hägringar och den misär som – bokstavligen – har lagt grunden till dem. Hela 95 procent av emiratets arbetsstyrka utgörs av gästarbetare från framför allt länder som Indien, Pakistan, Sri Lanka, Nepal, Bangladesh och Filippinerna. Inte alla, men många av dem lever under eländiga förhållanden. De kommer till Dubai med en rejäl ekonomisk skuld till någon av de agenter som ordnat med arbetstillstånd, visum, och så vidare. En skuld, som i genomsnitt brukar uppgå till mellan tio och tolv tusen dirham, ungefär det dubbla, alltså omkring 20 000–25 000 i svenska kronor, och som det sedan tar många år att jobba av. År, när arbetsgivaren nästan alltid beslagtar pass och andra dokument, och i princip behandlar arbetaren som sin egendom.

Det behövdes alltså en global kris för att dessa missförhållanden på allvar skulle komma upp till ytan i internationella medier. Med krisen föddes en rädsla för att de stora strömmarna av gästarbetare skulle ge upphov till sociala oroligheter i arbetslöshetens spår. Och detta inte bara i Dubai och andra emirat, utan också – och kanske framför allt – i länder som Indien, där stora områden på landsbygden är helt beroende av pengar från Dubai. Bara år 2008 kom så många som 350 000 arbetare till Dubai från Indien, och i fattiga delstater som Bihar i nordöst finns knappt en familj som inte har en försörjare vid Persiska Viken.

Och under hösten och vintern har rapporterna kommit allt tätare om hur dessa fattiga gästarbetare drabbats av krisen. Internationella medier, som Financial Times, har beskrivit hur arbetare trängs i usla baracker fulla av kackerlackor, alldeles bakom lyxhotellen i Dubai, utan jobb, utan identitetshandlingar och med en skuld som gör det omöjligt att återvända hem. Det har berättats om hur indiska och pakistanska arbetare som åkte hem för att fira fastebrytandets högtid Eid i början av december plötsligt fick sparken via sms, och om hur tusentals familjer på indiska landsbygden nu tvingas leva på svältgränsen när pengarna från Dubai har slutat komma.

Kort sagt: det är en social situation som bara kan beskrivas som ”en tickande bomb”. Vad de här rapporterna egentligen visar är bilden av globaliseringen som en sorts avancerat, världsomspännande pyramidspel, där skuld läggs till skuld. När det djupt skuldsatta Dubai i vintras hotade att gå bankrutt kom de oljerika grannemiraten till dess räddning. För de skuldsatta gästarbetarna däremot finns inga räddningspaket. Indiska tidningen Deccan Chronicles rapporterade nyligen från Nizamabad i centrala delarna av landet, ett distrikt med ungefär fyrahundratusen Dubaiutvandrare, om hur polisen där mobiliserar för att vara beredd när situationen blir desperat.

Det tragiska är att mitt i denna kris fortsätter unga människor att betala dyrt för drömmen om ett jobb i Dubai. Det är de som är de verkliga förlorarna, säger människorättsorganisationer på plats; lovade ett arbete som inte finns, svårt skuldsatta, och helt utan alla rättigheter tvingas de försörja sig på tillfälliga jobb som daglönare. För dem är globalisering bara ett annat ord för slaveri.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".