Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Afghanistans tre miljoner nomader

Publicerat fredag 19 mars 2010 kl 07.00

Kuch, betyder att röra sig på pashto. Kuchi, en som rör sig. Kuchi är också namnet på de pashtunska nomaderna i Afghanistan. Ingen vet hur många dom är – det är svårt att räkna människor som ständigt förflyttar sig – men siffran tre miljoner brukar nämnas.

Under vintermånaderna slår de läger på varmare platser, som Jalalabad och Kandahar. På håll syns hundratals tält, kameler, fettsvansfår, hästar och lastbilar. I mars och april börjar de vandra upp mot höglandet, mot svalkan och sommarbetet i Hindukush berg. De vandrar i stora karavaner, på tusentals familjer. Av säkerhetsskäl. Väl framme sprider de ut sig. I september och oktober samlas de igen, för att vandra tillbaka till låglandet.

Globalt pressas nomadfolken tillbaka, men Afghanistan gåt mot strömmen. Här har nomaderna blivit fler under 1900-talet. Till skillnad från vad man skulle kunna tro är de inte fattiga. Den som äger djur är rik. Nomaderna står för en viktig del av landets ekonomi.

Dessutom är nomaderna en nyckel till att förstå afghansk hederskultur, den urgamla klanlag som kallas pashtunwali, som handlar om gästfrihet, stolthet och blodshämnd. En mans heder överskuggar allt, den måste försvaras mot varje förolämpning. “Den som inte hämnas ett nyp med ett knytnävsslag, är ingen man”, är ett pashtunskt ordspråk.

Vad har då hederskulturen med nomadismen att göra? Medan bofasta bönder är beroende av samarbete med andra jordbrukare, är en nomadisk boskapsskötare mer utsatt och utlämnad åt sin egen styrka. Djuren kräver vidsträckta betesmarker, så att leva i för stora grupper går inte. Boskapen kan stjälas över en natt, därför måste nomaden vara aggressiv. I avskräckande syfte måste han göra det klart att han kommer att hämnas minsta kränkning. En mans rykte är allt. Detta är hederskultur.

Men nomadkvinnorna i Afghanistan har en ändå en ganska stark ställning. Ett folk som ständigt vandrar kan inte spärra in sina kvinnor eller gömma dem i heltäckande tyg. Inte ens talibanerna tvingade kuchikvinnorna att bära burka. Det värsta könsförtrycket uppstår nog när nomaden blir bofast. Då består nomadens hederstänkande, men de nya möjligheter till förtryck, till exempelinlåsning, som den bofaste förfogar. Sen finns givetvis andra förklaringar till kvinnofötrycket i Afghanistan.

För övrigt håller Afghanistans nomader på att organisera sig politiskt. De har tio säten reserverade i parlamentet. Under nomadledaren Haji Haider Jan Naimzoi, son till före detta talibanministern och Guantanamofången Haji Naim Kuchi, håller de på att ta klivet in i moderniteten. Jag träffade honom i Kabul. Haider Jan har svart turban, en Iphone som ringer hela tiden, och är ständigt på resande fot för att medla i konflikter och samla stöd från klanledare. Han talade om nomadiska livets frihet. Friheten att alltid resa vidare, att inte vara bunden till marken. Vi kan bli utmärkta soldater eller affärsman, sa han, men vi blir aldrig, aldrig bönder.

Jesper Huor

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".