Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Att dekonstruera livet självt

Publicerat måndag 22 mars 2010 kl 07.00


Cary Wolf börjar med att konstatera vad posthumanism inte är, åtminstone inte för honom. Han vänder sig mot dem som använder posthumanism för att beskriva ett tillstånd där bioteknik och informationsteknik smält samman med oss människor och därmed skapat en ny mänsklighet, på alla sätt överlägsen dagens. Det tankespåret är egentligen bara en intensifiering av den traditionella humanismen, menar Cary Wolfe.

Nej, Cary Wolfes definition är den rakt motsatta. För honom är posthumanismen en tanketradition i opposition mot den klassiska humanismen. Posthumanismen förkastar föreställningarna om uppdelningen mellan kropp och själ, mellan samhälle och natur och mellan människor och djur.

Om humanismen uppfann den moderna individen, den moderna människan, menar Cary Wolfe att det är posthumanismens uppgift att plocka isär, dekonstruera, detta bygge och därmed visa att humanismen bara är en social konstruktion utan egentligt innehåll.

För att visa på humanismens brister uppsöker Cary Wolfe just de områden som är mest besvärande för föreställningen om människan som en medveten, odelbar individ, vid sidan av naturen. Han skriver till exempel om den alltmer uppluckrade gränsen mellan människor och djur och om personer med funktionshinder som inte riktigt uppfyller humanismens idé om vad det är att vara människa.

Posthumanismens uppgift blir därmed att peta i de där intellektuella såren som aldrig riktigt velat läka; allt det där känsliga om människan som ett djur, en kropp, beroende av andra djur; om livet som ett öppet flöde omöjligt att dela upp i enskilda bitar. Därmed blir posthumanismen ett av samtidens mest intressanta tankespår. Det handlar om att försöka förstå det mänskliga på ett radikalt nytt sätt.

Men, påpekar Cary Wolfe, posthumanismen skall inte uppfattas som en dogm som ersätter en annan. Posthumanismens kunskapssyn är fundamentalt annorlunda än till exempel humanismens. Posthumanismen kommer aldrig att nå fram, den är istället en ständigt pågående dekonstruktion av livet självt. Vi har aldrig varit människor, konstaterat Cary Wolfe, åtminstone inte i ordets vedertagna betydelse – vi är något annat.

Jag är beredd att hålla med honom. Den diskussion som Cary Wolfe vill få i gång är oerhört viktig om vi vill nå en djupare förståelse för oss själva, och för vår plats i världen.

Mattias Hagberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".