Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Valet i Irak - en seger för demokratin eller USA?

Publicerat måndag 22 mars 2010 kl 10.50


När jag häromveckan, iklädd skottsäker väst och hjälm, flera timmar försenad p g a explosioner och hotfulla incidenter, äntligen nådde en vallokal i Bagdad, hann jag knappt hälsa på valförrättaren förrän vi överröstades av en smäll som fick säkerhetsvakterna att beordra reträtt.

Jag hann dock notera att ingen av de närvarande irakierna - väljare, valfunktionärer, observatörer från folkrörelser och partier, poliser och journalister, så mycket som höjde på ögonbrynen. Trots att 38 människor dödades under valdagen deltog 62 procent av de röstberättigade i ett val som oberoende irakiska valobservatörer har betecknat som överlag korrekt, även om det förekom regelbrott och småfusk.

Det betyder förstås inte att läget i Irak efter sju års utländsk ockupation har normaliserats. Ska man tro senaste numret av Le Monde Diplomatique håller premiärminister Maliki på att utvecklas till en ny Saddam Hussein i ledningen för ett auktoritärt shiitiskt styre. Samtidigt fortsätter strömmen av böcker med förödande kritik mot den amerikanska invasionen och, inte minst, ockupationen. Den irländske journalisten Patrick Cockburn hävdade häromåret i The Occupation: War and resistance in Iraq, att USA tillämpar den urgamla koloniala kontrollmekanismen ”söndra och härska” i avsikt att dela landet i tre delar, Kurdistan, Sunni-triangeln och Shiiastan, för att därigenom krossa ett potentiellt arabiskt maktcentrum i världens oljebälte. Washington Posts korrespondent Rajiv Chandrasekaran avslöjar i Imperial Life in the Emerald City – inside Bagdad’s Green Zone, den monumentala okunnigheten och arrogansen hos de lojala Bush-anhängare som strömmade till Bagdad efter 2003 för att snabbt förvandla Irak till ett nyliberalt paradis. Och USA-diplomaten Peter Galbraith formulerar sitt nedgörande budskap redan i titeln till sin bok – The End of Iraq. How American incompetence created a war without end. Senast i raden är Cultural Cleansing in Iraq, utgiven i år av Pluto Press, som skildrar den enorma förstörelsen av Iraqs kulturella och, inte minst, intellektuella resurser, vilket enligt författarna avsiktligt syftar till att ”krossa Iraqs ryggrad som en integrerad sekulär nation”. 

USA:s företrädare i Bagdad hävdar motsatsen. Det är Iraks grannar som vill ha ett svagt och splittrat Irak, påstår de, medan USA däremot vill ha en stark centralregering i Bagdad. Deras förklaring är inte helt orimlig, nämligen att USA vill ha Irak som en ”stabil och långsiktig partner”. Återigen är det Irak som skall utgöra bålverk mot anti-amerikansk islamism, precis som före Gulf-kriget 1991. Skillnaden är att USA då satsade på en unikt grym envåldshärskare, Saddam Hussein, medan skyddsvallen mot al-Qaida och Teherans ayatollor den här gången skall bestå av ett demokratiskt Irak, vilket skall befria USA både från skamstämpeln som olaglig ockupationsmakt och ryktet att alliera sig med vilka blodbesudlade terrorregimer som helst bara de stödjer amerikanska intressen.

USA:s roll har dock varit en icke-fråga i valkampanjen av det enkla skälet att saken betraktas som avgjord genom det avtal som finns om att de sista trupperna skall vara ute senast 31/12 2011. Istället handlade valkampen om bristen på elektricitet, vatten, förnödenheter, praktiskt taget allt som behövs för en uthärdlig vardag.

Den enda säkra slutsats irakierna kan dra av de gångna sju årens erfarenhet är att varken USA-styre eller shiitisk sekterism hjälper mot vardagsproblemen.  De flesta stora partikoalitioner har eftersträvat att få med både shiiter och sunniter i sina led. Flera mindre partier gick till val med öppet sekulär inriktning. En stor del av de kvinnliga kandidaterna framträdde på valplakaten och i TV utan slöja. En kvinnlig kandidat för det sekulära Förnyelsepartiet spekulerade öppet om ökad makt för kvinnor i irakisk politik, dels pga kvoteringsregeln som reserverar 25 procent av parlamentsplatserna för kvinnor, dels pga att de många krigen har gjort att nästan två tredjedelar av väljarna är kvinnor, därav 3 miljoner änkor.

Naturligtvis kommer USA att tolka ett hederligt val som en seger och ett efterhandsgodkännande av invasionen. Men jag kan inte se att det betyder att vi som protesterade 2003 mot USA:s självsvåld och nonchalans mot FN och folkrätten nu måste blunda för att Irak faktiskt håller på att ta stapplande steg i riktning mot demokrati. När man sett stoltheten hos irakier som med risk för livet lade sina röster på någon av sextusen kandidater i ett åttiotal partier, kan man bara tillönska Irak en demokratisk välfärdsframtid, även om USA-ockupanterna strax innan de drar sig tillbaka med svansen mellan benen skulle försöka ta åt sin en del av äran.

Per Gahrton

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".