Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Myten om Afghanistan

Publicerat måndag 29 mars 2010 kl 13.17

I novellen Mannen som ville bli kung av Rudyard Kipling reser två brittiska äventyrare till Afghanistan för att grunda ett eget rike. Drivkrafterna är girighet och makt. Metoden: överlägsen militärteknologi. Med sig i packningen har de moderna gevär. Först går det utmärkt. Barbarerna, som tror att britterna är gudar, underkastar sig.

Sedan går förstås allt åt helvete. En av britterna blir biten när han försöker kyssa en flicka. Och se, blodvite! ”Varken Gud eller Djävul, bara en människa”, utropar afghanerna som inser att de förts bakom ljuset. Uppror utbryter. Den ene britten mördas. Den andre flyr, dödligt sårad, och återger historien för sina landsmän innan han avlider, ensam på ett sinnessjukhus.

Så kan det gå.

Rudyard Kipling, mannen som skaldat om ”den vite mannens börda”, har kallats imperialist och rasist. Men det är svårt att läsa Mannen som ville bli kung – som för övrigt filmatiserats med Sean Connery och även inspirerat ett Star Trek-avsnitt – som annat än en kritik av kolonialismen. Novellen från 1888 är också ett tidigt bidrag till myten om Afghanistan som ”imperiernas gravplats”.

Sedan dess har västerländska skribenter – såväl kolonialtjänstemän som antikommunister och maoister – följt i Kiplings spår och romantiserat om afghanerna som ett okuvligt, krigiskt folk som slår tillbaka varje invasion. Somliga menar till och med att den stormakt som försöker erövra Afghanistan inte bara kommer att misslyckas – utan också kommer att gå under. Det är en bild afghanska poeter och författare älskar. Och inte bara de, utan afghaner i allmänhet.              

– Se bara på vad som hände med Darius, Alexander den Store, tatarerna, mongolerna, mogulerna, britterna, ryssarna …

Så kan det låta om man frågar en kaféägare i Kandahar. Eller en nomadledare utanför Jalalabad. Då blir jag alltid frestad att svara: Hallå, det är ju bara en muggig gammal klyscha! Det finns ingen naturlag som säger att varje utländsk ockupant måste få på nöten. Jag menar – bara som exempel – inte fick Alexanders (eller Iskander som han kallas här) armé stryk av afghanerna? Grekerna grundade kungariken som överlevde i hundratals år. Och Djingis Khan – hans hästburna krigare mötte motstånd – men besegrade det. Och skövlade praktiskt taget varenda stad.

Men myten är stark. Och som de flesta myter innehåller den ett mått av sanning. Ja, britter och ryssar fick stryk. Ja, afghanerna är hårda och många av dom ser Västs närvaro som ett hot mot deras traditionella livsstil. Ja, Afghanistans terräng är idealisk för gerillakrigföring. Och nu är myten som bekant på väg att besannas. Inte för att den döljer en djupare ödesmättad sanning. Utan för att USA och deras allierade underskattat talibanerna och inte haft tydliga mål med sin insats. Ja, vad ville man? Fånga bin Ladin? Befria kvinnorna? Skapa demokrati? Inte förrän i somras fick de utländska styrkorna en enhetlig strategi. Alldeles för sent, tror jag.

Jesper Huor

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".