Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

"Mário. Jag heter Mário.”

Publicerat torsdag 1 april 2010 kl 08.00

Ibland när det skymmer händer det att jag tänker på Mário. Det var för några år sedan, på den portugisiska landsbygden. Jag och min flickvän hade stannat till i en by för att dricka kaffe. Vi var på väg till Atlanten, där vi skulle tillbringa några dagar. När vi svängde ut på landsvägen igen, glödde olivträden och korkekarna stilla i det sista dagsljuset på kullarna runt oss. Liksom de andra bilarna den kvällen körde vi fort, alltför fort – vi ville komma fram till havet innan det blev sent.

Just efter en kurva fick vi syn på något mitt på vägen och tvärbromsade bara ett par meter innan vi skulle ha kolliderat. Framför oss stod en böjd gestalt över en gammal moped, med huvudet sänkt över styret. Vi körde åt sidan. Jag sprang ut på vägbanan. Det såg ut att vara en ung kille, i de övre tonåren. ”Du kan inte stå här, du kommer när som helst att bli påkörd”, sa jag till honom, men han skakade bara på huvudet utan att titta upp. ”Jag vill inte”, sa han med snörvlig röst. ”Jag vill dö”. Jag försökte föra honom och mopeden åt sidan, men han spjärnade emot med full kraft och lyckades hålla sig kvar. Det var då jag hörde det annalkande ljudet av ännu en bil. Jag gjorde ett sista försök att få undan oss båda från vägen. När bilens strålkastare dök upp runt kurvan och träffade oss båda, viftade jag med armarna för att vi skulle bli upptäckta, men förberedde mig samtidigt på att kasta mig åt sidan om föraren inte skulle hinna bromsa i tid.

Bilen tvärbromsade framför oss. Den stod stilla några sekunder, som om föraren där bakom ratten försökte begripa vad det var som hade hänt. Sedan körde den av vägen och en medelålders man hoppade ut. Tillsammans lyckades vi föra killen och mopeden åt sidan. Någon av oss ringde efter en ambulans. Han hängde fortfarande över sin moped och upprepade gång på gång att han ville dö. När vi frågade vad han hette svarade han till slut, med lite lugnare röst: ”Mário. Jag heter Mário.” Mer än så ville han inte säga.

Vi väntade på ambulansen, som aldrig tycktes komma. I ett obevakat ögonblick slängde Mário sig ut på vägbanan igen, och tryckte sig mot asfalten. När vi drog in honom till väggrenen kämpade han med alla krafter för att hålla sig kvar. Mário var stark, han kämpade som för sitt liv, men det han ville, det var att dö. Med gemensam ansträngning höll vi ner honom mot marken. Till slut kom ambulansen och Mário försvann bort längs landsvägen, ur våra liv.

Jag tänker ibland på ögonblicket då vi båda fångades av strålkastarnas ljus, Mário och jag, sekunder och metrar från avgörandet. På sätt och vis tror jag att jag alltid kommer att leva i skenet från de strålkastarna. Det finns stunder i våra liv som fungerar som ankare – om vi någon gång är på väg att driva bort från dem, om vi någon gång är på väg att glömma, drar de till sig oss igen. Sådana ögonblick kan lära oss mer än något universitet. De uppfostrar oss, men inte på något slutgiltigt sätt, för när strålkastarljuset ännu en gång slås på, när allting ännu en gång står på spel, misstänker jag att vi alltid kommer att vara nybörjare. Och ändå: när jag tänker tillbaka på den där kvällen på den portugisiska landsvägen, förstår jag att vissa grundläggande frågor, som de om friheten och solidariteten, komplicerades då, samtidigt som de fick tydligare konturer.

Efteråt fortsatte vi tysta vår väg mot Atlanten. Vi körde långsammare, och landskapet runt oss hade blivit både vackrare och mer skrämmande. I strålkastarnas sken hade något blottlagts, som när ett osynligt rotsystem plötsligt blir synligt för dagens ljus, ett fint nätverk som förbinder oss med världen, med de andra, på ett djupare sätt än vi tidigare anat. Jag förstod att vi inte kommer undan. 

Om marginalerna inte hade varit på vår sida, om kombinationerna av tillfälligheter sett lite annorlunda ut, kanske vi hade blivit de som dödade Mário, eller hjälpt honom att ta sitt eget liv, beroende på hur man vill se det. Och våra liv hade aldrig riktigt blivit sig lika. ”Efteråt är allting för sent”, skriver Stig Dagerman i den korta, isande novellen Att döda ett barn. Den handlar om ett par som också de är på väg till havet, men som råkar köra ihjäl ett barn som springer över vägen, något som förstås förändrar allt. ”Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet”.

”Jag blir nu medveten om de möjligheter jag bär ansvar för”, skriver en samtida till Dagerman, den franske författaren Albert Camus i en dagboksanteckning i januari 1936. Det är väl känt att självmordet sysselsatte Camus genom hela hans författarskap. I essän Myten om Sisyfos återfinns den numera berömda frasen om att självmordet egentligen är det enda verkligt allvarliga filosofiska problemet. Alla andra frågor – metafysiska och moraliska – utgår enligt honom ifrån det grundläggande avgörandet om livet är värt att leva eller inte.

Nu har det gått femtio år sedan Camus dog. Det hände på en landsväg. Under en bilfärd från bergsbyn Lourmarin till Paris kraschade han mot en platan och avled omedelbart. De eviga spekulationerna kring hans död – om det rörde sig om ett självmord eller om en olycka – de har egentligen aldrig intresserat mig. Men det intresserar mig mer än någonsin att läsa Camus, att vistas i middagshettan i hans berättelser och essäer, att dela hans obönhörliga blick inåt och utåt.

Det är inte bara den enskildes dilemma inför självmordets möjlighet som sysselsätter Camus, utan också de andras, de som dras in i det, liksom vi blev där på den portugisiska landsbygden. Den sista romanen som Camus publicerade under sin livstid var Fallet. Där berättar den före detta advokaten Jean-Baptiste Clamence om en avgörande händelse i sitt liv. Den äger rum under en nattlig promenad i Paris. En novembernatt går han över en bro och passerar en svartklädd kvinna som står lutad mot räcket. En bit senare hör han ljudet av en kropp som faller i vattnet och ett skrik som hörs några gånger, och sedan dör bort. Han förstår att han måste handla snabbt men paralyseras – och går till slut vidare utan att göra någonting. Under sitt utsvävande liv försöker han förtränga minnet av händelsen, men den återvänder ständigt och plågar honom. Skriket över Seine har förts vidare med floden och spritt sig ut ”över oceanernas gränslösa vidder”. Ögonblickets strålkastarljus överger honom aldrig, hur mycket han än försöker avlägsna sig från det. Han kommer inte undan.

Mycket av det Camus skrev tillkom i en tid då totalitära system förmörkade Europa, under andra världskriget och under åren som följde på det. Det är ett författarskap fullt av inre spänningar, som till vissa delar kan tyckas ligga långt från våra erfarenheter. Men i det centrala, i sitt sätt att ständigt söka upp smärtpunkterna i människan och historien, är Camus egentligen fortfarande lika relevant. Om det finns någon författare som ständigt vågade återvända till strålkastarljuset där allting avgörs, så var det Camus.

Men hur mycket av det strålkastarljuset lyser egentligen i dagens svenska litteratur? Visst hettar det till ibland även hos oss, men alltför ofta kännetecknas vår litteratur snarare av en reträtt från de stora livsfrågorna. Stora delar av poesin i Sverige har istället länge varit upptagen med undersökningar av själva språket eller av formexperiment. I prosan upptar det rena tidsfördrivet, det mer eller mindre sofistikerade skvallret eller det personligt begränsade en allt större del av utgivningen – vilket gör att litteraturen riskerar att falla sönder i isolerade reservat, där olika grupper speglar sina nischade erfarenheter, istället för att utgöra ett gemensamt territorium. I ett sådant landskap tycks det inte finnas mycket plats över för Mário.

Jag längtar efter en litteratur som vågar befinna sig på de mest utsatta platserna, i strålkastarljuset – inte för att lösa upp konflikterna som finns där, utan för att gestalta dem, undersöka dem. En litteratur som väntar med dörrar lika öppna som de på en akutmottagning. Ja, litteraturen som en akutmottagning – inte som en nöjespark eller ett inredningsmagasin. En ambulans som ständigt står beredd i väntan på ett namn som kanske är ditt namn, en adress som kanske är din adress, ett blodflöde som kanske är ditt blodflöde. Telefonsignalerna som väcker dig mitt i natten, den främmande rösten som säger: ”Någonting fruktansvärt och underbart har hänt och du måste skynda dig hit”.

Vi kommer inte undan. Därför borde vi heller inte låta litteraturen göra det. Förr eller senare kommer det en landsväg, en människa, ett alltför skarpt ljus. Förr eller senare kommer vi att vara nybörjare, på ett sätt som vi inte riktigt kan överskåda.

Ibland när det skymmer händer det därför att jag tänker på Mário. Jag tänker på hans blick, som från ett skadat djur, jag tänker på hans otröstlighet och på kvällsljuset som genomborrade landskapet runt oss. När ljuset faller mot dagens slut tänker jag på oss båda, främlingar förenade av dramat i att vara svårt levande på en landsväg, långt borta i Europa. Jag tänker på olika människor, på olika platser, men i samma liv. För mig kommer en av dem alltid att heta Mário.

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".