Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Protestens effekt i diktaturen

Publicerat fredag 4 juni 2010 kl 09.55

I Kina sker det ungefär 250 folkliga protester varje dag. Att sätta upp trafikblockader eller genomföra sittdemonstrationer har blivit vedertagna sätt för folk att få gehör för sina krav. Fallet Kina visar att protester inte bara tolereras utan också kan få stor genomslagskraft i en auktoritär stat. Om vi blickar tillbaka till vad som skedde i Latinamerika och Östeuropa för några decennier sedan och studerar Iran och Kina i dag, ser vi några gemensamma drag? Hur ska vi förstå att protester har haft så pass stor effekt i auktoritära stater?

Forskning på området visar att inramningen av krav – det som fångas in av det engelska begreppet framing – kan vara av stor, ibland avgörande, betydelse. Oppositionella i diktaturens Chile förde inte fram oppositionella krav utan använde sig av statens egna uttalanden i sitt motstånd. Chiles kvinnor hänvisade till Pinochets hyllning av familjen och mödrar när de demonstrerade mot att deras söner och män torterades och försvann. På så sätt visade de på hyckleriet mellan det som sades och det som gjordes. I Polen riktade en frihets- och fredsgrupp in sig på den militära eden för att avslöja hur tom regimens retorik om nationalism var. Och liknande inramning och taktik ser vi i fler länder, bland annat i Iran och Kina i dag.

I Iran skallar ropen ″Gud är stor″ från hustaken när mörkret lagt sig, i protest mot den islamiska republikens politiska ledare men för islam som utgör fundamentet för ledarskapet. Demonstranterna på gatorna är grönklädda därför att grönt är islams färg. I Kina kämpar arbetare och bönder för sina lagstadgade rättigheter som inte efterlevs. De säger sig stödja partiets politik men pekar samtidigt på att andra i maktställning inte gör det. På demonstranternas plakat står ofta aktuella officiella slogans eller regeringens egna lagar och regleringar. När glappet är stort mellan ideologi och förd politik, eller för den delen mellan politiska mål och dess genomförande, så lämpar sig denna inramning av krav väl. Det ligger en sprängkraft i den enkla frågan ″vi stödjer det ni säger men hur lever ni själva upp till det egentligen?″, särskilt i auktoritära stater. 

Att överta ledarskapets egen retorik gör det förstås mer säkert att protestera i en auktoritär stat. Det är mindre risk för att protesterna slås ned eftersom det är svårare för makteliten att göra det utan att själv försvagas. Det kan ibland också vara en effektiv taktik, i ett visst politiskt sammanhang, för att få igenom sina krav. I Kina har arbetare, bönder, migranter, och andra grupper tagit till sig centralregeringens syn – eller ″framing″ om man så vill – på vem som bär skulden för problemen. Skulden bär korrupta lokala ledare. Så folkliga protester riktar sig uteslutande mot dessa lokala ledare, som skyndar sig till demonstrationsplatsen för att försöka tillgodose delar av kraven under stor politisk, och ekonomisk, press.

När folkliga protester väl får pågå i auktoritära stater så kan det vara lättare för demonstranter att få igenom sina krav än i demokratier. Just därför att auktoritära regimer, paradoxalt nog, är mer sårbara, och därmed också mera mottagliga, för missnöjesyttringar och liknande uttryck för folkets vilja.

Maria Heimer
fil dr i statskunskap, specialiserad på Kina och verksam vid Uppsala universitet

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".