Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Israel–Turkiet: hur starka är banden?

Publicerat måndag 7 juni 2010 kl 09.41

När myndigheterna i Ankara den 31 maj fick veta att israeliska marinens angrepp på det turkiska fartyget Mavi Marmara utmynnat i ett stort antal döda så var det den andra dåliga nyheten den morgonen. Några timmar tidigare hade en militärtransport vid flottbasen i Iskenderun vid Medelhavet, några tiotal mil norr om Gaza, utsatts för raketangrepp och sju turkiska soldater dödats och lika många skadats.

Alla utgick från att PKK, den kurdiska separatiströrelsen, låg bakom attacken. Den kunde vara svar på turkiska flygräder någon vecka tidigare mot PKK-positioner inne i norra Irak. Men på sina håll i Turkiet utvecklas konspirationsteorier: kan det inte vara så att Israel ligger bakom angreppet och vill varna Turkiet för att lägga sig i Gaza-frågan?

Som alla vårar, när snön smälter, kommer PKK-attacker mot militärposteringar i sydöstra Turkiet. Men angreppet i Iskenderun är uppseendeväckande. Abdullah Öcalan, PKK:s ledare, hade precis meddelat från fängelset där han sitter att han nu avsäger sig ansvaret för organisationen; det går inte att förhandla med turkiska myndigheter, som han menar sig ha försökt. Attacken ägde också rum långt från de bergsområden längre österut där PKK:s fästen finns, på ena och andra sidan av den turkisk-irakiska gränsen. Angrepp har tidigare förekommit i några turistorter vid Medelhavet, men nu var det den turkiska militären som angreps, dessutom vid en bas som ingår i Natos och USA:s militära logistik. Slutligen är Iskenderun beläget i en turkisk region, Hatay, som Syrien har anspråk på.

De döda soldaterna i Iskenderun förklarar till del de turkiska regeringsföreträdarnas mycket höga tonläge i deras fördömanden av Israels attack mot Mavi Marmara. Men framförallt visar händelsen konflikten i Mellanöstern mellan å ena sidan områdets befolkningar och språkliga och kulturella förhållanden och å andra sidan den moderna territoriella nationalstaten. Den moderna staten kontrollerar sitt territorium, försvarar sina medborgare, integrerar befolkningen på det egna territoriet så att alla upplever sig ingå i samma nation. I Turkiet är det egna territoriet den centrala referensen: Turkiet gör inga anspråk på andra länders territorier och kommer inte heller att, som man säger, "lämna ifrån sig ett enda gruskorn" till någon annan. De problem som uppstår när alla inte är med på det här försöker man, under tryck från EU, att lösa genom att etablera rättigheter för minoriteter – som till exempel kurderna. Än så länge har den politiken, som angreppet i Iskenderun visar, inte varit framgångsrik.

För Israel spelar också territoriet stor roll, men inte i den moderna sekulariserade bemärkelsen som i Turkiet, utan istället i förbindelse med ett folks ursprungliga historia och dess fördrivande från sina marker för tvåtusen år sedan. Det var ett stort steg när Netanyahu för ett år sedan slutligen fick högerpartiet Likud att acceptera idén om en palestinsk nationalstat på det område som en hel del israeler fortsatt menar ska ingå i Israel. Men här är det viktigaste av allt inte som i Turkiet försvaret av territoriet, utan försvaret av folket, det judiska folket. Vi européer som bär på arvet av den nazistiska förintelsepolitiken har ingen anledning att förvånas över det. Men försvaret av det egna folket står här över internationell rätt, rättfärdigar ockupation och blockad, preventiva angrepp mot andra stater, eller, som i det senaste fallet, mot en möjlig fara på internationellt vatten.

Varken den styvnackade turkiska territorialprincipen eller den israeliska folksuveränitetsprincipen duger för att etablera relationerna mellan folk och stater i området. Innan första världskriget definitivt delade upp det gamla osmanska territoriet där idag både Turkiet och Israel, liksom flera andra länder, är belägna, så fanns tankar på ett Mellanösterns Förenta Stater efter nordamerikansk modell. EU har å sin sida de senaste decennierna försökt få till stånd en europeisering, alltså förstärkta ekonomiska förbindelser mellan länderna, gemensam marknad och så småningom fred och integration. Den amerikanska modellen är överspelad och den europeiska har visat sig omöjlig att överflytta. Hur en egen stabil modell skulle se ut vet vi ännu inte.

Problemet är inte befolkningarna. Kurderna vill allra helst att Turkiet blir medlem i EU. En majoritet av både palestinier och israeler vill idag få ett fredsavtal. Problemet är att den politiska ordningen – den territoriella nationalstaten som vi vant oss vid som den bästa lösningen – i det här området istället ställer till en rad konflikter. Gaza, Iskenderun, allt kan haka i allt och på ett ögonblick bli till en fråga om den politiska ordningens överlevnad.

Inga Brandell
Statsvetare och medlem i Obs redaktionsråd

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".