Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Robotarnas krig

Publicerat fredag 11 juni 2010 kl 07.00

Vi skriver 2018, och ett skoningslöst krig har brutit ut mellan människan och hennes bästa vän, maskinen. Ett datorsystem kallat Skynet, som utvecklats av den amerikanska armén, har vänt sig mot sina mänskliga herrar med en armé av mördarrobotar, som spårar upp och dödar alla kvarvarande exemplar av mänskligheten.

Ungefär så kan man sammanfatta bakgrunden i den fjärde Terminatorfilmen Salvation som gick upp på biograferna för något år sedan. Moralen kompliceras något av att robotarnas krigsförklaring sker i självförsvar, efter att Skynets militära administratörer i ett anfall av frankensteinsk ruelse har bestämt sig för att stänga av systemet.

Detta alltså år 2018. Åtta år tidigare, den 3 juni 2010, skriver den australiensiske folkrättsexperten Philip Alston i en kritisk FN-rapport att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s användning av förarlösa attackflygplan, så kallade drönare, i kriget mot terrorismen är på väg att bli ett juridiskt problem. Då har världen nyligen fått veta att Al Qaidas tredje man, Mustafa Abu Yazid, dödats av en missil som avfyrats just i en drönarattack i norra Pakistan. CIA:s förtjusning i just den nyheten är förstås begriplig – men liknande morduppdrag utförs nu i stort sett dagligen över Pakistan. Och vem berättar när drönaren tar miste, och istället råkar döda en grupp civila?

Det händer nämligen, det också. Enligt New York Times tyder rapporter i pakistansk press på att flera hundra civila har dödats de senaste åren av dessa flygande mördarrobotar. Och frågan är vem som egentligen kan hållas ansvarig? Knappast drönarna själva; och de som styr dem sitter i ett hemligt kommandorum någonstans i USA och utför sina hemliga uppdrag via datorskärmar på basis av hemlig information. Den bristande insynen, det ökade avståndet och de minskade riskerna är en farlig kombination, varnar Philip Alston, som befarar att de militärt ansvariga utvecklar vad han kallar en ”playstationmentalitet”.

Och de spektakulära drönarattackerna är i själva verket bara skyltfönstret för en utveckling som just nu inbegriper alla delar av den militära apparaten. Den amerikanske militäranalytikern P W Singer har i sin bok Wired for War, från förra året, beskrivit det som en militärteknologisk revolution, som är lika genomgripande som atombomben på sin tid. Och den har gått snabbt. Vid invasionen i Irak 2003 förfogade den amerikanska armén bara över en handfull luftburna krigsrobotar, och inte en enda landbaserad. Idag har man 12 000 krigsrobotar av olika slag, som tillsammans utför 33 000 uppdrag varje år. Om fem år räknar man med att halva styrkan i en avancerad, krigförande armé kommer att bestå av robotar.

Och visionerna från Terminator kryper sakta närmre. De landbaserade robotar som nu används i Irak och Afghanistan heter sådant som ”Swords” och ”Packbot”, och liknar mest små gräsklippare med larvfötter och kikarsikten. Oerhört mycket mer effektiva än en levande soldat, visserligen, och med många andra fördelar – för, som en amerikansk officer förklarar för Singer: om en robot dör behöver man ju inte skriva något brev till dess mamma. Ändå har de fortfarande sina svagheter. En nackdel med robotar är exempelvis att styrsignalen är rätt lätt för fienden att störa ut, något som gör att man nu satsar stora resurser på att utveckla så kallade autonoma robotar, som är förmögna att fatta självständiga beslut, och till och med reparera sin egen mjukvara om de blir skadade.

Exakt hur långt det här kan tänkas gå på åtta år är förstås svårt att sia om. Men P W Singer tycker åtminstone inte man behöver vara alltför orolig för att Hollywoods dystopier ska bli verklighet. Som han har uttryckt det i en krönika i den amerikanska nättidskriften Slate förutsätter den här sortens fantasier maskiner som inte bara har vissa mänskliga reflexer och känslor, exempelvis rädsla och överlevnadsinstinkt, utan dessutom kan både reproducera sig och förse sig själva med energi helt oberoende av människor – något som än så länge ligger väldigt långt från verkligheten.

Nej, faran med den automatiserade krigföringen finns nog just i den avhumaniserande ”playstationmentalitet” som Peter Alston varnar för. Men också, skulle jag tro, i risken att man ser den tekniska utvecklingen som oåterkallelig och nödvändig. Trots all grymhet finns det skäl att påminna om att mänskligheten faktiskt har lyckats förbjuda vissa särskilt omänskliga typer av vapen – landminor exempelvis, liksom kemiska och bakteriella vapen. Ett förbud mot krigsrobotar: kanske är det precis vad som kan få den avsomnade fredsrörelsen att vakna till liv igen?

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".