Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Atomkraft? Nej tack!

Publicerat måndag 14 juni 2010 kl 07.00

Alla menade att den skulle bli en parentes. Alla folkomröstningsalternativ 1980 gick också ut på att hela hanteringen skulle vara avvecklad 2010, det vill säga i år. Då var folkopinionen klart skeptisk mot kärnkraft efter att ett brett folkbildningsarbete och en intensiv publik debatt hade pågått i flera år.

Man gick på MALTE-studiecirklar (Miljörörelsens Alternativa Energiplan) och läste Amory Lovins material. Folkkampanjen hade lyckats mobilisera rejält med folk på kort tid. Barsebäcksmarcher och dörrknackning engagerade troligen fler svenskar, än vad kvinnomobiliseringen mot svenskt kärnvapen åstadkom, två decennier tidigare. Nästan inga politiker vågade öppet vara för. Hasse & Tage påminde oss roligt och halsbrytande om hur bakvända sannolikhetskalkylerna blir, när man laborerar med ofattbara risker. Så efter folkomröstningen den 23 mars 1980 slappnade man av. Slaget var ju vunnet. Avvecklingen skulle nu bara verkställas.

Man får nog anta att de flesta också trodde på det, trots att införandet av en ”linje 2” var en klart odemokratisk manipulation. Även linje 2-generalen Hans Blix medger numera det. Med det alternativet skulle man fördubbla först och sedan avveckla och den taktiken visade sig ge just det manöverutrymme, som kärnkraftstillskyndarna behövde.

Vad hände sedan?
Men vad hände egentligen, eller snarare: hände inte, under de gångna 30 åren? Någon avveckling blev det ju inte, utom för ett enda verk, Barsebäck. Det som var sämst placerat och mycket hårt kritiserat av danskarna.

Utan att kunna belägga det i en enskild källa, blir det som ligger närmast till hands att tro, är att kärnkraftens tillskyndare, dvs de som satsat pengar och vill få utdelning, helt enkelt har bidat tiden och lugnt låtit andras ifrågasättanden falla i glömska. Genom en rad mer eller mindre offentliga beslut har dessutom våra svenska kärnkraftverk de facto både överlevt, laddats om, reparerats och uppgraderats. 

Särskilt intressant är hur statliga institutioner som Vattenfall, Energimyndigheten och SKB (Svensk Kärnbränslehantering) agerade under dessa kritiska 30 år. I väntan på klara strategier och signaler från regeringarna, har dessa skattefinansierade aktörer helt enkelt agerat som om fortsatt drift och utbyggnad av kärnkraft varit en självklar förutsättning. Investeringarna koncentrerades således dit, istället för till de förnybara energibärarna.

Tyskland och Danmark gjorde under samma period inte de misstagen och har fått uppleva en fantastiskt lönsam utveckling på t ex vind-sidan. Tyskland få nu lika mycket elektricitet från vinden, som Sverige får från kärnkraften.

Innan vi folkomröstade blev haveriet på Three Miles Island i USA en varningsklocka för hela världen, om vilka krafter som ryms i en reaktor. Efter 1980 har spåren från den ukrainska byn Tjernobyl fortsatt att förskräcka. Sjukdomar, skador och missbildningar florerar där på ett mardrömslikt sätt, men mörkas ännu i dag, 24 år efter haveriet.

Kärnkraftens framtid
Om någon månad, den 17 juni, kommer Riksdagen att ta ställning till möjligheten att åter bygga nya kärnkraftverk i vårt land. Majoritetsförhållandet bland de folkvalda är denna gång ytterst jämnt. Men inför denna beslutsomgång har den breda folkiga debatten och studiecirklarna helt uteblivit, i skarp kontrast till hur läget var 1980, och även till hur det är i dag i Tyskland och Storbritannien. Där reses starka och hörbara folkliga krav på besinning inför nästa kärnkraftsbeslut.

Trots att vi har ett brett klimatmedvetande i vårt land, tycks många födda efter 1975 sakna grundkunskaper om kärnkraften. Då kan man också med lätthet förledas att tro att kärnkraften skulle gynna klimatet. Men detta är inte sant. Konsumentverket har nyss ålagt energiföretaget

E-on att upphöra med detta argument i sina annonser. I själva verket utesluter man hela utvinnings- och anrikningssteget ur kalkylen, liksom den i dag fortfarande olösta avfallsfrågan.

Slutsats: I dag, 2010 efter en utebliven utlovad avveckling, förblir klyvning av atomkärnor lika otympligt, omodernt, olönsamt och livsfarligt  som det var 1980 och som det kommer att vara 2040.

Lotta Hedström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".