Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Får man inte skämta om klimatkrisen?

Uppdaterat måndag 14 juni 2010 kl 16.00
Publicerat tisdag 15 juni 2010 kl 06.00

Ian McEwan är en av Europas just nu allra bästa författare. I hemlandet Storbritannien hyllas han unisont, och både kritiker och läsare följer fanatiskt hans författarskap. En ny McEwan är alltid en stor händelse. Tills i våras. När romanen Solar kom ut. En våg av oro spred sig bland de mestadels manliga litteraturkritiker som dyrkar McEwan. Vad är nu detta? En komedi!

Få författare kan eller vågar skriva humoristiskt – men Ian McEwan har alltså gjort ett försök. Med klent resultat, menar många. Några säger tillochmed att det är hans sämsta bok hittills. Men stämmer det verkligen?

Kortfattat kan man säga att Solar är ett thrillerartat lustspel som använder sig av komedins traditionella ingredienser. Situationskomik, slapstick, fars och ironi. Men McEwan är också en notorisk intrigbyggare. Som i alla hans böcker uppstår spännande förvecklingar och oväntade vändningar. Det är inte så dåligt. Och intrigen då? Romanen utspelar sig i nutid och är uppdelad i tre delar. Huvudpersonen professor Beard är en 53-årig fet, självhatande man som ägnar större delen av livet åt att överkonsumera sex och onyttig mat. I yngre år fick han nobelpriset i fysik för sin vidareutveckling av Einsteins arbeten, men sedan dess har inte mycket forskning blivit gjord. Professor Beard vilar gott på gamla lagrar. Han reser runt som hedersgäst på konferenser, äter snittar och dricker chablis och i  det tysta föraktar han sig själv för att han inte producerar något. Vad gäller klimatkrisen så bryr han sig föga.

Efter en lång rad farsartade scener så lyckas Beard med konststycket att på en och samma gång bli av med sin frus älskare – och komma åt ett dokument med banbrytande forskning inom artificell fotosyntes. Nästa gång vi möter professorn så reser han runt och är en hotshot inom klimatbranschen. Inte för att han bryr sig det minsta om klimatet, utan för att det gynnar honom.

Britterna, som i vanliga fall älskar sin McEwan, tyckte att Solar var en besvärlig roman. Stor vikt lades plötsligt vid att diskutera hantverket. Berättarteknik som i andra böcker hyllats rönte plötsligt kritik. Man frågade sig om komiken inte var för farsartad och simpel? Om professorn inte var för parodisk och orealistisk? Och klimatkrisen – får man verkligen skämta om den?

Jag tycker det. Jag tycker att Solar är klart underhållande och väldigt välskriven. Visst, ibland blir det lite töntigt, som när hustruns älskarinna snubblar på en isbjörnsmatta och dör. Eller som när proffessorn håller på att frysa kuken av sig på en polarexpedition till Nordpolen. Men vad sjutton. Humor är humor och McEwan har faktiskt talang också för denna genre. Som en parodi på vårt förhållande till klimathotet så är den närmast lysande. Här ryms båda debattens extremer: å ena sidan de fanatiska klimatförnekarna som hävdar att allt bara är en konspiration, och, å andra sidan de konstnärliga skönandar som karvar ut ispingviner för att väcka folkets engagemang. Och mitt emellan dem: Den hedonistiska livsnjutaren proffesor Beard som får gestalta allas vår oförmåga att agera i klimatfrågan.

Inte ens när livet står på spel klarar Beard av att genomföra de livsstilsförändringar som krävs för att rädda hälsan. Han är slav under sina begär, och fortsätter frossa i fet mat, lögner och sex – och givetvis kan man här kritisera McEwan för en viss cynism eller enkelspårighet. Viljan att ta itu med klimatfrågan är större än någonsin. Alla från klimatsmarta Svenssons till president Obama engagerar sig i miljön. Ska man ta Solar på allvar – och varför skulle man inte göra det bara för att det är en komedi – så väcker den i slutändan frågan om konsumtion och tillväxt. Måste vi behärska oss, kväsa begäret och sluta konsumera för att undvika klimatkatastrofen? Eller är  professor Beard kanske en symbol för individualismens begränsningar, för att klimathotet inte ska lösas på personnivå.

Ja, Ian McEwan verkar i alla fall ha velat väcka debatt med boken – och det är märkligt att så få har lagt märke till det.  Uppenbarligen har man svårt att betrakta komedi som politik. Det djupare budskapet passerar obemärkt förbi. Kanske kan man säga att det är genrens förbannelse: det är ingen som tar den på allvar.

Men eftersom det nu är en komedi som McEwan skrivit så är det ju på sin plats att avslutningsvis ställa frågan: hur rolig är boken egentligen.

Ja, men den är rätt rolig faktiskt. Och roligast av allt är professor Beard. Jag älskar hans förljugna personlighet och driftsstyrda habitus. Han är definitivt ett av det nya seklets mest fascinerande, ja, rent av tidstypiska romankaraktärer. Han kommer leva kvar länge inom mig.

Gabriella Håkansson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".