Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Resebrev från Rumänien anno 2010, del 1

Publicerat måndag 14 juni 2010 kl 16.31

I Herastrau-parken i Bukarest hajar jag till inför en skylt på gräsmattan. Vad står det egentligen på den? ”Förbjudet att gå på gräset”? Nej, jag tittar efter en gång till: ”Det är tillåtet att gå på gräset”, upplyser den mig om – tillsammans med symbolen av en liten leende sol.

Mitt sällskap förklarar för mig: Under kommunismen var det förbjudet att beträda gräsmattorna i stadens parker. Nu har det varit tillåtit i flera år, men ändå håller sig folk för det mesta reflexmässigt till grusgångarna när de är ute och promenerar. Därför har kommunen satt upp skyltar som påminner om att det faktiskt är tillåtet att bege sig ut i det gröna. Och i år börjar man äntligen se resultatet av kampanjen – ungdomar som spelar badminton eller sitter under körsbärsträden och har picknick.

När diktaturen föll i Rumänien för tjugo år ändrades många spelregler. I litteraturen hävdes den censur som begränsat författarnas manöverutrymme under många år. Men för den rumänska poesin, så rik och varierad under nittonhundratalet, följde en svår tid. Nittiotalet innebar tuffa ekonomiska villkor för många av landets invånare. Samtidigt exploderade medieutbudet och poesin hamnade i skymundan, både på förlagen och bland läsarna. Men runt millennieskiftet började något att hända. En ny generation trädde fram, och här fanns poeter som gav sig i kast med vad som höll på att hända i samhället runt dem – genom att skildra sina egna, vardagliga liv – där sexualiteten, alkoholen och vantrivseln i samtiden kunde vara viktiga inslag. Resultatet blev ofta en direkt och brutal poesi, som gjorde upp med gamla föreställningar om vad som var tillåtet och inte tillåtet att skriva om.

En kväll är det poesiuppläsning på en mindre scen på Nationalteatern, där flera av de mest tongivande av dessa yngre poeter deltar. Även på scenen märker jag en vilja att överskrida gränser. Här lyser de traditionella uppläsningarna med sin frånvaro, och istället gränsar framträdandena mot performance och videokonst. Det slår mig att samtidigt som poesin är ovanligt självbiografisk, vill dessa poeter helst stå i skuggan av sina egna dikter när de möter publiken. Elena Vladareanu till exempel, läser med boken höjd så att dikten skymmer hennes ansikte. En annan poet uppträder med en video där hon läser bakom en frostad glasskärm, så att det är omöjligt att urskilja hennes ansiktsdrag. Ruxandra Novac diktar om sitt komplicerade förhållande till Bukarest, som sett genom solnedgångens violetta sken liknar ”en död råtta” – och hon gör det på distans, via Messenger, eftersom hon liksom många andra yngre rumäner bor utomlands.

Kvällen avslutas med en rappare som lekfullt omtolkar nationalskalden Mihai Eminescus verser till publikens applåder. Det är överraskande att höra honom knyta an till denne gamle romantiker från artonhundratalet. Men, tänker jag, Eminescu var ju själv ungefär jämngammal med dessa poeter när han redan skrivit sina dikter och försvann in i dimmorna av en sinnessjukdom. Förr eller senare återvänder alltid poesin, liksom gräset.

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".