Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Min kamp

Publicerat fredag 18 juni 2010 kl 05.30

Det finns en fantastisk scen i första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografi Min kamp, som jag vet att många redan har fastnat för men som känns omöjlig att gå förbi.

Det är natt, författaren står vid fönstret i sin lägenhet i centrala Stockholm och tittar ner på gatan utanför. Mittemot ligger en porrvideobutik, där ensamma män då och då smyger sig in och ut. Författaren ser för sig den ömkliga bilden av dessa ensamma män, hur de sitter i var sitt bås därinne, med byxorna nerhasade och blickarna fixerade vid var sin skärm. Och plötsligt kommer han att tänka på någonting som August Strindberg skrev under en av sina förvirrade perioder: att stjärnorna på himlen egentligen är hål i en vägg. Han tänker sig hur dessa män betraktar världen just så: ”att världen var sluten omkring dem, och att ett av de få sätt de kunde se ut ur den på, var genom dessa luckor. Det de såg nämnde de aldrig för någon, det tillhörde det onämnbara, oförenligt med allt som hörde till ett vanligt liv.”

Det är en gåtfull passage – men också en passage som kastar ett skarpt ljus över det jag uppfattar som det centrala i Knausgårds projekt. Min kamp är en ovanlig, snudd på omöjlig litterär satsning, en självbiografisk romansvit som när den ligger färdig till våren ska bestå av sex delar. Under hösten har tre delar kommit ut i Norge, tre stadiga volymer på sådär femhundra sidor vardera. Sammanlagt bortåt tretusen sidor alltså – och Knausgård har gett sig den på att skriva alltihop på ett år.

I den korta passagen med Strindbergs vision om stjärnorna ryms en viktig idé i Knausgårds författarskap: att den vardagliga värld vi tror oss leva i döljer något annat. Världen är i själva verket främmande, oförklarlig, men vår kultur har gjort allt för att förtränga det som ligger bortom det mänskliga. Om man i denna hållning tycker sig ana ett retrogardistiskt, antimodernt program är man nog inte helt fel ute. Knausgårds förra roman, den spekulativa och djupt originella ”En tid for alt”, var till exempel något så otidsenligt som en berättelse om änglarnas utveckling. Något i Knausgårds konstnärliga hållning får mig att tänka på hans landsman, målaren Odd Nerdrum, som ju också söker sig tillbaka mot en estetik och en livssyn där det mystiska och sublima fortfarande har en naturlig plats.

På ytan kan ju annars Min kamp se ut som ett projekt som inte har så värst mycket med den sortens ting att göra. I första delen, som kom ut tidigt i höstas, berättar Knausgård om sin far, skolläraren från Kristiansand i Sydnorge, som ingöt skräck i sina barn men slutade sina dagar som ett alkoholiserat vrak. Andra delen lägger sig nära nutiden, där författaren, nu själv pappa till tre små barn, kämpar för att hitta en balans mellan skrivandet och föräldraskapet. Tredje delen söker sig på nytt bakåt, till sjuttiotalet och den tidiga barndomen.

Knausgård skriver känsligt och detaljskarpt, sakligt, nästan utan metaforer, en glasklar, genomskinlig prosa som jag utan vidare skulle kalla ”realistisk” – om det då inte var för de dunkla stråken av mystik som gång på gång drar fram under den klara ytan. Knausgård letar hela tiden efter de där luckorna mellan vår vardagliga värld och något annat, gåtfullt. Han kan hitta dem i den nyfödda dotterns blick, i känslan av främlingskap inför den dagliga småbarnstillvaron, eller i en kvällshimmel som med sitt klara ljus ser ut att välva sig över en annan värld. Resultatet är en prosa i konstant rörelse, en text som böljar mellan tidsplanen, kastar sig mellan skarpa minnesbilder och brant essäistik, zoomar in, och zoomar ut.

Det är en märklig läsupplevelse. Första boken är stramast komponerad, och är väl också den som med sin närgångna skildring av pappans missbruk kommer närmast den traditionella, självbiografiska romanen som den brukar skrivas här i Norden. Andra och tredje delen är lösare i kanterna; det märks att Knausgård har haft bråttom. Inte så att stilen är slarvig, men helheten känns mer organisk och improviserad, har inte samma tydliga centrum. Men är det en brist eller en kvalitet, egentligen? Knausgård skriver för livet: det som driver den här berättelsen, det han hela tiden försöker få syn på genom de där luckorna i världens vägg handlar ytterst om själva gränsen för vår mänsklighet, det verkligt onämnbara, det som i vår kultur systematiskt har trängts bort ur synfältet: det vill säga döden. Om det också blir stor litteratur av det är kanske än så länge för tidigt att säga – liksom det också är för tidigt att säga om titelns anspelning på Hitlers Mein Kampf egentligen är mer än en kokett provokation. Men jag tänker absolut hänga kvar för att få veta.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".