Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Författarens rätt att skapa fiktion

Publicerat fredag 18 juni 2010 kl 05.00

Förra året kom Marie Darrieussecqs roman Tom är död i svensk översättning. Den handlar om en kvinnas sorg efter att ha förlorat sitt barn. När den gavs ut i Frankrike 2007, anklagades hon för "psykiskt plagiat" av författarkollegan Camille Laurens, som tidigare skrivit om hur hon mist sin egen son bara ett par timmar efter förlossningen.

I en melodramatisk tidningsartikel påstod Laurens att Darrieussecq trängt sig in i hennes hem, ockuperat det och "placerat sin bak på min stol och vältrat sig i mitt lidandes bädd". Darrieussecq hade ju själv inte upplevt förlusten av ett barn, hur vågade hon då gripa sig an ämnet?

Båda författarna tillhörde det lilla förlaget POL, men efter Camille Laurens offentliga angrepp tog förlaget Marie Darrieussecqs parti och tvingade Camille Laurens att lämna POL.

I olika intervjuer har Marie Darrieussecq raljerat med Laurens påstående att en författare inte kan skriva om något som inte är självupplevt: i Främlingen låter minsann Albert Camus berättarjagets mor dö, trots att Camus egen mamma var i livet när boken skrevs.

Men det är uppenbart att polemiken har tagit henne hårt. Nu har hon samlat sig och slår tillbaka med en rasande essäbok på drygt 300 sidor som handlar om förtal, och som har titeln Rapport de police, Polisrapport.

Det är förtalet, inte plagiatet, hon koncentrerar sig på och hon kallar själv boken för en hyllning till alla de som på falska grunder anklagats för plagiat och litterär stöld: Zola, Daphne du Maurier, Paul Celan och sovjetiska författare som Achmatova, Tsvetajeva och Majakovski. Några drevs till självmord, Daphne du Maurier fick ägna flera år av sitt liv åt processer om vem som egentligen skrivit "Rebecca"; samtliga har tvingats ägna kraft åt att rentvå sig istället för att skriva.

Darrieussecq diskuterar också litterära stölder och litterära influenser. Var går gränsen? Ska en litterär gränspolis granska varje författares id-papper? frågar hon. En författare tar intryck av och står i ständig dialog med andra – själv är jag påverkad av Marguerite Duras, George Perec och William Faulkner, säger hon, och hävdar i en av essäerna att hon ser stora likheter mellan en novell av Guy de Maupassant och John Steinbecks "Vredens druvor".

Och så granskar hon förtalets vokabulär. Hon jämställer den med ett antisemitiskt, högerextremistiskt språkbruk där bilderna handlar om blod, underliv och avföring. Marie Darrieussecq har ett psykoanalytiskt perspektiv i sin bok. Hos den som anklagar någon för plagiat finns en önskan om att faktiskt BLI plagierad, hävdar hon, att vara den utvalda som en storhet VILL härma. Hon ser de anklagande som rivaliserande syskon som måste döda sina systrar och bröder för att vinna faderns gunst.

Det finns säkert element av det i motiven bakom en anklagelse, men de två författare som utpekat Marie Darrieussecq som litterär tjuv, Marie Ndiaye och Camille Laurens, de är faktiskt inga obetydliga figurer i litteraturens utkanter. Frågan är om de verkligen behöver snylta på Darieussecqs framgångar. Men det här är ingen neutral betraktelse, utan ett försvar för författarens rätt till fiktion och det är en stridsskrift MOT autofiktionen, som Marie Darrieussecq länge ansett begränsar och utarmar litteraturen.

Ingmarie Froman

Bok: Marie Darrieussecq: Rapport de police (P.O.L., 2010)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".