Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Ett lysande slag i mellangärdet

Publicerat fredag 18 juni 2010 kl 05.30

Boktitlar med försäljningspotential brukar vara klatschiga och enkla för kunden att uttala och komma ihåg. Helene Hegemanns debutroman, med den svåruttalade titeln Axolotl Roadkill följer inte riktigt det mönstret.

"Axolotl", hm ... ja det ÄR svårt att uttala. Det är namnet på är ett slags vattenödla, som påminner om Yoda i Star Wars. Ödlan blir könsmogen redan i larvstadiet och aldrig vuxen. Den är med andra ord ständigt i puberteten. Roadkillkallas djur som körts på i trafiken. Titeln sammanfattar allt. Detta är ung tysk nyskapande litteratur – ett slag i mellangärdet.

Tyskan Helene Hegemann är nu sjutton år,men allt annat än pubertal. När hon var fjorton, skrev hon manuset till filmen Torpedo, som hon fick Max Ophülspriset för 2007, vid 15 år hade hennes första pjäs premiär och hon har spelat med i en av novellfilmerna i Deutschland 09.

Axolotl Roadkill handlar om sextonåriga Mifti, en drogberoende, sexfixerad och självmordsbenägen drop-out från skolan. Miftibeskriver sig själv såhär:

 ”Jag gläds åt den av mig själv påhittade bilden som ett arrogant, misshandlat rövbarn, som koketterar med sin snobbiga trasighet och samtidigt avslöjar allt söndrigt runtomkring”.

När Mifti är tretton dör hennes mamma och hon flyttar till sin far i Berlin. Han är en känd filmare och bor i en lägenhet med sin unga fru.Miftifår bo med sina äldre syskon i en annan. Det enda hon vet är att hon inte vill bli vuxen. Hon anklagar de vuxna för att först uppfinna datorspel, droger och teveprogram som Topmodel – och sedan lämna de unga åt sig själva.

Pappan kallar honför ”en av dessa framgångsrika, vänsterintellektuella rövhål, med hög inkomst”. Systern Annika kallar Mifti en ”smart marketing-bitch” och brorsan Edmont”överbisexuell”. Allt utspelar sig i Prenzalauer Bergs kulturghetto.

Läsaren kastas mellan hattirader, nästan hallucinatoriska utfall mot omvärlden, självironi och knivskarp analys.

Hegemanns stil jämförs med Francois Sagan och Michel Houllebeque, dialogerna med David Mamets, drogscenerna med Jack Kerouacs och de sadistiska beskrivningarna med de Sades. Men det behövs inga jämförelser, det här är något eget.

Det är en blandning av skräpkultur, nattliv, litteratur och fina partyn – det är ingen autentisk ungdomsroman, utan en analys av neurotiska tillstånd.

Den liknar en utvecklingsroman, men utan utveckling. Den klassiska utvecklingsromanen handlar om hur en ung person lämnar hemmet och blir vuxen. Men handlingen i Axolotl Roadkill är en rad olika scener utan kronologi.Språk och tankar vindlar fram. Det är svårt att få fäste när allt är utan kontur.

Helene Hegemann blandar friskt in de vuxnas ord och klassificeringar i nya märkliga sammansättningar, som säger mer om vår sjuka, tomma värld än alla socialantropologiska rapporter. Det är klichéartade mellanord, jargong och oförskämdheter om vartannat.

Underbarn omfamnas gärna av medierna – ofta är det ungdomen som firas mer än konstnärliga kvalitéer - först uppburna, men snart glömda i mediebruset när de första tecknen på medelålder börjar synas.

Denna gång tonas Helene Hegemanns ungdom ner av vissa. ”Läs henne och strunta i uppmärksamheten kring hennes ålder", uppmanar Maxim Biller i sin recension i Frankfurter Allgemeine Zeitung. ”Det här är riktigt stor, oförglömlig litteratur!” Nej, de flesta av recensenterna verkar ångra att de använt ordet underbarn om andra debutanter – detta är ju vad man ska kalla underbarn!

Helene Hegeman är själv inte intresserad av ålderkategoriseringar. Att bara umgås med jämnåriga intresserar henne inte.

Hon låter sig inte trängas in i vad som förväntas av en tonåring, utan har helt enkelt valt bort det som är ointressant, skolkat och sett oändligt mycket teater och film i stället. Hon har skrivit och litat på sin egen röst. Men 16 år kan alla vara – utan ett bra manus kommer man ingenstans. För även om Hegemanns och Miftis erfarenheter har vissa likheter, så hardestruktivt beteende, drogande och kringflackande inte plats i en hårt arbetande konstnärs liv.

Helene Hegemann har träffat rätt när hon gestaltar sin generation, fast det kanske inte ska sägas av mig, en medelålders kulturskribent. I min ålder jagar vi ungdom. AxolotlRoadkill visar vad det leder till hos våra barn – och romanen är en bitter kritik av min generations misslyckande.

Sorgligast är inte hur Mifti hatar vuxenvärlden – det kan vi förstå. Värst är hur de vuxna älskar sig själva och tar avstånd från Mifti.

Margareta Flygt

Bok: Helene Hegemann: Axolotl Roadkill (Ullstein Buchverlag, 2010)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".