Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Alice Munro utanför Litteraturen grind

Publicerat fredag 18 juni 2010 kl 05.30

I den kanadensiska författaren Alice Munros senaste bok, Too Much Happiness, bläddrar en av karaktärerna i en bok. Hon tänker: "En samling noveller, inte en roman. Det är i sig en besvikelse. Det tycks minska bokens auktoritet, får författaren att framstå som någon som hänger utanför Litteraturens grind, i stället för att tryggt befinna sig innanför dess gränser".

Men inte hänger Alice Munro på Litteraturens grind. Hon är sedan nästan ett halvt sekel i allra högsta grad på rätt sida av staketet. I fjol vann hon det internationella Bookerpriset och varje höst nämns hennes namn i samband med Nobelpriset. Som hon antagligen aldrig kommer att få. För att hon skriver noveller. Och hur bra de än är – och Munros är mycket bra – så speglar hennes karaktärs tankar den litterära världens gängse uppfattning: novellen brister i auktoritet. 

Och just därför är det många av oss som älskar novellen. För dess anspråkslösa forms skull. 

Nätta penseldrag över en 2-tums bred elfenbensskiva där det myckna arbetet ger liten utdelning. Så beskrev författaren Jane Austen en gång sitt arbete. Det var ett gladlynt självförklenande omdöme som den då framgångsrika romanförfattaren kunde kosta på sig. Precis som Alice Munro kan göra det i vetskap om att hennes noveller alltid kommer att hitta sina läsare.

Och på sina 2-tums breda elfenbensskivor penslar Munro elegant fram människoöden som en mindre skicklig författare hade behövt hundratals sidor för att skapa. ”Elegant” är förresten inte riktigt rätt ord. Det leder tanken mot något skirt. Sådana är Munros noveller inte alls. De handlar om, till exempel: en äldre kvinnas möte med en galen trippelmördare. En ung kvinna som besöker sin make i fängelset där han sitter efter att ha strypt deras tre små barn. Eller om barn som dödar andra barn, eller skär sönder sig själva. Om svartsjuka, avund och hat. Om underkastelse och likgiltighet. Om klassförakt och kvinnohat.

Låter det förskräckligt? Det är det förstås. Men det blir, hos Alice Munro, aldrig äckligt kittlande eller sensationslystet. Det blir kännbart, mänskligt. Det blir realism. Inte i bemärkelsen diskbänksrealism, fast det också med vardagens alla detaljer noga frampenslade. Men det viktiga med Alice Munros noveller är att människorna i dem blir begripliga i det sammanhang hon ger dem. Aldrig att hon moraliserar över dem. De vet, precis som vi, vad som är rätt och fel, gott och ont. Och ändå handlar de i avgörande ögonblick i enlighet med en inre känslomässig logik som inte känns vid budorden. Precis som vi. Att läsa Alice Munro är att varsebli verklighetens maskineri. Hur människors – våra – historier och möten i varje stund skapar världen och dess villkor.

Hur gör hon egentligen? I den avslutande novellen som givit samlingen dess namn funderar en av gestalterna på vad som krävs av en matematiker. En särskild slags blixtliknande begåvning, intuition, men hon måste också vara "rigorös, ängsligt noggrann, som en stor poet måste vara det". Och hos Munro ligger det rigorösa i klänningens färg, huvudets lutning, blicken som vänds bort, handen som lyfts, flaskan som krossas. Noggrant utvalda detaljer som fogas samman till en berättelse där varje ögonblick är en obönhörlig konsekvens av det som redan skett, och där det som kommer att ske redan, på sätt och vis, är skrivet.

En annan stor novellförfattare som inte heller fick Nobelpriset var danskan Karen Blixen. Hon skrev att när författaren är obrottsligt lojal med sin berättelse kommer tystnaden att tala. Ryckt ur sitt sammanhang låter det kanske flummigt. Men det är precis så det är med Munros novellkonst. Och när man läser henne inser man att tystnaden bara är ett annat ord för läsaren, och att tystnaden som talar är en läsare som svarar på berättelsen genom att känna och inse. Att det mänskliga kan ta sig nästan vilka former som helst, och fortfarande vara en människa.

Moa Matthis       

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".