Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

EXPO 2010: Världsutställningen i Shanghai

Publicerat måndag 21 juni 2010 kl 07.00
Den svenska paviljongen i Shanghai 2010. Foto: Philippe Lopez/Scanpix

Det formligen vimlar av folk på världsutställningen i Shanghai. Vissa dagar har man räknat in över 500 000 besökare, som alltså ska spridas ut på cirka 200 paviljonger. Den kinesiska paviljongen kan man i stort sett glömma att komma in på, men den kommer å andra sidan att stå kvar även efter utställningens slut.

Det gäller däremot inte de andra paviljongerna som i många fall kräver timmar i kö för att bevista, vissa dagar i sol och över trettio graders värme. Att ta sig fram i en kö tillhör lite av en kinesisk specialitet, det vet alla som varit i Kina. Men ibland kan måttet bli rågat när det gäller metoderna. Just nu är folk här rasande, och tidningar och bloggar fylls med vrede. Det är nämligen så att arrangörerna gått ut med att det ska finnas en green line för äldre och funktionshindrade. Man tillhandahåller också ett tusental rullstolar. Alltså drar man upp gamla mormor – hon ska på utställning och ha ett stort följe som ledsagar henne. Det kan väl vara ok, och naturligtvis trevligt för mormor. Men, nu har det också dykt upp många som helt enkelt fejkar ett handikapp. Och hur ska detta kunna kontrolleras. Man kan väl knappast, vid ingången inför tusentals åskådare, hojta:  ”Res på dig gubbe så får vi se om du kan gå”. Denna ursprungligt mycket humana idé om en speciell green line har nu helt enkelt skippats av många paviljonger.

En del paviljonger behöver man inte stå så länge i kö för att komma in till. Till exempel den afrikanska – där flera nationer har gått samman inrymda i samma byggnad. Och tyvärr, visar man huvudsakligen upp just den koloniala bild vi har av Afrika – hyddor och leende, dansande afrikaner – så trist, så trist. Aven om det nu inte var kö in till byggnaden så bildades det köer framför varje utställande land. Men inte för att för att ta del av något, utan för få en stämpel i sitt Expo-pass. Många verkade som tokiga i detta och rände i rasande fart runt mellan de små hyddorna.

Den afrikanska paviljongen har hamnat i utställningsområdets utkant, vilket kanske inte är att förvånas över. Mer förvånade är att också USA ligger där, så långt ifrån centrum. USA visar upp en sällsynt tråkig byggnad som jag inte bemödar mig med att stå timmar i kö för att komma in i. Den amerikanska kontinenten har sitt eget område, där Brasiliens paviljong kanske är den mest iögonenfallande. Det bara lyser fotboll och samba från den gröna regnskogsinspirerade paviljongen.

Europa, frånsett England, har hamnat betydligt närmare centrum. Den spanska paviljongen sticker ut genom sitt fantasifulla formspråk och materialanvändning. Man skulle kunna tänka sig en Gaudí som använt korgflätning för att skapa en byggnad. Kul Spanien. Tysklands paviljong är, kanske som väntat, just Spaniens motsats – en tung, stel, kall och minst sagt tråkig koloss. Luxemburgs skapelse sticker ut genom att vara helt knasig och Polens är lite fantasieggande. Besynnerligast av dem alla är nog det gigantiska ryska sagoslottet. Mest fattar jag tycke för den holländska paviljongen – man vandrar upp och ner för en öppen 400 meter lång ramp, kantad av små huslådor man kan blicka in i. Rampen är byggd som siffran 8, ett lyckonummer här i Kina.

Utställningens centrum är så klart den kinesiska paviljongen. Den är inte bara störst utan också vackrast. Ett helt enkelt oerhört imponerande bygge. Den grundläggande strukturen är ett tak gjort av 56 traditionella så kallade Dougong-konsoler – en flera tusen år gammal byggnadstradition i Kina. De 56 konsolerna symboliserar Kinas etniska minoriteter. Det hela är som sagt imponerande – och i likhet med Eifeltornet kommer byggnaden att få folk världen över att minnas utställningen lång tid framöver. Och många, som varit inne i paviljongen, instämmer säker med Quincy Jones som skrev utställningens öppningslåt tillsammans med den kinesiska kompositören Tan Dun – ”Det här var det häftigaste jag sett”, sa Quincy.

Bredvid den kinesiska paviljongen ligger en liten snygg pjäs från Hong Kong, samt utställningens kanske barnsligaste byggnad: Macau, där man på taket till byggnaden smällt upp ett gigantiskt kaninhuvud. Kaninhuvudet anspelar på en gammal tradition i Sydkina där man förr i tiden tillverkade lyktor föreställande kaniner. Byggnaden är 19.99 meter hög – alltså det år i centimeter som Macau införlivades med Kina.

Någon skulle kanske förvänta sig att också Taiwans paviljong låg, som Hong Kong och Macau, intill den kinesiska. Och många skulle säkert så önska. Nej, det hade knappast varit politiskt möjligt. Symboliskt så skiljs Taiwan från fastlandets paviljong av den gångbro, som löper genom hela utställningen – just like a bridge over troubled water.

Men det är inte alltid man finner politiska barriärer i utställningens design. Det kan tyckas som politiskt intressant att till exempel Israels modernistiska paviljong och Pakistans palats ligger intill varandra. Och det kan onekligen framstå som ett uttryck för en viss humor av arrangörerna att lägga Iran och Nordkorea intill varandra i utställningens absoluta periferi.

Nåväl ... Nu några råd till er som ämnar ta er till Expo i Shanghai. Gå till utställning en sen eftermiddag och stanna till sen kväll. Köerna minskar betydligt när mörkret faller, och utställningen ska definitivt också ses när de mycket spännande ljussättningarna sätts i gång.

Jan Olof Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".