Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Som om Clint Eastwood fötts i Indien och gjort en tamilsk-engelsk vegetarisk spaghettiwestern.

Uppdaterat söndag 20 juni 2010 kl 18.00
Publicerat tisdag 22 juni 2010 kl 06.00

Ärligt talat hade jag nog inte tänkt på populärkulturen som så genuint och härligt globaliserad, om det inte vore för att jag bodde i Indien.

Här, i Indien, hade jag lagt märke till hur mycket de sneglar västerut. Sneglar är kanske fel ord, man glor. Fast på senare år har det också sneglats i motsatt riktning: väst inspireras av öst.

Det har som bekant länge pratats om hur Bollywood ”inspireras” av Hollywood. Kanske mer än ”inspireras” – ofta kopierar man själva handlingen rakt av, brukar det i alla fall sägas. Att Bollywood med B, är en B-version av Hollywood med H.

Och visst är det ett krävande jobb att hitta på originellt råmaterial till Indiens stora filmindustri. Till och med succéfilmen Monsunbröllop, som nådde ända fram till svenska biografer för några år sedan, var faktiskt, hör och häpna, ursprungligen inspirerad av danska Dogmafilmen Festen.

Fast i en överraskande vändning köpte Twentieth Century Fox rättigheterna till att göra om tjugohundratalets populäraste Bollywoodfilm, Munnabhai MBBS för att filma en amerikansk version som tydligen ska heta Gangsta MD (om en gangster som tutat i sina föräldrar att han är doktor och naturligtvis tvingas bevisa det, och följaktligen måste sätta sig i skolbänken och ta en läkarexamen).

De amerikanska filmmogulerna kanske kom fram till att det behövs nya kryddor och vad är då bättre än att importera dem från masala-filmernas hemland?

Masala är ett namn som man använder i Indien för att beskriva filmernas blandning av våld och romantik, buskis och gravallvar, sång och dans – komponenter som varje populär film bör ha. Till och med mitt i en actionfilm kan hjälten, efter att ha dödat ett gäng skurkar med japanska karatesparkar, brista ut i sång och dansa under ett vattenfall – och det känns aldrig helt fel. Men tänk om Kurt Wallander skulle göra samma sak? Det skulle nog bli en flopp.

Däremot har masala-musikalen på senare år gett vitamininjektioner till populära Nicole Kidman-filmen Moulin Rouge och självaste Andrew Lloyd Webber gjorde en Bollywood-musical, Bombay Dreams vars chai-doftande musik levererades av Indiens populäraste kompositör, Rahman, som ifjol också vann två Oscar-statyetter för sina låtar till Slumdog millionaire.

Jag tror att det är det frisläppta masala-formatet som gör att västerlänningar börjat tänka i indiska tongångar. Indiska filmer saknar nämligen respekt för genretänkande, vilket kan komma som en enorm befrielse efter att man sett för många, hårt mallade Hollywoodfilmer med sina minutiöst uträknade dramaturgier – eller fått nog av dystra europeiska epos.

Det finns en unik lekfullhet i indisk populärfilm. Indiska filmare har själva börjat se möjligheter i att leka med sin masala-film-tradition, och således är senaste årets största kultfilm, Quick Gun Murugan, en tamilsk-engelsk vegetarisk spaghettiwestern som utspelar sig i Sydindien och exploaterar sjuttiotalsestetik. Filmmakarna placerar en klassisk gammaldags hindifilmhjälte i en komplicerad modern situation – där den globaliserade snabbmatskulturen leder till att en skurk vill göra om alla sydindiska vegetariska serveringar till McDosa’s med köttfyllning. Hjälten måste rädda den traditionella matkulturen.

Vad som framförallt gör Quick Gun Murugan märkvärdig, är hur medvetet filmen förhåller sig till plagierandet. Det lånas och blandas, förutom ur Bollywoods egen repertoar, ur Sergio Leones klassiska spaghettirullar, ur Hong Kong-action, ur Quentin Tarantinos sätt att skriva hårdkokt ironisk dialog – tills filmen varken går att placera helt i en indisk eller en västerländsk estetik, utan det är som om ni tänker er ungefär hur det vore om Clint Eastwood hade fötts i Indien. Men slutresultatet är ett så ytterst unikt indiskt sammelsurium att Quick Gun Murugan inte skulle gå att göra någon annanstans.

Dylika intressanta filmer har lett till att allt fler filmvetare börjat forska i populärkultur, till och med min indiska svägerska doktorerade med en avhandling om bollywoodiska tendenser i regional indisk film. Den seriositet med vilken populärkulturen numera studeras är kanske inget nytt i den vidare världen, men i Indien har det lett till upphetsning, med spinoff-effekter som konstnärer som låter sig influeras av Bollywood och författare som skriver kiosklitteratur med Bollywood-estetik.

Sådan populärkulturell pyttipanna är dagens melodi. Liknande masala-trender märks inom musiken – det är normalt att västerländska artister letar efter samarbeten i Indien, medan indiska musiker experimenterar med västerländska musikstilar som rock och hiphop. Trots att rockmusik är ett marginellt fenomen, har Indien allt fler nöjestidningar som skriver om rock – inhemska Rock Street Journal var först, men numera finns internationella tidskrifter som Rolling Stone och Timeout, vilka, sägs det lite elakt här, måtte gå så dåligt i sina originalversioner att de återföds på indisk mark. Är det rentav så att Indien blivit en avstjälpningsplats för avdankad västrock? För det var inte alls länge sedan som Back Street Boys kom hit på turné, och sist jag såg Deep Purple verkade det gamla favoritbandet att vara på rymmen från ett ålderdomshem, och de spelade Smoke on the Water för skrikande tonåringar på en skolgård i Bangalore.

Eller är det i Indien som rocken är på väg mot en återfödelse? För trots allt ger tidningar som Rolling Stone en känsla av att Indien ingår i en global populärkultur.  Sedan är det förstås en annan sak att de flesta indiska rockgrupper – även de mest kreativa – än så länge är rena hobbyprojekt och ett populärt band kanske säljer tusen skivor i ett land med en miljardbefolkning.

Men nu när vi rotar i tidningskioskerna, så har vi kommit dit jag egentligen ville komma: kiosklitteraturen. Det är där jag ser en spännande trend, för det handlar nämligen om deckare. Efter att Indien sett en veritabel litteraturboom – med bok efter bok som vunnit Bookerpriset – försöker allt fler unga indier att skriva internationella bästsäljare. Men alla ville skriva den seriösa romanen, generationsromanen. Ingen tänkte på kioskhyllor som en marknad.

Sedan dök det upp översatta Mankelldeckare, högar med Stieg Larsson och det tog inte slut där. Det verkar som att indiska författare, inspirerade av de enorma försäljningssiffror som svenska deckare haft globalt, nu har börjat skriva deckare på allvar. Exakt hur mycket svensk påverkan som ligger bakom den nyaste trenden är svårt att avgöra. Men att Millenniumtrilogin har varit en sorts katalysator, är helt klart, och under våren har en handfull nya indiska deckarförfattare debuterat.

Och bokförlagen, som tidigare ratat kiosklitteratur och sällan, om ens någonsin, publicerat deckare, jagar nya deckarförfattare. Det samma gäller för vartenda förlag med någon självrespekt. Idag, om man går in i en bokhandel, ser man rafflande bokomslag som ger löfte om spännande äventyr i indiska miljöer, där hjältarna svär på hindi och brottsfallen reflekterar en typisk indisk verklighet med kriminalitet som ser lite annorlunda ut än i väst.

På gott och ont.

Zac O´Yeah

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".