Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Två besök i den heliga staden Qom.

Publicerat onsdag 29 september 2010 kl 14.43
1 av 2
2 av 2

De säger att de känner Gud, men de ljuger heter en bok om Iran som nyligen kom ut på Söderströms förlag i Helsingfors. De som påstår att de känner Gud men som ljuger är det shiah-muslimska etablissemang som idag styr i landet. Henri Forss som är en ung finländsk journalist reste under flera månader runt i Iran och träffade folk  som han frågade om deras liv och om hur de såg på situationen i landet. Som en ledtråd i hans bok går kritiken av dem som innehar makten – och det visste vi väl egentligen redan efter de stora protestdemonstrationerna i Teheran förra sommaren, när Mohammed Ahmadinejad omvaldes som Irans president.

Intressant och lite mindre känt är det som bokens titel syftar på: den kritik som riktas mot makthavarna är sällan sekulär. Istället menar de som Forss talar med att de som nu har makten, och som anklagas för att ha berikat sig och bara se till sina egna intressen, faktiskt inte känner Gud. De som opponerar sig mot Ahmadinejad och den sittande regimen gör det istället utifrån sin egen religiösa övertygelse, sin övertygelse om att Gud vill ett annat samhälle än dagens Iran och att islam är något annat än det som Ahmadinejad företräder.

Forss besöker också den heliga staden Qom. Där finns gravar av stor betydelse för shia-islam, i den mest vördade vilar kvarlevorna av den åttonde imamens syster, Fatima, som levde på 800-talet. Hon var så lärd och så from att hon betraktas som en av dem som kan utgöra mellanhand mellan vanliga troende och Gud. Forsss besök i Qom är ganska misslyckat: han hittar Khomeinis gamla bostad som visar sig inte vara något museum, men lyckas inte kommunicera med Qom-borna. En fransk sociolog av iranskt ursprung, Farhad Khosrokhavar, som tidigare gjort sig känd för sina studier av franska förortsungdomar, har däremot lyckats med konststycket att intervjua ett stort antal unga män och kvinnor i en stad så konservativ att kvinnor i princip aldrig varken vistas med eller talar med andra män än de som tillhör den närmaste familjen. Den kritik mot det sittande styret som Forss har uppfattat finns också i Khosrokhavars material. Ungdomarna är djupt religiösa, men tar tydligt och så gott som enstämmigt avstånd från alla dessa mullor, präster och politiker, som skaffat sig fina bilar, bra bostäder och bra arbeten. I förlängningen betyder det här att ungdomarna alltmer föreställer sig att politiken och styret i landet ska kopplas bort från den religion som samtidigt fortsätter att vara en självklarhet i deras självuppfattning och deras uppfattning om samhället. Om de ungdomar som gick ut på gatorna i Teheran förordar demokrati fullt ut, så tänker sig ungdomarna i Qom ett slags kompromiss där islam öppnar sig och samtidigt demokratin anpassas. Att helt förpassa religionen till privatsfären, det vill säga en sekularisering av europeiskt snitt, är inte att tänka på. Det de istället föreställer sig är en religiös demokrati, kanske efter samma linjer som den oppositionelle iranske tänkaren Abdelkarim Soroush, som för några år sedan fick Erasmus-priset och som utvecklat sådana tankegångar.

Naturligtvis avhandlar Khosrokhavar också det vi kan kalla genus-frågor i sina intervjuer. Men här framträder en mer komplicerad bild än i Forsss bok – som så många européer och amerikaner har han svårt att släppa den västerländska jämställdhetsmodellen, som ligger som ett raster och begränsar beskrivningen. I Khosrokhavars bok däremot kan man se en svag men tydlig tendens mot att iranska unga kvinnor, liksom unga män - och också i Qom - alltmer blir huvudaktörer i sina egna liv. Det yttrar sig i första hand genom högre studier, ibland egna arbeten, men faktiskt också i en något högre tolerans inom familjen och utrymme för egen vilja när det gäller äktenskap och framtid. Inte förvånande väger fortfarande frågan om familjens heder tungt, inte förvånande tycker många av de intervjuade - också kvinnorna - att det är riktigt att kvinnor inte har rätt att arbeta som domare - med argumentet att de är alltför känslosamma för det ämbetet. Men något håller på att hända: Khosrokhavar menar att Qom är representativt för många andra muslimska miljöer - också i Europa - där moderniteten successivt tränger in och förändrar synen på samhälle, religion, familj och individ. Oavsett det behöver vi både hans bok om att vara ung i ayatollornas land och Forss välgjorda reportage just för att de handlar om Iran och fördjupar och komplicerar bilden av ett land som är och kommer att förbli betydelsefullt, långt utöver sina gränser. 

Inga Brandell

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".