Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Varför så tyst om krisen i Kongo-Kinshasa?

Publicerat onsdag 29 september 2010 kl 14.49
FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld inspekterar de svenska FN-trupperna i Kongo. Foto: Pressens Bild /Scanpix

Obs 30 september 2010

I sommar har det varit femtioårsminne av det som faktiskt var Sveriges första krig sedan 1814 – Kongokriget 1960. Men inga jubileumsfanfarer har hörts av, inget storståtligt firande har ägt rum, inga Kongo-veteraner har medaljerats av kungen eller kronprinsessan. Varför, undrar Per Gahrton i ett inledande debattinlägg i Obs serie om den svenska militära närvaron i Afghanistan.

Kanske fanns förklaringen i en rubrik i Dagens Nyheter den 1 juli: Självständigt Kongo ingen framgång. Det måste man tyvärr hålla med om, trots att Kongokriget inte var något gammaldags försvars- eller erövringskrig, utan exakt den sorts ”fredskrig” som sedan blivit allt vanligare, med Afghanistan som mest aktuellt exempel.

De svenska bataljonerna i Kongo och utbrytarprovinsen Katanga skulle försvara folkrätt och demokrati för undertryckta afrikaner mot vitrasister, belgiska kolonialister och deras medlöpare! Efteråt visade det sig att en del svenska hjältar i krigets hetta förvandlats till sedvanliga krigshundar och att den svenska insatsen mot 1800-talskolonialismens kvarlevor hade utnyttjats av 1900-talsimperialismen för sina egna syften. Därpå – årtionden av glömska och tystnad.

På en nätsida för ungdomar kan man idag läsa: Tjabba! Någon som vet någon bra sida (förutom Wikipedia) där man kan läsa om kongokrisen i Kongo-Kinshasa? Hos Wikipedia får man veta att det förekommit två ”Kongokrig”, Första Kongokriget 1996-97, Andra Kongokriget 1998-2003. Det för svensk del blodigaste Kongokriget döljs under den utslätade beteckningen ”Kongokrisen”. Och i Nationalencyklopedin ägnas bara den svenska insatsen några futtiga rader.

Ändå finns fakta att tillgå för den enträgne. 2007 sände Sveriges Radio en dokumentär som presenterades med följande ord: ”För första gången på 140 år tvingades svenska styrkor in i strid, i luften dånade de svenska stridsflygplanen, och mitt i allt detta stod FN:s generalsekreterare; svensken Dag Hammarskjöld.”

På antikvariaten kan man hitta en del böcker av dem som var med, oftast rättfärdigande hjälteskildringar av befälhavare och soldater, men också hjärtskärande nödrop från unga män som hamnade i ett helvete de aldrig hade kunnat mardrömma om och som ingen hade gett dem en realistisk förvarning om. Medan det begav sig behandlade de flesta journalister svenskarna i Kongo med samma objektivitet som sportsidorna brukar skriva om fotbollslandslaget under en VM-turnering, vilket kan vara förklaringen till att det dröjde trettio år innan det kom en saklig och uppriktig skildring som skulle kunna kandidera för journalistpris, Claes JB Löfgrens Fredsknektarna - FN-svenskarna i Kongo 1960-64 (utgiven 1990).

Man undrar förstås varför femtioårsjubiléet av Kongoerfarenheten inte firas, utan tycks ha förträngts. Kanske för att den visade att även den mest idealistiska FN-beslutade militära insats i syfte att med våld införa den svenska modellen i en fjärran kultur är dömd att misslyckas? Vill man dölja detta bistra faktum för yngre generationer som inte har en susning om vad som hände med svenskarna i ”mörkaste Afrika” för ett halvt sekel sedan?

 Kongoinsatsen var besjälad av en idealistisk fredsideologi som trodde att det gick att föra ”krig för fred”, bara man gjorde det på rätt sätt. Det fanns naturligtvis både äventyrare och enstaka gangstrar bland svenskarna som reste ut, men trovärdiga rapporter visar att de allra flesta verkligen var besjälade av en ambition att stödja frihet och rättvisa för afrikaner. Ändå gick det snett. Kongo blev ingen blomstrande välfärdsdemokrati utan en brutal militärdiktatur. 19 unga svenskar offrade sina liv för en insats som i bästa fall var meningslös, i sämsta fall direkt skadlig.

Likheterna med Afghanistan är slående. Också den här gången påstås det handla om att folkrätt och demokrati som skall tryggas i ett fjärran land. Också den här gången utnyttjas svensk fredsidealism av supermaktsintressen.

 Alla som sympatiserar med idén om ett aktivt freds-Sverige måste inse att det finns gränser för vad som är möjligt. Det räcker inte att man brinner för att befria kongoleser från belgiska rasister eller afghanskor från talibanernas burkor, man måste också utforma en strategi som är förankrad i verkligheten.

 Det är dags att lära av Kongofiaskot 1960-64. Om så sker lär svensk fredspolitik i framtiden koncentreras på civila insatser och undvika militära äventyrligheter.

Per Gahrton

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".