Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

På spaning efter en tid och en civilisation som flytt

Publicerat torsdag 30 september 2010 kl 13.35

I ett kort förord till sin förra roman, La possibilité d’une île – eller Refug som den heter på svenska – berättar Michel Houellebecq en anekdot om hur en journalist en gång förklarade sin syn på hans författarskap. Man kunde tänka sig honom, hade hon sagt, stående i en telefonkiosk efter jordens undergång, med ett obegränsat antal telefonsamtal till sitt förfogande. Han skulle inte kunna veta om någon annan människa har överlevt; han skulle alltså heller inte veta om någon kan höra vad han säger. Men en del av samtalen blir av någon anledning väldigt korta, som om personen i andra änden lade på direkt, medan andra drar ut på tiden som om det verkligen fanns någon som lyssnade uppmärksamt på andra sidan. Det är varken dag eller natt, och det finns därför inget slut på denna scen.

Jag tycker det är svårt att tänka sig en mer träffande beskrivning av Michel Houellebecqs litterära belägenhet. I sin nya bok, La carte et le territoireKartan och territoriet – som just har kommit ut i Frankrike, förflyttar sig Houellebecq än en gång in i en obestämd framtid där livet under det tidiga tjugohundratalet träder fram som på ett bleknat fotografi. Den här gången handlar det visserligen inte, som i Refug eller Elementarpartiklarna, om någon visionär, science fictionliknande framtid där människan på bioteknisk väg skaffat sig evigt liv och blickar tillbaka på den gamla analoga mänskligheten som på en annan, lägre stående art. I La carte et le territoire är perspektivet mer konventionellt historiskt. Men den kyliga örnblicken, som är så utmärkande för Houellebecqs stil, är precis densamma.

I centrum för berättelsen står Jed Martin, en konstnär som i början av tjugohundratalet slår igenom med en serie fotografier av däckföretaget Michelins franska vägkartor, tagna i stark förstoring och gärna i ett flackt perspektiv, som om de vore landskapsbilder. Kartan som territorium, alltså – och territoriet som karta: genom romanen återkommer Houellebecq till denna grundfigur, som en symbol för en epok och en kultur där bild och verklighet flyter ihop, blir nästan utbytbara.

Det mesta av boken utspelar sig några år fram i tiden, runt mitten av tiotalet, när Jed Martin förbereder en utställning som, visar det sig, snabbt kommer att göra honom rik som ett troll. För katalogtexten har han anlitat den kände författaren Michel Houellebecq, som i romanen framträder som en bisarr men godmodig karikatyr av mediebilden av sig själv: enstörig, cynisk och alkoholiserad. Deras relation får så småningom ett brutalt efterspel när Houellebecq – romanfiguren alltså – hittas död i sitt hem på den franska landsbygden, offer för vad som först ser ut som ett perverst ritualmord.

Romanens berättelse bryts med jämna mellanrum dels av essäistiska utvikningar där framtidens konsthistoriker reflekterar över olika teman i Jed Martins konstnärskap – dels av torra, encyklopediska avsnitt om allt från parasitsjukdomar hos hundar till staden Beauvais’ medeltida historia. Just de här faktaavsnitten har skapat debatt i media efter att den franska versionen av nättidningen Slate anklagat Houellebecq för ”plagiat”. Faktatexterna har nämligen till stora delar visat sig vara direkt kopierade från det internetbaserade uppslagsverket Wikipedia. Houellebecq själv har inte på något vis förnekat detta faktum, men ändå ilsket tillbakavisat plagiatanklagelserna som ”absurda”.

Jag måste säga att jag håller med. Textfragmenten ur Wikipedia fyller nämligen en tydlig och viktig funktion i romanen, som en sorts anonyma objets trouvés, eller litterära readymades som bryter av mot den konstnärliga gestaltningen ungefär som en opersonlig kommentatorsröst. Ofta blir det väldigt effektfullt, som till exempel när beskrivningen av den fasansfulla mordscenen i Houellebecqs vardagsrum plötsligt går över i en saklig utläggning om hur flugor förökar sig. Greppet skapar en märklig svindelkänsla, en verfremdungseffekt där romanens objektiva, historiska fågelperspektiv så att säga ympas in i den litterära texten.

Och det som framträder då är inte enbart ett perspektiv, inte enbart en litterär effekt – utan också en moralisk hållning. Jag läser La carte et le territoire som en meditation över en tid och en civilisation som inte längre klarar av att skilja verkligheten från alla de avbildningar och tolkningar som överlagrar den. I utbudet av marknadsnoteringar, turistreklam, livsstilsjournalistik och mediedebatter försvinner insikten om världen som någonting vi också själva ingår i. Houellebecq frågar sig vart denna oförmåga, denna blindhet leder oss.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".