Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Slaget om Bibi Aishas näsa

Publicerat måndag 4 oktober 2010 kl 10.40

I början av augusti, bara några dagar efter att Wikileaks hade publicerat de nittiosjutusen dokumenten ur Natos krigsdagböcker från Afghanistan, kom den amerikanska veckotidningen Time ut med ett nummer vars omslag visade en ung afghansk kvinna som fått näsan avskuren. Kvinnan, den artonåriga Bibi Aisha, skulle enligt tidningen ha blivit straffad av talibanerna efter att ha flytt från ett arrangerat äktenskap, och bildtexten på omslaget lämnade inget utrymme för tvivel: What happens if we leave Afghanistan. Utan frågetecken. Det här är vad som händer om vi lämnar Afghanistan.

En skrämmande bild, verkligen. Och möjligheten att tidpunkten för publiceringen var en ren tillfällighet går förstås inte att utesluta helt. Men chockeffekten tillsammans med den uppfordrande rubriken låg helt i linje med Pentagons försök att begränsa de moraliska och opinionsmässiga skadorna av Wikileaks publicering. Kort dessförinnan hade det också kommit fram att CIA i ett hemligt dokument – som för övrigt läckt ut just via Wikileaks – hade uppmanat till spridningen av bilder på kvinnliga våldsoffer för att stärka krigets humanitära image. Bilden på Times omslag borde därmed kanske ha stämt till eftertanke. Den nogräknade läsaren kunde ju till exempel konstatera att den faktiskt snarare utgjorde beviset för att detta händer även om vi inte lämnar Afghanistan. Att kriget troligen handlar om något annat.

Det dröjde heller inte särskilt länge förrän tidskriften The Nations journalist Ann Jones kunde sätta ett tjockt frågetecken efter Times omslagsrubrik. Jones, som hade träffat Aisha i ett flyktingläger i Afghanistan innan hon hamnade på tidningens omslag, hävdade att hon då berättat en helt annan historia. Den grymma stympningen av Aishas ansikte hade i själva verket inget med någon talibansk sharia-rättvisa att göra, utan var ett tragiskt och rätt typiskt exempel på patriarkaliskt hedersvåld, utfört av kvinnans svärfar, hävdade Ann Jones. Sanningen får vi kanske aldrig veta – men när frågan väcktes hade bilden förstås redan gjort sitt jobb. Och berättelsen rullat vidare: nu med bilderna på hur den unga Aisha anlände till USA för att få en ny näsa.

Vad lär vi oss av det här? I en krönika i senaste numret av franska Le Monde Diplomatique frågar sig tidskriftens redaktör Serge Halimi om inte bilder av det här slaget snarast fungerar som instrument för att lägga lock på den offentliga debatten. En bild säger knappast mer än nittiosjutusen dokument – men den gör det förbannat mycket snabbare och mer effektivt. Framför allt kommunicerar bilder på ett annat plan, intuitivt och symboliskt.

Därför ska vi vara misstänksamma mot bilder i den politiska debatten, anser Halimi. Ofta används till exempel avskräckande bilder på misshandlade brottsoffer som argument för dödsstraff eller för olika ingrepp i den personliga integriteten – som fler övervakningskameror och obligatoriska drogtest. Åtgärder som, förmodas det, kunde ha förhindrat det som bilderna visar. I det äventyrliga kriget i Afghanistan fungerar omslagsbilden i Time Magazine på exakt samma sätt. Ju starkare symbol, desto mindre blir behovet av en intellektuell argumentation för kriget, skriver Halimi. Något ytterst komplicerat presenteras som något mycket enkelt.

Serge Halimi medger att det naturligtvis också finns bilder som faktiskt avslöjar något och sätter igång en nödvändig debatt. Tortyr- och förnedringsbilderna från fängelset Abu Ghraib i Irak är väl ett exempel på det. Men, skriver han, även i dessa fall riskerar diskussionen framför allt att producera irrationella motbilder eftersom tillgången på offer är outtömlig. I Afghanistan kan man exempelvis tänka sig att även talibanerna förfogar över åtskilliga starka bilder av civila offer för västerlandets krigföring. Kanske, spekulerar Halimi, kommer Time en dag rentav att publicera en av dem. Men kommer den att sitta på omslaget? Undrar han retoriskt. Och vad blir bildtexten?

Det kan man förstås fråga sig. Man kan också fråga sig vad det beror på att bilden – som sådan – uppfattas som så problematisk, så farlig i vår tid. Jag funderar på om den politiska och intellektuella debatten i och med globaliseringen och kriget mot terrorismen kanske är på väg att ändra karaktär. Eller redan gjort det: för med allt snabbare, internationella kommunikationer ökar behovet av ett språk som är på en gång omedelbart och universellt. De brinnande tornen i New York, den danska karikatyrkrisen och slaget om Bibi Aishas näsa är på så vis kanske bara början på ett århundrade av globala bildstrider.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".