Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Ivan Bunins förbannade dagar

Publicerat torsdag 7 oktober 2010 kl 14.43

Vad man än tycker om den ryska revolutionen - själva begreppet har en romantisk klang. Det har revolutioner alltid - kanske ett arv av upplysningen? Revolutionen slänger de gamla härskarna på sophögen, leve de nya! 

Den ryska revolutionen var lika blodig och laglös som den franska, kanske värre, eftersom den var en kupp av en liten grupp, som tolkade folkets vilja efter sin speciella näbb. Men inte ens den ryska revolutionens värsta kritiker kan värja sig för de romantiska dimmorna som rullar in från träsken runt Petrograd. Det är rätt att göra uppror!

Alla kan påminna sig bilder, rörelser. Se hur stenlejonet reser sig blixtsnabbt i Ejstenstejns mästerverk Pansarkryssaren Potemkin. Det utspelar sig visserligen några år tidigare, i Odessa, men lejonet symboliserar folkets slumrande kraft.

Majakovskij och de andra har gett sina bilder:

Hör stormklockan klämtar!
Det är vårt väldiga hjärta som dånar.
Idag är det Ryssland som tågar med väldiga steg in i paradiset.

Reportaget har sina bilder. Den amerikanske stjärnreportern och revolutionsromantikern John Reed hade turen att befinna sig i Petrograd, och skrev i rasande takt bestsellern Tio dagar som skakade världen - fortfarande ansedd som ett av nittonhundratalets stora scoop:

Det stora Ryssland låg i födslovåndor i färd med att föda en ny värld. Tjänstefolket, som tidigare behandlats so djur, och fått lön därefter, höll på att bli klassmedvetna. Kypare och hotellpersonal var organiserade och vägrade ta emot dricks. På restaurangväggarna fanns anslag: "Det finns ingen anledning att förolämpa en människa med dricks bara därför att hon måste förtjäna sitt levebröd enom att passa upp.

Så långt John Reed, som på dessa korta rader beskriver sin underbara utopi som om den utspelade sig inför hans ögon. Men ingen i krogbranschen har frivilligt avstått från dricksen. Det var nog inte kyparna själva som satt upp det anslaget.

Falskt eller inte - men så vackert!

Det fanns andra ögonvittnesskildringar, som beskrev revolutionen i dystrare färger. Men de försvann. Även om flyende aristokrater, med juveler inslagna i trasbylten, blev en litterär genre, är det faktiskt svårt att hitta autentiska kritiska röster från revolutionen.

Många förstörde sina dagböcker för att inte dra hugg på sig från regimen, andras beslagtogs av KGB.

En som skrev dagbok var författaren Ivan Bunin,  han som skulle bli den första ryss som belönades med Nobelpriset; det skedde 1933, när han levde i exil i Frankrike. Bunin är berömd för sina noveller, finstämda och melankoliska saker, helst om olycklig kärlek. Inte dåligt alls, men dramatiken ligger på insidan. Bunin var den siste store ryssen i Tolstojs och Turgenevs tradition.

Men hans dagbok, som för första gången gavs ut på ryska 1991 var något helt annat. En våldsam attack på bolsjevikerna, med titeln Förbannade dagar!

Hans hustru Vera förebrådde honom att han bränt sina dagböcker. Han svarade att han inte ville bli "avslöjad i kalsongerna." Men han hade en annan handskriven dagbok. "När jag är död kan du göra vad du vill med den."

Förbannade dagar översattes till engelska 1998, av den amerikanske slavisten Thomas Gaiton Marullo.

 Ivan Bunin kallades "Den siste adelsmannen" i den ryska litteraturen. Men han var inte född med guldsked i munnen. Han tyckte själv att hans liv var ett skämt.

Godset gick i konkurs, hans första äktenskap blev olyckligt, hans ende son dog vid fem. Gode vännen Tjechov dog 1904 och Tolstoj 1910.

Kritikerna klistrade mig full med etiketter, som en gammal resväska: Dekadent, Mystiker, En kylig mästare, Gud vet allt.

 Moskva januari 1918.

På författarförbundet. Mayakovsky uppträdde anständigt, även om han såg förskräckligt sjaskig ut. Ingen kravatt och kragen smutsig. Alexander Blok däremot förfärlig. Han har öppet anslutit sig till bolsjevikerna. Ja, hans melodier har alltid varit tämligen enkla. Han är väldigt korkad, Blok.

Januari 1918

Munkar har satts att knacka is på Petrovskagatan. Förbipasserande slänger glåpord åt dom - det är bra, jobba på bara!

8 mars 1918

Vännen P hade arbetare hemma som tvättade golven. Den ena hade svart flottigt hår och vinröd skjorta, den andre var koppärrig, med krulligt hår. Vi frågade dom vad de ansåg om läget.

"Vi är vanliga busar, vad vet vi? Jag kan knappt läsa, och kompisen är blind. Vad vet vi? Att skurkarna har släppts ut ur fängelset och styr över oss nu. Det är dumt. De skulle aldrig ha släppts ut. De skulle ha skjutits. Det skulle aldrig ha hänt på tsarens tid. Folket har tappat gnistan. Jag skulle inte kunna flå en kyckling, men sparka bolshevikerna i arslet. Varför gör vi inte det?

Det finns bara några hundra tusen bolsheviker och vi är flera millioner, och vi kan inte göra nånting.

- De är judar allihop, sa den svarthårige.

- Och polacker. Nån sa att den Lenin vi har nu inte är den riktige, utan en fejk. Den riktigt blev skjuten för länge sedan.

12 mars 1918

Tikhonov sa idag att bolsjevikerna var förvånade över att de fortfarande hade makten.

Efter revolutionen sprang han omkring i två veckor med vidöppna ögon. Tänka sig. Det enda vi ville var att organisera en demonstration, och plösligt - denna oväntade succé!

 Ivan och Vera Bunin stannade Moskva till våren 1918, och flyttade sedan till Odessa. De var ju klassfiender och  förstod att man hade ögonen på dem

Vera och Ivan gjorde inget för att dölja sinn förargliga klass, tvärtom. I Odessa bodde de i en underbar våning, högt i tak, glänsande parkettgolv, venetianska fönster.

Hit kom ex-presidenten, mensjeviken Kerensky, men också författare som någorlunda sympatiserade med regimen, som Ilya Ehrenburg och Alexis Tolstoj.

Vera och Ivan blev förskräckta över Odessas förvandling: De såg staden som en febersjuk tyfuspatien.

 April 1919:

Före revolutionen var bolsjevikerna dystra typer, sjaskigt klädda, man tyckte nästan synd om dem. Efter kuppen har de svällt upp, kallar sig kommissarier, kräver respekt som sociala ingenjörer och betydande personer. Plötsligt visar de smak för goda viner, vackra kvinnor och överdådiga våningar. De pläderar för kommunisitisk, egendom men ser om sitt eget hus först. 
 
Bunin ser några bolsjeviker och beskriver dem med hatisk vällust som apor och hundar, mongoler med sneda ögon, och bleka gastar - dödens egna  hantlangare.

Han anklagar intelligentian för att idealisera folket, men i hemlighet förakta dem.

Medan Tolstoj och Dostojevskiv såg det heliga ryska folket som världens räddning, ser Bunin inte massorna som heliga utan som ett våldsamt pack som bärs av hämnd och förakt och fördomar som antisemitism. Och han anklagar sin egen adelsklass, för att ha varit trög och inskränkt. Adeln har satt sprätt på arvet och flytt från sitt ansvar.

15 april 1919, I Odessa

Tittar ut genom fönstret och ser en luffare med ett gevär över axeln. Det är en röd polis. Hela gatan skälver inför hans åsyn, som den inte gjorde inför tusen tuffa poliser förr i världen. Vad har hänt? Knappt sex hundra av Grigorievs hjulbenta ynglingar i spetsen för ett gäng ex-fångar och ligister lyckade på något sätt överrrumpla denna extremt rika och välmående stad, med mer än en miljon invånare. Alla sprang och gömde sig i skräck. Hur kunde det hända?

25 maj 1919

"Ännu mer processioner och röda fanor. Ännu en helgdag - för solidariteten med proletariatet och Röda armén. Torget packat med fulla soldater, matroser och luffare..."

25 oktober 1919

"Detta gäng busar har regisserat en blodig dockteater, en hemsk komedi, så vidrig att ännu om hundra år kommer världen att tystna när den tänker på hur lågt människan kan sjunka.

Men jag är övertygad om att människan inte är skapad för socialism. Inte i längden.

Om 25 år kommer Ryssland att bäras av en stark religiös väckelse, och ur askan av kommunismen stiger passionen för individualismen.

Han misstog sig på tidpunkten, Ivan Bunin, men i längden har han kanske fått rätt. Fast jag tror faktiskt inte att den svartsynte Bunin skulle jubla över dagens Ryssland heller. Råheten och trögheten lever ju kvar i högönsklig välmåga, under andra herrar.

Ulrika Knutson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".