Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Eduardo Galeano intervjuad av Magnus Linton.

Publicerat tisdag 12 oktober 2010 kl 15.08

- Y no sabía nada de eso. Pero mis vecinos todos me saludaban gritando ”Eduardo estas vendiendo muchísimo!” Ha ha, que es exactamente lo que no quiero ser – alguién que ende muchísimo. Ni que vende poquísimo. Vender muchísimo o vender poquísimo solo puede ser importante para un mundo tan mercantilisado como este.

- Nej, säger Eduardo Galeano, händelsen var mest tragikomisk. Typisk. Jag har frågat hur han regerade när han fick veta att Venezuelas revolutionäre president Hugo Chávez i ett mediebevakat ögonblick givit hans legendariska bok Latinamerikas öppna ådror i present till USA:s president Barack Obama – vilket bums gjorde den snart fyrtio år gamla boken till en ny global bestseller. Själv hade Galeano missat nyheten, men under en promenad hemma i Montevideo ropade grannarna plötsligt ”Eduardo – du säljer skitbra just nu!!”.

- Och det är exakt det, säger han, jag inte vill vara. Nån som ”säljer”. Inte heller vill jag vara nån som inte säljer alls. Att värderas utifrån att man ”säljer” eller ”inte säljer” är typiskt för den värld vi skapat; allt har blivit varor. Mina grannar var inte stolta för att dom var grannar till mig, utan för att dom var grannar till en värdefull vara.

- Men, lägger han till och stryker handen över Latinamerikas mest kontroversiella flintskalle, det fanns förstås en politisk poäng i den mediesmarte Chávez handling.

- Pero él sabía de antemano que era un gesto simbólico, simplemente un gesto que permite que un hombre del sur le diga a un omnipontente señor del norte ”Oiga, la realidad que usted encuentra no es la única realidad reál. Hay otras.

- Det var en symbolisk gest, säger Galeano, ett sätt för en man från den fattiga världen att säga till en i dag närmast allsmäktig mani den rika världen att ”Ursäkta Señor, men den verklighet du ser framför dig är inte den enda. Det finns andra.”

Det är ingen överdrift att hävda att Eduardo Galeanos Latinamerikas öppna ådror lagt grunden till världsbilden hos den generation som – liksom han själv – tvingades fly kontinenten under diktaturepoken. Bokens kraft låg i att den i detalj och så retoriskt effektivt beskrev hur Latinamerika sekel efter sekel plundrats, våldtagits och förnedrats av först Europa och sedan USA. Slutsatserna gick hand i hand med den marxistiskt inspirerade beroendeskolan och boken är än i dag en bibel för den vänster som i första hand ser Latinamerika som ett offer; en plats som blev fattig som ett direkt resultat av att andra blev rika.

Redan i åttiotalstrilogin Eldens minne hade Galeano lämnat det rakt politiserade historieberättandet för den fragmentariska och litterärt obestämbara stil som skulle bli hans signum o prägla författarskapet ända till hans senaste bok Speglar. Men oavsett form har Eduardo Galeano troget förblivit dom förtrycktas röst, och hans sätt att med absurda och litterärt sofistikerade berättelser avtäcka rasism, kapitalism och machismo har givit honom en närmast gudalik kultstatus i den latinamerikanska vänstern.

Jag träffar honom för att diskutera nåt som i hans historiskt långa upprorsperspektiv borde vara väldigt stort. Bara dagar efter intervjun ska Hugo Chávez styre i Venezuela åter få majoritet i allmänna val, vad som liknar ett försök till statskupp i Ecuador ska sluta med att demokratin vinner och den revolutionäre presidenten Rafael Correa går avsevärt stärkt ur krisen, och – viktigast – i första valomgången i Brasiliens aktuella val segrade arbetarpartiets kvinnliga kandidat Dilma Rousseff. Det som under nolltalet drog fram som en löpeld över kontinenten – den latinamerikanska vänstervågen – fortsätter alltså. Med full kraft. Personer och partier som fått sina världsbilder formade av Eduardo Galeano har nu länge suttit vid makten i land efter land. Så vilka är, enligt ikonen själv, de hittills viktigaste framgångarna?

- Todos hemos nacido mentidos. Son naciones mentidas, mentidas y mentirosas. Entoces a mí me parece muy positivo que ahora haya un período de reconocimiento y de renacimiento para que nuestras naciones nascan de verdad. Por ejemplo en el caso de Bolivia. Bolivia es una nación de nuna mayoría indigena, pero recién ahora esu tuvo expresión en el poder político a traves de Evo Morales – que era lócico. Un indigena en la cabeza del gobierno en un país de una mayoría indigena no tiene nada de raro. Demoraron cinco siglos en darse cuenta. Eso que no tenía nada de raro en un mundo normal, es la normalidad de un mundo al revés.

Han svarar: pånyttfödelsen. Ända sen Europa startade det projekt vi i dag kallar Amerika har kontinentens samhällen byggts på lögner. Vi är, säger Galeano, inte bara en samling förljugna stater utan också aktivt ljugande stater, där de så kallade befrielsedokumenten –konstitutionerna – aldrig har skrivits i syfte att inkludera utan exkludera majoriteten. Vad som gläder mig med det som pågår i dagens Latinamerika är framför allt att olika nationer nu föds på nytt, mer i kontakt med verkligheten. Bolivia är till exempel ett land där majoriteten är ursprungsfolk, men först nu har denna verklighet i och med Evo Morales fått avspegling i parlamentet. Det är givetvis inget konstigt alls med en president från ett ursprungsfolk i ett land där den sortens folk är i majoritet. Men det tog fem sekler att fatta det. Inget av detta vore konstigt i en normal värld, men det är det normala i den bakvända världen.

Just Bakvända världen är titeln på en av Galeanos nyare böcker, och jag undrar om hans egna sympatier ligger mest i linje med vänstervågens ”moderata” eller ”revolutionära” länder, dom förra representerade av bland annat Brasilien och hans eget Uruguay och dom senare av till exempel Venezuela. Men, säger han, den där uppdelningen är bara trams.

- Son criterios que el norte tiene creyendo que así se gana el derecho de tomar exámen a los países del sur. En un actitud arrogante que implica algo asi como un derecho de dictar las normas de la democrácia. Hugo Chávez el demonio preferido de este teatro del bien y del mal que el norte monta para poder digamos tomar examenes del los paises del sur.

- Det där är ett sätt för Nord att göra läxförhör med Syd, säger Galeano. Det är en arrogant attityd som bygger på att Nord skulle ha rätt att diktera villkoren för vad demokrati är för nåt. Tullar tycks till exempel vara ett privilegium för Nord. När Syds länder försvarar vissa ekonomiska näringar så är de ”populister” eller ”på väg mot diktatur”. Hugo Chávez är ju i dag favorit som Djävulen i denna teater om Onda och Goda som Nord iscensatt.

Eduardo Galeanos kategoriska avfärdande av varje värdering från Nord av vad som pågår i dagens Latinamerika är kanske sympatisk, men också problematisk. Jag undrar om han menar att dom trots allt rätt enkla regler vi vant oss att använda för definitionen av demokrati ser annorlunda ut i Latinamerika än på andra håll.

- Pero eso significa que las reglas – digamos – de democracia son diferentes en America Latian que en Europa entonces según usted o no… (JAG SOM PRATAR). La democracia dignifica gobierno del pueblo – demo crácia. Así como hay una diversidad enorma de pueblos habrá también una diversidad enorma de formas de gobierno. Esto que hay un modelo – un molde – que se llama democrácia y que produce en serie de democracias todas iguales entre si es completamente absurdo. Hay mil formas de democracia – algunas mas legítimas que otras – pero todas tendrán que responder a las necesidades a su tiempo y su lugar.

- Demokrati, svarar han, betyder ju bara folkstyre. Och eftersom antalet existerande folk är enormt är givetvis antalet folkstyren enormt. Tanken att det finns en sorts demokrati, en modell som kan skrivas ut och bara kopieras av andra, är helt absurd. Det finns tusen olika demokratier, några givetvis mer legitima än andra men alla är produkter av sin tid och sin plats. Innebörden av demokrati har manipulerats i alla tider och aldrig, säger han, varit nånting fast.

- Es una palabra que ha sido muy manipulada, y ademas muy mentida tambien.

Eduardo Galeano ser inte som sin uppgift och ta ställning utan leverera kontext. Fler kontexter. Andra verkligheter. Han säger att det är omöjligt att recensera vad som är bra eller dålig utveckling eftersom inget är linjärt, utan allt - som mayakulturens intellektuella alltid påpekar – går i cirklar. Och säkert är det därför han är så hatad av ekonomiska liberaler. Kritik får han bland annat i Michael Reids bok Forgotten Continent, ett försök att säga att mer marknad o mindre stat varit helt avgörande för den imponerande fattigdoms-bekämpning som på senare år gjorts i Latinamerika. Reid tillskriver Galeanos enorma inflytande stor skuld i vad han kallar kontinentens tidigare ekonomiska kräftgång. Galeano är, skriver Reid, en briljant författare, men hans antikoloniala historieskrivning är en förrädisk bryggd av selektiva fakta, överdrifter och falsifieringar. Och Reid är inte ensam om den uppfattningen.Men mitt intervjuobjekt lyssnar bara lugnt på kritiken.

- No sé porqué dicen que yo mentí o que me equivoqué sin mostrar las pruebas en que me equivoqué o mentí. Lo unico que hice fue difundir hechos desconocidos o poco conocidos de una historia que ha sido traiconada por la historia oficial y que es la historia verdadera de la gente. La historia real. Recuperar hechos que – como te digo – estaban ocultos o traicinados o mentidos y ponerlos a la luz en evidencia para que la gente pudiera conocerlos.

- Jag förstår inte, säger Eduardo Galeano, hur nån kan säga att jag ljuger utan att presentera bevis. Vad jag gjort är bara att berätta om saker som raderats ur den officiella historieskrivningen. Jag berättar folkens historia. Jag exponerar händelser som gömts, glömts, förnekats eller förvrängts. Jag tar upp dom, och visar dom – så folk får veta att dom hänt. Bara det, säger han och lägger halvt på skämt till att dom ekonomiska positivisterna nog var rätt packade när de fick för sig att utveckling var synonymt med mer materia åt alla. Dagens konsumtionshysteriska Brasilien är ett exempel. Just nu jublar alla – inte minst omvärldens investerare – efter att ekonomins alla fönster öppnats o brasilianarnas kapacitet att köpa mer Coca-Cola, fler mobiltelefoner och större bilar har stärkts, samtidigt som inget gjorts åt det faktum att 75 procent av befolkningen inte kan läsa o skriva. Är det, undrar Galeano, ett utvecklat samhälle?

- Nej, svarar han själv. Chansen att mänskligheten räddas av kapitalismen är nog mindre än att jag får mitt hår tillbaka.

Magnus Linton

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".