Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Kan krig någonsin vara rättfärdigt?

Publicerat onsdag 13 oktober 2010 kl 10.23

Obs 14 oktober 2010

År 2014 skulle Sverige fira tvåhundra år av fred. Så var det tänkt. Det kan vi inte längre. I Afghanistan är våra soldater inte längre fredsbevarare, inte ens fredsframtvingare (hur nu sådana ser ut) utan krigare, skriver samhällsdebattören Bernt Jonsson.

I praktiken opererar de svenska militära styrkorna inte längre på FN-mandat utan på order av NATO, lett av amerikanskt befäl. Betecknande nog återfinns inte längre ISAF International Security Assistance Force - på FN:s lista över fredsbevarande operationer. I stället hittar man ISAF på NATO:s hemsida!

Krig är visserligen politik med andra medel, enligt det militära tänkandets nestor, Carl von Clausewitz. Men vid det här laget är det alldeles tydligt, att kriget i Afghanistan inte kan vinnas – inte ens militärt. Än mindre kan det leverera de politiska resultat som anfördes som motiv och mål för de militära insatserna, alltså att krossa terrorismen, skapa regional säkerhet, bygga demokrati och befria kvinnorna. Det var ju dessa mål, som skulle rättfärdiga kriget. Om målen inte kan nås, så är det alltså inte ett rättfärdigt krig. I en diktatur är detta givetvis ett mindre problem. I en demokrati däremot kan inte ett krig föras i längden, om folk anser, att regeringen för ett orättfärdigt krig. Då inträder det som brukar kallas krigströtthet.

Nu finns sen gammalt kriterier för vilka krig, som kan anses rättfärdiga. Läran om det rättfärdiga kriget lanserades för mer än 2000 år sen av den romerske författaren Cicero och utvecklades senare av teologer som Augustinus, Thomas ab Aquino, Luther och Barth. Krig godtas på vissa villkor: det ska vara den sista utvägen, målet ska vara rättfärdigt, avsikterna goda, metoderna rättfärdiga och segern tämligen säker. Dessutom ska vinsterna för mänskligheten förväntas vara större än krigets onda följder. Slutligen måste även freden vara rättfärdig.

Syftet med läran om det rättfärdiga kriget må ha varit gott – att begränsa krigets skadeverkningar – men den är en vacker skrivbordsprodukt. I praktiken har denna lära under århundradenas lopp kommit att legitimera det ena kriget efter det andra. Den har därför åstadkommit mer skada än nytta.

Det första problemet är att alla krigförande i alla tider har ansett sig leva upp till det rättfärdiga krigets villkor. Alla rättfärdigar givetvis sin egen krigföring. Varje part framställer sig som försvarare och offer, hur mycket angripare man än har varit, som exempelvis Saddam Hussein vid invasionen av Iran.

Det andra problemet är detta:

Kan krig i dag över huvud taget vara rättfärdiga och goda? Kan de ens leva upp till folkrättens lagar? Metoderna har naturligtvis aldrig varit rättfärdiga, och de är det än mindre i dag. I det totala kriget drabbas alla hårt och skoningslöst. Propagandaversionen av de s k precisionsvapnens förmåga att skilja mellan stridande och civila är bevisligen falsk. Vi såg det i Gulfkriget, Kosovokriget och Gazakriget.

Det tredje stora problemet är krigets efterbörd. I krig läggs vår vanliga fredsmoral åt sidan. Trots krigets officiella lagar sätts vår instinktiva medmänsklighet ur spel, och många soldater drabbas av posttraumatisk stress, alltså allvarliga psykiska skador, som gör dem oförmögna att återgå till vanligt civilt liv.

I det krigsdrabbade landet lyser den rättfärdiga freden med sin frånvaro. Att krigsekonomier för med sig korruption och annan kriminalitet – det är känt sen länge.  Mindre känt är korruptionen som problem i en efterkrigssituation. Det visar sig, att korruptionen i sig – speciellt på hög politisk nivå – kan vara konfliktskapande. Om stora delar av befolkningen utesluts från både beslutsfattande och resurser, därför att de missgynnas på grund av nepotism och beskyddarnätverk - då leder det det till stora problem. Finns det dessutom redan tidigare spänningar, som hänger samman med etnicitet, religion eller klass, så blir det dåliga utsikter för en varaktig fred.

Låter inte detta som en beskrivning av talibanernas, krigsherrarnas och valfuskets Afghanistan? Nio år av krig med stora internationella truppinsatser har inte skapat fred. Inget tyder på att det kommer att ske. Därför är det hög tid att fråga sig hur omvärlden  i stället ska kunna satsa på att stärka det sociala kapitalet och förändra landets institutioner, så att reella fredsbyggande insatser blir möjliga.

Bernt Jonsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".