Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Anthony Doerrs och berättandets förvandlande kraft

Publicerat torsdag 14 oktober 2010 kl 14.33

I den amerikanske författaren Anthony Doerrs novell Memory Wall – minnesvägg - sitter Alma, en 74-årig rik änka, framför en sådan vägg. Platsen är Kapstaden, Sydafrika, tiden; inte ännu, men kanske under detta millennium. Hennes vägg är full av fotografier, anteckningar och plastkapslar. Kapslarna rymmer hennes minnen som bit för bit tankats ur henne på ett forskningscentrum. Alma minns inte längre för egen maskin, men har råd att betala för en maskin som gör det åt henne. Sittande framför minnesmaskinen med elektroder i i hjärnan ser Alma för sin inre blick en ung man i ett kallt hav. Han är ett inkapslat minne. Han har hämtats ur hennes synapser, plastförpackats och betalats. Maskinen surrar och Alma ser och ser och ser honom. Men hon hör ingen berättelse om vem han är, varför han, just då och där. Och är han då längre hennes minne? Är han ens ett minne? Vad är ett minne? Vad är att minnas?

Anthony Doerrs senaste novellsamling heter som den inledande novellen, Memory Wall, och kanske är det en gladlynt ironisk gest att kalla den så. För i Doerrs noveller är minnet allt utom en vägg som Almas. Minnet är en uråldrig fisk på botten av en litauisk flod, celler som delar sig i ett provrör, en trana som begravs i minfälten på gränsen mellan Nord- och Sydkorea, en gårdsplan i Wyoming fylld av fågelbord och längtan, eldflugor som färdas i flaskor nedför en kinesisk flod. Minnena plaskar, flaxar och glöder kring de människor i vars hjärnvindlingar de tar plats.

Så vad är att minnas? Att minnas är att berätta något som har hänt. Men var ligger betoningen; på det ”något”, som är Almas kapslar uppnålade på väggen? Eller, på ”att berätta”; att skapa den osynliga väv av historier som binder samman kapslarna och ger delarna mening i förhållande till en helhet? För Alma som inte längre kan väva sammanhang är de dyrbara minneskapslarna värdelösa. Hennes memory wall är seniliteten, den minnes-mur som reser sig mellan henne och hennes minnen Det är först när den unge, fattige minnesavlyssnaren Luvo stjäl Almas minnen och lyssnar till dem som om de vore berättelser, som den rikedom de bär på kan förverkligas.

Ja, ni hör att titelnovellen Memory Wall faller i science fictionfacket med sina ”minnesavlyssnare” och ”minnesmaskiner”, och Doerr recenserar regelbundet naturvetenskaplig litteratur i amerikansk press. Men det är inte fascinationen för teknikens möjlighet att fånga molekylernas dans i den mänskliga hjärnan som präglar hans noveller. Undertiteln på Doerrs bok är Stories Berättelser, och det är om berättandets förvandlande kraft – som också är minnets – som hans noveller handlar.

Inte för att hans gestalter är historieberättare. De är tvärtom ganska tysta. Och maktlösa. Deras världar är små, sköra och hotade. En flicka som fiskar i en giftgul flod; en kvinna som sår fröer i jord som snart ska översvämmas och försvinna; ett par som drömmer om barn och sammanbitet underkastar sig IVF-behandling. De är inte som de verklighetens människor vars minnen i självbiografins form just nu översvämmar bokhandeln. De är inte kändisar med glamorösa liv och inte politiker som ändrat historiens gång.

Och just därför blir det så tydligt att minnets tyngd inte beror på själva händelsen eller vem som upplevat den, utan på hur vi fogar in den i en berättelse. För den skicklige berättaren finns inga händelsefattiga liv, inga torftiga minnen och i Doerrs noveller lyser gestalterna – enkla, vanliga människor – som eldflugorna i flaskan som färdas nedför floden. 

I den sista novellen i Doerrs bok - Afterworld (Eftervärld) – minns en gammal, judisk kvinna sina barndomsvänner som mördades i Polen. En av gestalterna säger: vi dör tre dödar. Först när vi dör. Sedan när vi begravs. Och, till slut, när ingen längre minns oss. Så länge Esther minns, lever Bela, Regina, Miriam och de andra flickorna. I Esther minne. När hon dör, dör de en tredje, och sista död.

Och ändå inte, eftersom Esthers minne är Doerrs berättelse som jag läser. Att berätta sina minnen är inte att dela med sig, det är att ge bort. När jag lyssnar till dig, till Anthony Doerr, till Esther, blir dina minnen till mina minnen, din berättelse blir min berättelse.

Moa Matthis

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".