Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

När hälsofascisterna tar över

Uppdaterat söndag 17 oktober 2010 kl 15.30
Publicerat måndag 18 oktober 2010 kl 06.00

Vem vill idag inte vara smal, snygg och hälsosam? Det är så vi i vårt samhälle värderar att vara lyckad. Ett gym i Nederländerna har som reklam installerat en våg på stolsitsarna vid busshållsplatser. Reklamskylten visar hur mycket den som väntar väger – 70 kilo! – med stora siffror. Vem behöver inte röra fläsket?  Offentlig förnedring kryper under skinnet.

 Följderna av sådana tankegångar kan man läsa i Juli Zehs senaste roman Corpus delicti – ein Prozess.

Corpus delicti betyder enligt nationalencyklopedin ”det syndliga beviset för ett begånget brott, till exempel ett lik eller mordvapen”.

Juli Zeh är idag 34 år, född i Bonn och bor nu i Leipzig. Corpus delicti är hennes fjärde roman. Hennes genombrott var debutromanen Örn och ängel som kom 2001 och gavs ut på svenska året därpå. Hon är mycket aktiv i den politiska debatten i Tyskland, senast i den som handlar om biometriska pass.

Innan Zeh blev heltidsförfattare utbildade hon sig till jurist.

I Corpus delictis framtidsvision finns ingen ideologi eller religion, samhället bygger på förnuftet –  den så kallade ”metoden”. Det kollektiva ansvaret ligger hos den enskilde. ”Om samhället hjälper oss, måste väl vi också göra vårt bästa för samhället?”, säger en av hennes romanfigurer.

Att inte tillföra samhället kostnader är centralt. Därför måste alla hålla sig friska – sjukdomar finns inte längre. Alla måste rapportera vikt, toalettvattnet scannas efter höga värden i avföringen och alla måste träna och äta enligt föreskrivna regler. Det är också förbjudet att kyssas på grund av smittorisken och varje joggingtur registreras på ett inopererat chip och felinställda hemmatränare är ett brott. Misslyckas man, kallas man inför domstol. Kontrollen av den enskildes kropp är total.

På fester skålas det med renat ljummet vatten och ett ”santé!” och ens partner väljs enligt immunologiska fördelaktiga beräkningar. Livet verkar enkelt – ingen behöver välja. Det enda brott som verkar finnas är att missköta sin kropp  - kroppen blir  ett corpus delicti.

Huvudpersonen Mia har egentligen inget emot alla dessa regler – hon lever gott med dem och har inga svårigheter att följa dem. Det är först när hennes bror Moritz begått självmord som hennes bild rämnar. När hon vill minnas honom, förstå honom, blir hon en brottsling enligt ”systemet”.

Hennes bror struntade i alla regler, älskade kvinnor och naturen, rökte och begav sig utanför det så kallade hygienområdet. Mia älskade sin bror och i sökandet efter honom blir hon alltmer en motståndare till regelsystemet, till metoden. Hon ansluter sig till en motståndsgrupp som lustigt nog heter  RAK – Recht auf Krankheit (rätt till sjukdom), som påminner läsaren om Röda armé fraktionens förkortning RAF.

Det får mig att tänka på Robert Musils Mannen utan egenskaper, där det står ” sjukdom är inte bara en defekt, utan också en av livets drivkrafter”.

Det är en knivskarp kritik mot vad hälsopolitiska mål kan leda till om de går överstyr och där det privata får aldrig kollidera med samhällets bästa.

Zeh utgår från Antigone-temat i romanen. Antigone som trotsade Thebes härskare Kreons förbud att begrava sin döde bror. För det döms hon till döden och hängs levande i ett gravvalv där hon begår självmord.

Mia blir också ställd inför rätta och dömd.  Men i denna hygien- och hälsodiktatur blir ingen avrättad, utan nerfryst på obegränsad tid – eller vad händer?

2007 visades Corpus delicti som pjäs i Essen. Det var Juli Zehs första och fick stor framgång – när den väl blivit uppsatt. Eftersom det är en klassisk regiteaterpjäs ville ingen ta sig an den. Då bestämde Juli Zeh sig helt enkelt för att göra pjäsen till en roman – budskapet skulle ut på något sätt. Det är ovanligt, för det mesta är det romaner som dramatiseras och inte tvärtom.

Juli Zeh är stilsäker och imponerar med sitt språk – ändå är det moralen, budskapet, som hela tiden står i centrum. Formen är för henne ett hjälpmedel, aldrig där för dess egens skull bara. Det märks att romanen utgår från en dramatisk text – dialogen står i centrum och det är lätt att föreställa sig karaktärerna på en scen. Många beskrivningar påminner om nazisternas språkbruk, som i sin rasideologi idealiserade kroppen och renhet.

Boken är angelägen. Speciellt här i Sverige. Här är vi ofta ängsliga och vill tillhöra gruppen. Vi anpassar oss snabbt till nya regler och förordningar ända in i sängkammaren och har ofta en övertro på att alla nya regler är av godo. Ett av de ord som Juli Zeh använder i sin framtidsvision  - och som också  beskriver mycket av det svenska -  är ”prevention”. Vi vill försäkra oss mot alla möjliga kriser, sjukdomar, smittor, faror och olyckor. Tanken är god – vem vill inte leva ett bra liv länge? Men fullföljer man tanken och går för långt är det en steril skräckvision.

Men visst, hälsa är ett viktigt tema i alla samhällen – i vårt kostar till exempel övervikt oss alla alldeles för mycket – men vi måste skärskåda idealen.  Inte, att som Mia säger bara vara ”en kollektiv vision av en normalkropp”. De nya idealen förlöser oss inte.

Margareta Flygt

Sänt första gången 31 mars 2009.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".