Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

När en svensk soldat kommer hem

Publicerat måndag 18 oktober 2010 kl 15.48
Ida Hallman, utlandsveteran, vid det svenska lägret i Mazar e Sharif, Afghanistan

Obs 19 oktober 2010

Det här inslaget handlar inte om kriget i Afghanistan. Det handlar heller inte om ifall vi ska skicka dit fler soldater, eller ta hem alla. Jag säger inget om vi borde öka hjälpinsatserna eller om vi bara ska låta dem sköta sig själva. Vad inslaget däremot kommer handla om är hur det är när man är tillbaka i Sverige igen efter en utlandsmission, skriver Ida Hallman.

Det är nu över ett år sedan jag kom hem från ett knappt halvår som soldat i Afghanistan. När jag sökte till utlandsstyrkan så hade jag varit inom Försvarsmakten i två och ett halvt år redan. Först gjorde jag värnplikten och sedan var jag anställd i snabbinsatsstyrkan Nordic battle group 08. Tjänsten i Afghanistan var precis samma som jag utbildats till och sedan arbetat som; jag var sjukvårdare på en militär ambulans. Avslutet på min utlandsmission blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag var med i en olycka och tvingades åka hem tidigare.

Varje år så åker omkring tvåtusen personer på utlandstjänst och av dem så skadas cirka fem till tio procent fysiskt eller psykiskt. Inom Försvarsmakten finns det riktlinjer för både förebyggande och rehabiliterande åtgärder. Med de nya veteranlagarna så har man också fått ett utökat ansvar. Bland annat så är rehabiliteringsansvaret, som tidigare låg på tre till fem år, utökat och gäller nu på livstid. Utvecklingen går absolut åt rätt håll, men fortfarande så har Sverige långt kvar. USA och Norge är två exempel på länder som arbetar i samma områden, men som ligger mycket längre fram i omhändertagandet av sina utlandsveteraner.

Vid en trafikolycka i Afghanistan så fick jag en nackskada. De största problemen efter min skada upplever jag har kommit sedan jag landade i Sverige. De flesta man har kontakt med har goda intentioner, men att sedan få saker gjorda, det är svårare. Det är nästintill en heltidstjänst att samordna alla handläggare som jag blivit tilldelad. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, sjukvården, försäkringsbolaget och så Försvarsmakten, alla sköter sin lilla del av rehabiliteringen. Kvar att försöka få ihop allting, det är jag. Idag så saknas en tydlig ansvarsfördelning men framförallt så finns det ingen som har det övergripande ansvaret för samordningen.

Den svenska veteranpolitiken hamnar i skymundan för den intensivt blossande debatten om Afghanistans vara eller inte vara. Just frågan om vi ska ha svenska soldater där eller inte är känslig och intensivt diskuterad. På grund av att jag gjorde min utlandsmission i Afghanistan så är det svårt för mig att prata veteranpolitik. Jag kan börja berätta om hur man omhändertas av systemet efter en skada, eller om hur mina meriter värderas när jag återkommer till den svenska arbetsmarknaden. Men i slutändan så står jag ändå alltid och försöker förklara varför jag åkte till Afghanistan. Jag har fått höra kommentarer som att ”en soldat som kämpat för sitt fosterland kan ta mycket stryk utan att hänga läpp” och ”du borde förstå att många är djupt kritiska till de folkrättsvidriga inslagen i det du utfört”. Det känns frustrerande att behöva bemöta sådana anklagelser när diskussionen jag vill föra handlar om det svenska systemet för att ta hand om utlandsveteranerna. Debatten kring närvaron i Afghanistan behövs, men man får inte glömma bort de som redan varit ute. Sverige har i ett antal decennier haft soldater i Utlandsstyrkan och idag så är det alltså knappt 2000 som åker iväg varje år. Det handlar inte enbart om Afghanistan. Svenska soldater har varit i till exempel Suez, Cypern, Libanon, Kongo och Bosnien. De svenskar som lämnat familj, vänner och arbete för att åka på utlandstjänst borde inte behöva föra ett krig här hemma i Sverige också.

Utvecklingen inom Försvarsmakten går framåt, men om man ser till hur länge vi haft soldater i Utlandsstyrkan så är det konstigt att det gått så långsamt. Enligt mig så är den stora bristen samordningen. Det borde inte ligga på den skadade eller sjuke att se till så att rehabiliteringen flyter på. Det finns mycket kvar att göra för att se till så att de som behöver det får adekvat hjälp. Frågan behöver lyftas upp, den får inte begravas i Afghanistandebatten. Så oavsett om det nu blir en fortsättning på insatsen i Afghanistan eller inte så hoppas jag att de soldater som redan gjort utlandstjänst får den hjälp de behöver och är berättigade till efter missionens slut.

Ida Hallman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".