Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Hotellrummet - i fiktion och verklighet.

Publicerat onsdag 20 oktober 2010 kl 12.32

Det finns något trösterikt med hotellrum. Det är som om det tillfälliga i dem lindrar tanken på det tillfälliga i våra egna liv. Det främmande gör att vi själva känner oss mindre främmande. Man låter blicken glida över inredningen. Där står det enkla nattduksbordet med den tomma lådan. Ovanför sängen hänger en tavla med något godtyckligt motiv, kanske en rävjakt eller en fruktskål, kanske ett skepp på ett stormande hav. På dörrens baksida sitter anslaget som med små bokstäver sakligt upplyser oss om när vi måste ge oss av nästa dag. Man inser att ingenting runt en egentligen har med en själv att göra och just därför kan man känna en ofrivillig tillgivenhet till alltihop, på samma sätt som när man får impulsen att anförtro sig åt en främling som man aldrig kommer att träffa igen.

Många har starka minnen förknippade med något särskilt hotellrum. För mig är det så med Pensão Moderna i Lissabon. För nästan femton år sedan anlände jag för första gången till den portugisiska huvudstaden, utan att veta att den senare skulle bli mitt hem under flera år. En tidig aprilmorgon när solen höll på att gå upp gick jag genom de ännu folktomma gatorna med mitt bagage och en adresslapp till pensionatet i handen. I det första gryningsljuset hittade jag trapporna som en vän i Malmö pekat ut på kartan, och en bit högre upp – porten med den flagnande färgen.

En stund efter att jag ringt på klockan kom en yrvaken mörk kvinna i morgontofflor och öppnade. När jag frågade om det fanns något rum ledigt, skakade hon bara på huvudet och var på väg att dra igen dörren. Eftersom jag inte visste vart jag annars skulle ta vägen frågade jag henne igen – fanns det verkligen inte ett enda rum ledigt? Hon såg ännu en gång på mig, gäspade och släppte sedan in mig. Hon antecknade mitt namn i liggaren och gav mig en nyckel. Utmattad efter en lång natts tågresa lade jag mig på sängen och slöt ögonen. Men något hindrade mig från att somna. Genom fönstret växte morgonljuset i styrka och gardinerna rörde sig i den svaga vinden. Det gnisslande ljudet från de första spårvagnarna hördes. Lissabon höll på att vakna. Jag steg upp, gick bort till fönstret och förde gardinen åt sidan. Utan att då veta det, såg jag ut över alla mina kommande dagar i staden. Jag gläntade på min egen framtid.

Oavsett om det är ett enkelt pensionatsrum eller en exklusiv svit, fungerar hotellrummet ofta som en plats vid sidan av resten av världen – en parallell verklighet. Under semestern fungerar det som ett avgränsat territorium där vi ska få pusta ut från vardagens rutiner och ansvar, befriade från hemmets plikter och det gängse tidsschemat. Det är här vi ska få vila ut, det är här trasiga kärleksförhållanden ska lappas ihop och passionen tändas på nytt. Det är här vi ska träda ut ur det så kallade livspusslet, och under några enstaka dagar lägga ett annat motiv.

   När vi sätter nyckeln i låset och skjuter upp dörren träder vi in i en alternativ värld, ett fåtal kvadratmeter stor. Vi har checkat ut från våra vanliga liv, och tar nu in på ett sidospår med okänd destination. Och i den tillfälliga spegeln ser vårt ansikte lite annorlunda ut än i hemmets.

Men det är också här de förbjudna äventyren ibland sker, det är här otrohetsaffärerna äger rum. Hotellrummet har ofta fyllt en subversiv roll i historien och litteraturen, som en plats där andra lagar och en annan moral gäller. I Flauberts berömda roman reser Madame Bovary varje torsdag till staden Rouen för att ta pianolektioner. I själva verket träffar hon sin hemlige älskare. Vecka efter vecka möts de på samma hotellrum där allting – inredningen, den milda belysningen, de lekfulla prydnadssakerna – verkar som ”direkt avsett för kärlekens nöjen”, som Flaubert uttrycker det. Dit upp når knappt stadens sorl och till och med rummets begränsade yta tycks avpassad för att ”göra deras ensamhet på tu man hand ännu förtroligare”.

Om hotellrummet ofta fungerat som en plats för erotiska utsvävningar och förbjudna relationer gäller också motsatsen – det har lika ofta varit ett rum för avskildhet och isolering. I själva verket är det som om hotellrummet förstärker olika tillstånd – allt från den mest intensiva gemenskap och passion till den djupaste ensamhet. På ett hotell kan euforin gränsa till desperationen och tunna väggar skilja det mänskliga paradiset och helvetet åt.

Avskildheten är en av anledningarna till att många författare och konstnärer sökt sig till hotell för att arbeta ostört och koncentrerat. Många är de berömda skaparsessioner som ägt rum på allt från legendariska Chelsea Hotel i New York till surrealisternas Hôtel des Grands Hommes i Paris. Under en natt i mars 1965 hade Gunnar Ekelöf en livsavgörande uppenbarelse på Hotel Hilton i Istanbul. Under intensiv inspiration skrev han några av sina mest berömda, mystiska dikter här – och hans författarskap tog en ny riktning.

Men hotellrummet har också varit scenen för mörka avsked i litteraturen, en plats dit självmördarna ofta sökt sig. Som den italienske författaren Cesare Pavese, som tog sitt liv på ett hotellrum i Turin, något som eftervärlden har kunnat följa på ett särskilt skakande sätt, eftersom han in i det sista skildrade den inre dramatiken i sina dagsboksanteckningar.

 I fiktionen är hotellrummet ibland inte bara ett rum vilket som helst, omgärdat av fyra väggar, dörr och fönster, utan något mer – en portal som står i förbindelse med avlägsna platser, eller en sluss till en annan värld. I den nederländske författaren Cees Nootebooms roman Följande historia går huvudpersonen och lägger sig som vanligt på kvällen i Amsterdam. Men när han vaknar befinner han sig på ett hotellrum i Lissabon, utan att vara riktigt säker på om han är död eller levande – men med portugisiska pengar i plånboken.

 Och i en av novell av argentinaren Julio Cortázar tar en man in på ett mörkt och nästan tomt hotell i Montevideo och upptäcker en igenmurad dörr bakom klädskåpet i sitt rum. När han tänker efter har det nästan alltid funnits någon igenmurad dörr på de hotellrum han lärt känna i sitt liv. På natten vaknar han av oförklarliga ljud från andra sidan den blockerade dörren. Det låter som ett mycket sjukt gråtande barn, trots att det inte finns något barn i rummet intill – ett snyftande som till slut sätter hans vardag i gungning.

Ja, hotellrummet har en tendens att osäkra världen runt oss, och rucka på invanda föreställningar. När vi tar steget över tröskeln händer något med oss. Vi förblir oss själva, våra namn och personuppgifter är intakta, men inom oss rubbas något. Jag har ibland fantiserat om att det finns ett dunkelt släktskap mellan de främmande människor som bott på samma hotellrum, och att vi alla liknar varandra med våra uppslagna väskor, våra skrynkliga kläder på galgarna och medhavda tandborstar som vi ställt i glaset ovanför vasken. Vi bildar en osynlig gemenskap – som orkestermedlemmar som var och en för sig, utan att veta om det, allihop spelar på samma skingrade symfoni. Men den sammanlagda musiken får ingen någonsin höra.

För några år sedan renoverades huset där Pensão Moderna i Lissabon låg. När byggnadsställningarna till slut togs bort hade fasaden målats om och det verkade inte längre förenat med livsfara att luta sig ut från de franska balkongerna. Men pensionatet öppnade aldrig igen. Mina besök i Lissabon hade också blivit allt glesare. Och ändå, varje gång jag kommer förbi huset tittar jag upp mot platsen där pensionatsskylten en gång satt, och mot fönstret som var mitt under några nätter. Ibland rör sig gardinerna där. Kanske är det bara vinden. Men jag kan inte låta bli att föreställa mig att det omöjliga ska hända – att jag ska få syn på mig själv där i fönstret, att det finns en tvillingvarelse som aldrig lämnat rummet utan levt ett parallellt liv genom alla år. Och att det för denne andre – som också är jag – fortfarande är april, fortfarande är den första morgonen.

Kanske är det denne andre som berättar allt det här. Jag vet inte. Jag vet bara att det ibland händer att jag i andra rum i andra städer, gläntar på gardiner i andra fönster – och att det då under ett kort ögonblick känns som om hela världen är ett hotell vars korridorer och rum aldrig tar slut. Ett hotell där allt är lite skevt och lamporna inte fungerar som de ska, men där vi försöker leva våra liv – tills någon knackar på dörren för att påminna oss om att det har blivit sent, att det är tid att packa ihop och ge sig av, att de nya gästerna redan väntar, och vi kastar en sista blick på det lilla rummet som under några dagar och nätter stod oss nära. Sedan stänger vi dörren om allt och försvinner nerför trapporna igen.

 Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".