Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Idyllens rätta ansikte

Uppdaterat tisdag 26 oktober 2010 kl 00.00
Publicerat tisdag 26 oktober 2010 kl 14.10

Poeten Niklas Söderberg försöker återta begreppet idyll.

Min pappa byggde ett sommarhus i skogen, det tog en himla massa år, och blev väl i hans egna ögon aldrig riktigt riktigt färdigt. Huset ritades som en variant på en modell som Gotlands kommun lanserade på 60-talet som ”Gotlandshuset”, två våningar, vitkalkad fasad. Det är nog så idylliskt, både i meningen paradis, ett ord vars etymologi anger betydelsen ”inhägnad trädgård”, och som en bild av en lyckligare förgången tid. Samtidigt vet alla att idyllen ljuger. Min pappa hade knappast sitt förflutna i åtanke, då han växte upp som oäkting under usla levnadsförhållanden. Inte heller föresvävade honom nåt slags heimat fritt från främlingar, så som vissa krafter idag använder idylltemat. Intressant nog var idyllen från början ett projekt för de högre samhällsklasserna. Under antiken drömde den romerska noblessen om arkadien på lagom avstånd från ett plebejiskt Rom. I England på 1800-talet anlade den uppstigande borgerligheten sina trädgårdar och parker på ett sånt sätt att man där aldrig såg minsta spår efter arbetet bakom. Allt som erinrade om den tidiga industrialism och utsugning som grundlagt förmögenheterna var bannlyst. Gärna en herde med sin fårflock på en äng, men inga trashankar som dikar ut en mosse. Samma tendens kan man väl ana i gated communities och prefabricerade medeltidsbyar, eller för den delen enklaviseringar som Södermalm i Stockholm.

Det är dock sällan vi tänker på de senare som just idyller. Snarare är det den ljuva sommardagen i en skånsk fiskehamn där man bland rökerierna stöter på ett uppsluppet sällskap som drar ohyggliga rasistiska vitsar. Idyllen som en befästning mot en konkret och utpekad fiende – främlingen. Också det är en lögn, myten om det en gång homogena Sverige. Men innan jag går in närmare på den vill jag få det sagt att främlingsfientlighet och motvilja mot moderniteten inte är allt vad idyllen kan vara. Att bygga en idyll kan också vara ren skaparglädje, tröst, och framför allt ett slags frist. För den som lever i eller nära marginalen är den egna täppan ofta vad av framtidstro och förtröstan som erbjuds. Och om det är en flykt, så är det inte från främlingen, utan från en brist på makt över det egna ödet. Allt som luktar hemvävt och skepsis inför samhällsutvecklingen behöver inte ha mörkbruna nyanser.

Men som sagt, när idyllen pekar bakåt i tiden mot nåt slags sörgårdsparadis så ljuger den. Det Sverige som utmålas där har aldrig funnits, utan är i själva verket en idé om den nationella identiteten som skapades  i slutet av 1800-talet, ett slags denaturerad version av förmenta ädla egenskaper, folkdräkter och folkmusik, som redan från början hade en unken museal lukt. Folkmusiken slog man nästan ihjäl i processen för övrigt.
I den idyllen saknas inte bara många av de minoriteter som funnits i landet i långliga tider (och de som erkändes raskategoriserades, på Skansen fanns t ex länge en samisk familj till beskådan), även andra typer av avvikande lyser med sin frånvaro: särlingar, psykiskt sjuka, frireligösa, hbt-personer och politisk obekväma, stöttes ut, stenhårt, långt före 1960-talets arbetskraftsinvandring. Men inte nog med det, den lögnen används nu till att retroaktivt rensa ut v a r j e form av konflikt och friktion ur historien. Från idyllens horisont tycks det en gång ha funnits ett Sverige där man var överens om allt, ja där det saknades politiska motsättningar överhuvudtaget. Inga dalauppror, ingen stridbar arbetar- eller kvinnorörelse, inga hungerkravaller, ingen kriminalitet eller korruption. Den massiva inflyttningen till storstäderna under de första decennierna av 1900-talet skapade inte en rotlöshet eller ett ungdomsvåld som får dagens situation att likna kindergarten. Det enda vi idag minns av den brytningstiden är Anderssonskans Kalle och hans variant av miljonsvenska, ekenskisens charmiga tugg. Nej, då var alla skötsamma lintottar och Saltsjöbadsandan själva luften vi andades. När Tage dött lämnade Aina Erlander igen bläckpennorna han haft med sig hem från kansliet. Alla var likadana och ville varandra väl.

Det är så idyllen shanghajats av främlingsfientliga krafter. Om man kan få gehör för denna omskrivning av historien så innebär det att alla konflikter, all friktion, all politik, uppstod när ”dom” anlände. ”Dom” har då, likt ormen i den med idyllen närbesläktade paradismyten, splittrat en harmonisk enhet. En ren lögn är det. Fråga vilken tvångssteriliserad som helst. Vad denna lögn öppnar för vet vi bara alltför väl. Eller som Förintelseförnekarna uttrycker det ”Det hände inte... men vi ska göra det igen”.

Niklas Söderberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".