Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

1325 - ett lackmustest på hur långt vi INTE kommit

Publicerat torsdag 28 oktober 2010 kl 14.13

Många kvinnor deltar i krig som soldater. Att den aspekten saknas i FN:s resolution 1325, ställer till praktiska problem när resolutionen ska omsättas i praktiken, menar freds- och utvecklingsforskaren Ane Örbö Kirkegaard.

Resolution 1325 är ett viktigt dokument. Det är viktigt därför att det sätter ljuset på en viktig problematik—nämligen att kvinnor i det närmaste är frånvarande när fred förhandlas på allvar. Kvinnor är inte närvarande, varken i de fysiska rum där fredsfördrag och efterkrigspolitik diskuteras, och inte heller i de mentala rum där fredsmäklare och generaler förbereder sig för stundande förhandlingar.

Det är till exempel ett av skälen till att många så kallade integrationsprogram efter krig inte fungerar—de tar helt enkelt inte hänsyn till kvinnliga soldaters erfarenheter. Från Sierra Leone och Liberia kommer rapporter om kvinnliga soldater som vägrar lämna ifrån sig sina vapen därför att de upplever vapnet som deras enda skydd efter kriget. De bemöts sämre än manliga soldater, de får inte tillgång till samma resurser och har sämre chanser att klara sig ekonomiskt och socialt efter avväpning, än manliga soldater. Därför är det många som inte nås av avväpnings- och integrationsprogrammen, och vapnen de behåller utgör ett potentiellt hot mot samhället.

Nu är det ju kanske inte just de kvinnliga soldaterna som står i fokus i resolution 1325, utan alla de kvinnor som uppfattas som offer för krig och konflikt. Och däri finns en av anledningarna till att resolutionen inte anses som revolutionerande av alla som debatterar den. Det är framförallt kvinnorörelsens resolution, och skall man provocera lite så är det väl främst särartsfeminsmen som påverkat utformningen av den. Som genusfeministisk forskare är det svårt att inte uppröras av den totala avsaknaden av insikter om vad kvinnor faktiskt gör i krig, och om vilka övergrepp män utsätts för—för att de är män. Vi vet att kvinnor utför sexualiserade övergrepp mot både kvinnor och män i krig. Vi vet att män våldtas av andra män i fred liksom i krig, vi har berättelser till exempel från Rwanda om män som innan de dödades användes som madrasser medan deras hustrur våldtogs ovanpå dem. Just Rwanda utgör ett gott exempel på det som av Adam Jones definieras som ett gendercide—ett medvetet utrotande av män inom en specifikt utpekad grupp människor. Man dödar alltså de som anses föra en etnicitet vidare—i detta fallet männen—medan man med våld tar kvinnorna, därför att de på så sätt skall föda den andra sidans barn. Övergrepp mot kvinnor och män med liknande undertoner har rapporterats från krigets Bosnien.

Att så explicit definiera kvinnor som särskilt utsatta och som offer i krig och konflikt som det görs i resolution 1325 innebär en stereotypisering som är olycklig, dels därför att den inte erkänner kvinnor som olika, och dels för att man låtsas om att kvinnliga förövare och manliga offer inte finns. 1325 erkänner inte heller att samma person kan vara både offer och förövare, och att samma person framhäver eller använder olika krigsidentiter i olika sammanhang. I västafrika används begreppet Zobels om personer som både tog del av hjälpprogrammens matdistribution, samtidigt som de var aktiva soldater i olika arméer. Att vara en zobel var lättare för unga kvinnor eftersom de av biståndsgivarna främst sågs just som offer. Offeridentiteten var alltså ett effektivt sätt att överleva i vissa lägen, medan soldatidentiteten var bättre i andra kontexter. Stereotypiseringen som resolution 1325 leder till när den omsätts till praktik försvårar återuppbyggnaden av krigsdrabbade samhällen, därför att den leder till handlingsplaner, bistånd och utvecklingsprogram som alienerar de som inte faller inom 1325-normen.

För aktivister och politiker är resolution 1325 ett bra verktyg för att öppna upp för legitima krav på kvinnors representation i officiella och reella fredsförhandlingar. Den representationen är principiellt viktig, främst därför att kvinnor som människor drabbas av krig, inte därför att de är offer i krig—alla är offer i krig. För genusforskare utgör dock 1325 ett intressant dokument på ett helt annat sätt; den är ett lackmustest på hur långt vi inte har kommit.

Ane Örbö Kirkegaard

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".