Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Den 29:e konstbiennalen i Sao Paolo

Publicerat tisdag 2 november 2010 kl 08.07

Den 29:e konstbiennalen i São Paulo har valt ett kaxigt motto, konst och politik, och man deklarerar stolt att det inte går att skilja de två åt. Det har förvånande nog blivit en mycket tillbakablickande, närmast nostalgisk biennal, för konst och politik betyder här framförallt gamla drömmar, och gamla motstånd mot politiskt förtryck.

Hur man ska bygga städer är ett genomgående tema, högaktuellt i 20 miljonerstaden São Paulo, men kanske lite pluttigt att ge Palle Nielsens gamla stadsutopi från Moderna Museet i Stockholm 1968 en framträdande plats -  medan Brasiliens egna politiska utopi Brasilia förbigås med tystnad, kanske är man trött på huvudstaden som just i år fyller 50 år, jordens yngsta världskulturarv.

Konst och politik betyder också att man lyfter fram det som skapades i motståndet mot Latinamerikas diktaturer från mitten av 60-talet och framåt, men även här faller det faller ett lite drömskt ljus över alla dessa bleknade happenings och konfrontationer med polisen.

Ändå har biennalen fått mycket uppmärksamhet för sin koppling mellan konsten och politiken, både önskad och oönskad. Önskad uppmärksamhet fick man när man bjöd in brasilianske Gil Vicente att visa sina fem år gamla självporträtt där han skjuter ner sina fiender, alla kända politiker och potentater. Det är mycket hatiskt och mycket förvirrande, till hans fiender hör både påven och Kofi Annan, drottning Elisabeth och George Bush. Men mest verkar Vicente hata presidenten Lula, här räcker det inte att skjuta på avstånd som med hans övriga fiender, nej på bilden framför mig ser jag hur han skär halsen av Lula i en närmast djurisk avrättningsscen.

Oväntad och ovälkommen uppmärksamhet har biennalen fått när man censurerat den argentinske konstnären Roberto Jacoby som ville använda biennalen för att stödja presidentkandidaten Dilma, konst och politik hand i hand, eller hur, men det strider mot den brasilianska lag som förbjuder valpropaganda i offentliga lokaler. Censur ropade Jacoby, du har lurat oss svarade biennalen och täckte över hans helt oförargliga bilder av kandidaterna.

Eichmann framstår som en något förvirrad man som aldrig riktigt förstår vad han anklagas för. Han gjorde ju bara vad han fått order om, motstånd var inte möjligt, säger han om och om igen.

Och så peruanska Sandra Gamarra Heshiki som i Milagros – underverk – visar upp konst och politik som varandras spegelbild: autentiska massmord och massakrer skildras dubbelt: som fotografier och pressbilder, och som snabba målningar av samma förfärliga scener, det lilla formatet gör att jag måste gå nära för att se vad det handlar om, och oskärpan i den målade versionen ger utrymme för både mer tolkning och mer känsla än i den "verkliga" bilden.  Konsten överträffar verkligheten, eller i alla fall är det bilder som varar mycket längre, och går djupare, än Gil Vicentes upphaussade mördande av verkliga och inbillade fiender.

 Kenneth Hermele

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".