Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Ska jag ta hand om min broder?

Publicerat torsdag 20 januari 2011 kl 15.00

Det finns en utbredd vilja att göra gott. Människor engagerar sig i allt från välgörenhetsgalor till idrottsföreningar, för att göra världen till en bättre plats. Tyvärr är det inte alltid det hjälper. Vad innebär det egentligen att ta hand om sin broder? Och var går gränsen för soliditeten? Det ska författaren Kristian Lundberg reflektera kring i dagens Radioessä i Obs.

Det är få berättelser som löper ut i världen som en pil skjuten från en
båge; ändå föreställer vi oss att alla berättelser som vi lyssnar på ‑ eller läser ‑ just skall ha en början, en mitt och ett avslut. Vi föreställer oss också gärna att moral skall vara beskaffad på samma sätt. Att det goda skall vara enkelt att identifiera. Det goda skall kunna förstås – och det direkt. En solidarisk handling som sker i det fördolda eller vars resultat vecklar ut sig i tiden ‑ är det mycket svårare att förstå. Vi tänker att en handlingens pil skall skjutas iväg när vi tecknar ner den första bokstaven och att målet skall vara träffat när vi sätter punkt. Vi vill ha ordning i tankarna. Vi vill kunna fatta rationella beslut. Vi vill sortera, planera och definiera. Men ser då världen ut så? Verkligen inte, men det är så vi uppför oss – som om det fanns en svar/fråga-relation som direkt gick att mäta mot exempelvis en budget. Exempel: Antalet hemlösa vuxna skall minska. Våld mot kvinnor och barn skall upphöra. Antalet hemlösa barn skall minska. Alla är överens om det. Alla är också överens om att människan är en okränkbar varelse; en individ som inte går att använda som en slags valuta för transaktioner. Vad händer då? Det är det som är det märkliga. Det som sker är det omvända. Det räcker med att snabbt ögna igenom statistiken för att se att det är någonting som inte stämmer; att det finns en uppenbar skillnad mellan våra stolta utfästelser och den verklighet där exempelvis utsatta kvinnor och barn befinner sig. Varför? En av orsakerna är bristen på ansvar; brist på ansvar i bemärkelsen att jag för din trygghet är villig att offra en del av min egen bekvämlighet. Så berättelsen om vad det är som har skett – och hur det har skett - är inte en pil skjuten i en rak bana. Det vore för enkelt. Sanningen är istället kalejdoskopisk. Den är splittrad och rör sig runt sin egen axel. Det som idag är svart kommer imorgon att lysa som silver.

Vi föreställer oss att världen skall bli begriplig genom att vi talar fram dess konturer. Att vårt tal anger gränserna för det vi förstår.  När vi har läst eller lyssnar så vill vi ha en klar markering där allt knyts samman och bildar en helhet som det går att just förstå och förklara. Nu är det inte så det är att vara människa. Världen blir istället allt mer obegriplig, det är som om en tung sjukdom av likgiltighet grep sig in och förlamade oss; som om en dimma kom svepande in från Öresund och gjorde omvärlden svår att identifiera. På nära håll ser vi fasansfulla ut. På avstånd ser vi ut som rörliga floder som långsamt böljar fram och tillbaka genom landskapet. Jag skall försöka att förklara vad jag menar, och för att kunna göra det så måste jag bli personlig – ibland måste jag också använda mitt eget liv som exempel. Det är nämligen så att när de lösa delarna, den kalejdoskopiska bilden, förs samman så ser man en helt ny bild framträda. Enskilda delar som inte tycks spela någon större roll blir plötsligt; i sitt sammanhang, till någonting större, någonting vi inte kunde se förrän nu. Berättelsen om vår tid söker hela tiden sin form. Det finns en biblisk berättelse som har följt mig under så många år nu. Berättelsen mynnar ut i en enda viktig fråga – och som blir till en slags självrannsakan varje gång  jag ställer frågan till mig själv: ”Skall jag ta hand om min broder?” Ni minns bakgrundshistorien – Kain och Abel. Ett brödramord. Och så Kains fråga till Gud: ”Skall jag ta vara på min bror?” Allt mer har den frågan blivit en slags bas i allt jag skriver och gör, ett slags spegel där jag kan se mina skugglika rörelser avteckna sig – var det nu rätt? Var det nu fel? Och rätt för vem, och fel för vem? Ett exempel, som kommer till mig när jag nu har beslutat mig för att skriva den här texten, är inbördeskriget i Spanien. Året var 1936. Det fanns cirka femhundra svenskar, enligt en uppgift 530 stycken, som anslöt sig till den internationella brigaden för att bekämpa fascismen i Spanien. Anarkister. Socialister. En och en annan äventyrare. Liberaler. De som reste iväg som frivilliga hade egentligen inget annat uppdrag än sitt eget samvete; och – förmodar jag – en känsla av internationell solidaritet. Att ord och övertygelse också måste skapa handling för att bli en trovärdig vittnesbörd. Att lämna allt. Att skapa en bättre värld. Det är så, att även om det fanns en viss organisation runt omkring själva resandet och anslutandet till internationella brigaden, så var det individer som fattade ett beslut som skulle leda till en bättre värld, som faktiskt var redo att offra sitt liv. Det var avsikten. Vårt internationella samvete ser annorlunda ut idag. I maj 2010 samlades anarkisterna i Lund för att dela ut ballonger. Stora delar av den samlade vänsterrörelsen verkar mer intresserad av sin egen plats i offentligheten än att gripa in och påverka världen – är det verkligen till gagn för min broder om jag blåser i en visselpipa för att störa ett torgmöte, är det vad jag är redo att offra för en mer solidarisk värld? Ett blås i en visselpipa? Ett exempel. En dag på en arbetsplats kommer A fram till mig. Han säger: ”Det var såna där möllevångssocialister på Rosengård igår. De spelade trumma och sjöng. Vad fan var det? Om de vill göra någonting kan de väl hjälpa oss att renovera lägenheterna?” Han var uppriktigt brydd. Han bodde i en av de skandalbostäderna i Rosengård där mögel och kackerlackor frodades. ”Och så kommer dem hit och spelar trumma!” Jag förstår hans förvirring. Han flydde själv från ett sammanhang där hans beslut om att ta ställning i vissa frågor ledde till att han fick fly sitt hemland. Att hans bror torterades. Att hans vän gick ut och aldrig kom tillbaka. När han möter den internationella solidariteten i Malmö så är det en samling unga människor som vill dansa på gatorna.

Också idag fattades det beslut om krig i främmande länder – men med en helt annan bevekelsegrund och med en helt annan organisation. Individen försvinner i det kollektiva beslutet. Frågan om broderskap, om internationell solidaritet, har blivit en fråga för regering och riksdag och inte för den enskilde människan som vill förändra världen. Själva basfrågan är, nu som då – skall jag ta hand om min broder? Vi svarar allt oftare nej. När vi väl sedan svarar ja föreställer vi oss att det är en anonym statsapparat som skall genomföra våra beslut. Nej. Jag är inte en marknadsliberal som förespråkar välgörenhet – tvärtom, det jag saknar är känslan av ansvar inför den andre, modet att ta ett beslut. Jag skall förklara, och det är möjligt att min förklaring måste ta sin början på en biblioteksfilial vid Värnhemstorget i Malmö. Det var där jag började läsa. Det var där jag blev synlig. Jag fick helt enkelt ta plats – och det fanns en bibliotekarie som uppmuntrade mig att läsa, som föreslog mig böcker, som frågade vad jag tyckte om det ena eller det andra. Jag tror att hon var den första människa som tog mig på allvar. Vad var det då som hände? På ett plan: hon identifierade mig som en människa med behov och drömmar, och hon såg till att visa en väg som ledde bort från cykelkällarens thinnerdoftande helvete. Hon såg en människa. Nu finns filialen inte kvar. Biblioteken styrs av inköpslistor från ett större företag, ett slags greatest hits.

Nu är det januari. Virvlande snökristaller. Kyla. Fukt. Dimma. Malmö är en grym stad. En av mina vänner säljer de hemlösas tidning. Han har gjort det ett drygt år. Han berättar: ”Förra julen fick jag arton par strumpor! Hoppas att det blir bättre den här gången!” Jag förstår först inte vad han menar, men efterhand klarnar bilden. Människor ger honom det de själva tror att han behöver; inte det han önskar – och hur skall han kunna tacka nej? ”En dag fick jag åtta koppar kaffe, men jag hade inte ätit så det var ett helvete. Hur skall man kunna tacka nej?” Han berättar också om en kollega som nu till jul fick ett stort antal chokladaskar. Skall jag ta hand om min broder? En del svarar: Ja, om det får lov att vara på mina villkor. Men så var det väl inte tänkt? Vi är redo att offra det som vi själva är just redo att ge upp. Den internationella solidariteten har blivit ett abstrakt begrepp som bäst hanteras genom anonyma regeringsorgan eller genom beslut av den svenska krigsmaskinen. Vad får det kosta att vara solidarisk? Ingenting. Vi har ett samvete; vi vägrar dock att se att det skulle finnas ett personligt ansvar, vi ser istället till våra egna behov – som de papperslösa arbetarna som inte bara fruktar den uteblivna lönen, utan lika mycket besök av fackförbunden, som en av mina vänner säger, ”eftersom de direkt anmäler oss till polisen.” Jag tror först inte att det är sant. Är detta vad som nu har skett? Att arbetarrörelsen agerar som angivare, som informella poliser? Det är en lång väg från paroller om internationell solidaritet. Efter hand ser jag att det både sker och har skett. Med andra ord: det är sprickor, krackeleringar i den samtida solidariteten – och det som sipprar ut är ingenting annat än girighet. Rädslan inför att förlora det vi har. Det som är det centrala är naturligtvis att vi har en moralisk skyldighet att värna om de människor som har hamnat i en situation där de inte längre kan ta hand om sig själv. Vårt fokus har förändrats från att det är individens ansvar att ta hand om individen, sin broder, att det skulle finnas en slags manande handling som kan kallas samvete – till att samhället skall ta hand om just människor som av olika anledningar inte kan eller orkar. Och så monterar vi i allt snabbare takt ner just den delen av samhällsfunktionen och förlitar oss på att just den enskilde skall gripa in – men kaffe och choklad till hemlösa, när magen värker av hunger. Ja, jag vill ta hand om min broder – om det är på ett sätt som passar mig. Men så var inte solidariteten tänkt. Så. Vad göra? Först och främst besvara frågan inför sig själv: Skall jag ta hand om min broder? Om du svarar ja – rusta dig för krig.

 Kristian Lundberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".