Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Eduardo Mendoza och Ana Maria Matute - prisbelönta spanska författare

Publicerat onsdag 16 februari 2011 kl 11.00

Nu ska vi ta ett grepp om den samtida spanska litteraturen. Dan Jönsson ska reflektera kring två spanska författare som båda mottog prestigefyllda priser i sitt hemland under förra året; och vi ska börja med Eduardo Mendoza, vars roman ”Riña de gatos” före nyår fick Premio Planeta för årets bästa spanska roman. En likhet finns det med Nassim Nicholas Taleb som vi hörde om tidigare; det här är också en bok som tar avstamp i en av antikens myter.

I sina ”Metamorfoser” berättar den romerske poeten Ovidius myten om Acteon, en ung man som under en jakt tillsammans med några vänner hamnar vilse i skogen och råkar få syn på gudinnan Diana, som tar sig ett bad i en källa. Diana, som förargas av att ha blivit överraskad på det sättet, förvandlar då den unge Acteon till en hjort – som förstås strax träffas av en pil från jaktlaget och blir ett rov för sina egna hundar.

Myten om Acteon har varit ett populärt motiv i konsten, mest känt från den italienske renässansmålaren Tizians berömda målning ”Acteons död”. Det är också så, som konsthistoriskt motiv, den dyker upp i Eduardo Mendozas nya roman ”Riña de gatos” – ”Kattslagsmål” – en vindlande thriller om en engelsk konsthistoriker som reser till Madrid strax före inbördeskrigets utbrott våren 1936 på något som han tror är ett enkelt värderingsuppdrag, men som utvecklar sig till ett livsfarligt politiskt spel där han, som sagans grekiske yngling, tycks dra igång jakten på sig själv.

”Riña de gatos” är ännu ett gediget hantverk av Spaniens kanske mest mångsidige författare – populär för sina historiska romaner, men också för sina absurda deckare och komiska science-fictionberättelser. På svenska finns, såvitt jag vet, två av Mendozas romaner utgivna, dels ”Undrens stad”, som blev hans internationella genombrott på åttiotalet och skildrar det tidiga nittonhundratalets Barcelona med en sorts fantastisk realism, dels ”Syndaflodens år”, som är en ironisk melodram från Francodiktaturens femtiotal.

Nya ”Riña de gatos” får räknas till Mendozas mer konventionella böcker, och är åtminstone halvvägs en helt lysande historisk roman som med ovanlig dramatisk fingertoppskänsla skriver fram den nervösa, paranoida stämningen i Madrid våren 1936, i ett myller av fina detaljer och smarta korrespondenser. Sen tar agentromanen över, och historien skenar iväg i alltmer farsartade förvecklingar som nog är både lustiga och finurliga, men där åtminstone jag tycker att djupet går förlorat.

Själv tror jag man får se det prestigefyllda priset till Mendozas roman som ännu ett bevis på hur inbördeskrigets skugga fortfarande vilar över spansk offentlighet, och spansk litteratur. Inte så underligt, med tanke på den långa brutala diktaturen, och med tanke på hur de författare som kom fram efter Francos död, bland dem Eduardo Mendoza, ofta har tagit krigets och diktaturens erfarenheter till utgångspunkt för sitt skrivande – något som skapat en outtalad men ändå tydlig konflikt i förhållande till den äldre generationen, av vilka flera fortfarande lever och skriver.

En av dem är Ana Maria Matute, som nu i november fick det finaste av alla spanska litteraturpriser, Cervantespriset, för sitt författarskap. Den åttiofemåriga Matute debuterade som sjuttonåring 1942 och gav ut sin senaste roman, ”Paraíso inhabitado” – ”Det obebodda paradiset” – för två år sen. På sextiotalet blev hon något av ett språkrör för den generation som kallats ”los niños asustados” – de skrämda barnen – med sin romantrilogi ”Krämarna”, som utspelar sig bland ungdomar på Mallorca i inbördeskrigets skugga och vars två första delar översattes till svenska: ”Tidiga minnen” och ”Soldaterna gråter om natten”. Särskilt den senare är en både modig och vacker roman, där Matutes täta, lyriska språk förenas med en för diktaturen säkert provocerande rättframhet och återhållen vrede.

Som andra i sin generation hade Ana Maria Matute svårt att hitta rätt i det litterära livet efter Francodiktaturens fall, och ägnade sig då främst åt att skriva barnböcker. Men 1996 kom hon tillbaka med den roman som numera räknas inte bara som hennes mästerverk, utan också som en av den spanska samtidslitteraturens mest betydande romaner: ”Olvidado Rey Gudú” – ”Den bortglömde kung Gudú”. En bortåt tusensidig saga om en dynasti av prinsar och prinsessor i det isolerade kungariket Olar vid världens ände, en medeltida tragisk fantasi med drag av Tolkien och CS Lewis men med den skimrande allegoriska stämningen kanske allra främst inspirerad av klassiska sagoberättare som HC Andersen och Lewis Carroll.

Att Cervantespriset 2010 går till Ana Maria Matute kan säkert tolkas politiskt på ett eller annat sätt. Men frågan är om inte den största symboliken i så fall ligger i att Matute faktiskt bara är den tredje kvinnan som har fått detta den spanskspråkiga världens Nobelpris, sedan det började delas ut 1976. Som författarkollegan Soledad Puertolas sade i en kommentar i tidningen El Mundo säger det nog en del om det spanska kulturlivet, det också.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".