Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Papperstidningens framtid i Indien

Publicerat torsdag 17 februari 2011 kl 10.46

Här i Sverige har det talats om papperstidningens död i många år, men medan utbudet av svenska dagstidningar krymper i svenska tidningskiosker ser det helt annorlunda ut i Bangalore, där författaren Zac O Yeah bor. Där är tidningskiosken fortfarande en viktig samlingspunkt i kvarteret.

Här i Indien har papperstidningarna fortfarande en stark ställning. När jag går bort till kiosken överblickar jag rubriker från engelska, till för mig obegriplig skrift i vad som liknar snurriga nudlar. Här ges ut nittio engelskspråkiga dagstidningar, 218 på hindi, och hur många som helst på cirka tjugo andra språk. Det sägs att Indien har flest tryckta tidningar i världen, och de spänner över den bredaste vidden av åsikter från extremvänster till ultrahöger samt allt däremellan.

I ett indiskt nyhetsmagasin läste jag häromdagen en intervju med amerikanske lingvisten Noam Chomsky. Han lovprisade Mexikos näst största dagstidning, La Jornada – som nästan inte har några annonsintäkter eftersom både regeringen och affärsvärlden avskyr den. La Jornada överlever istället på sina läsare, vilka förblivit trogna just eftersom de litar på att serveras opartiska nyheter.

Tidningar som den ovannämnda mexikanska, befinner sig uppenbarligen i en god cirkel, där färre annonser betyder fler läsare, medan speciellt i de rika länderna, där alla har Internet och man läser nyheter gratis, kan man fråga sig varför man ska betala dyrt för morgontidningar som allt mer liknar annonsblad.

Även i Indien finns tidningar där man knappt hittar nyheterna bland annonserna, och på senare år har cyniska mediabolag ingått i partnerskap med näringslivet för att sälja redaktionellt utrymme – till allt från filmbolag som behöver uppmärksamhet kring nya Bollywoodspektakel till allehanda firmor som kränger ett eller annat.

Själv fick jag ett smakprov på detta när vi häromåret arrangerade ett svenskindiskt litteraturseminarium, och en medhjälpare påpekade att det inte räcker att skicka ut pressmeddelanden. Utan man måste betala tidningarna för att skriva. Eftersom vi inte betalade ignorerades evenemanget i vissa tidningar.

Situationen är så suspekt att myndigheterna alldeles nyligen utfärdade riktlinjer enligt vilka tidningar öppet måste redovisa partnerskap som kan leda till intressekonflikter. Just nu rasar också en debatt med en lobbyist i centrum, som tydligen påverkat flera ledande tidningars redaktionella inriktning – och själva grejen är att medan delar av media medverkade till att mörklägga skandalen, bröt den naturligtvis ut på Internet istället.

Plötsligt inser jag att det är försåtliga farvatten man navigerar när man går bort till kiosken för att välja tidning.

Fast i och med att bibehållen trovärdighet ligger i medias egenintresse, finns det alltid några tidningar som exponerar de andras snedsteg. Och eftersom Internet blir allt vanligare som alternativ nyhetskanal, befinner sig de tryckta medierna inför ett vägskäl – de kan antingen välja den onda cirkeln och följa marknadens bud; eller klamra sig fast vid en god cirkel: nämligen det faktum att indiska tidningsläsare har ett relativt stort förtroende för pressen, som är väldigt livaktig, och tidningskioskerna är, än så länge, därför givna samlingsplatser i varje grannskap.

Zac O Yeah, från Bangalore.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".