Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Romanen med oförtjänt dåligt rykte

Publicerat fredag 18 februari 2011 kl 11.21

Harriet Beecher Stowe var en 41 årig lärare och sjubarnsmor, när hon skrev sin berömda vidräkning med slaveriet: Onkel Toms Stuga. Boken kom ut 1852 och skapade omedelbart historia; bara i USA sålde den 300 000 exemplar första året, och boken spreds snabbt över världen. I Sverige har den kommit ut i smått otroliga 60 upplagor, på 140 år.

Något måste det vara som fascinerar med berättelsen om slaven Tom, som rycks upp från den enkla stuga där han bor med sin familj för att hans ägare behöver sälja honom vidare. Ändå har romanen inte haft så bra rykte, varken i USA eller Sverige. Onkel Tom bibehåller sin kristna människosyn ända in i döden, och i USA har porträttet av honom hånats alltsedan 60-talets svarta medborgarkamp och Harriet Beecher Stowe har utmålats som en världsfrånvänd liten vit fröken. Och i Sverige har boken med alla de bearbetningar som den utsatts för, betraktats – och saluförts som – en sentimental och ofarlig barnbok

Verkligheten ser annorlunda ut. I dagens radioessä ska Ingmarie Froman göra upp med romanens oförtjänt dåliga rykte; och därför har hon plockat ner Onkel Toms Stuga från bokhyllan igen.

Varför sätter man den här boken i händerna på barn, frågar jag mig när jag efter drygt 50 år läser om ”Onkel Toms stuga” av Harriet Beecher Stowe. Det tog emot att läsa om den, för  det här är ju inte en bok man återvänder till som vuxen hade jag för mig. Tårarna från den första läsningen gjorde ”Onkel Toms stuga” lite pinsam och tiden bidrog också till att ”Onkel Toms stuga” framstod som föråldrad och rasistisk. Med medborgarrättsrörelsen på 60-talet framträdde svarta amerikaner själva, och de behövde inte en patetisk vit kvinna från 1800-talet som tolk. Malcolm X höll ett berömt tal om ”houseniggers” och ”fieldniggers” och med Svarta Pantrarnas förakt för den fega slaven Tom blev Onkel Tom för alltid ett skällsord, urtypen för en afrikan-amerikan som ställer sig in hos en vit överhet.

Forskningen om Harriet Beecher Stowe har visserligen fått en renässans i USA, och hennes författarskap behandlas numera seriöst. Men varför har ”Onkel Toms stuga” förblivit en negativ referens, medan till exempel Mark Twains bok om Huckleberry Finns äventyr tillsammans med den vidskepliga slaven Jim har klarat sig, trots likartad kritik om rasistiska stereotyper? ”Onkel Toms stuga” är ju trots allt en av de få romaner som verkligen skapat historia.

Det är en helt annan bok än den jag inbillade mig ha läst en gång. Som barn förstår man inte att Tom förtrycktes på grund av den han var, inte på grund av det han gjort. Jag ser också hur mycket mina minnesbilder har påverkats av andras omdömen, det faktiska innehållet har flutit ihop med legenden om ”Onkel Toms stuga”. Sentimentaliteten, dom starka känslorna, att personerna är antingen änglalika eller djävulska, stör mig inte heller nu. Det här är en bok som ville förändra en skamlig verklighet, och den påminner faktiskt väldigt mycket om en film som ”Lilja 4-ever”, som ju handlar om modern slavhandeln, med skillnaden att Stowe kom på metoden att väcka en opinion 150 år tidigare.

Men bokens ryktbarhet och åsikterna om Toms påstådda kryperi har begravt Harriet Beecher Stowes budskap. Tom dör ju inte på grund av sin feghet utan tvärtom på grund av sitt mod. Han är rakryggad, inte ryggradslös, och piskas ihjäl därför att han vägrar lyda order från Simon Legree, det råskinn som blir Toms siste ägare.

Och det är logiskt att Tom går under när han i slutet av boken hamnar i Legrees våld, för den på alla sätt motbjudande Simon Legree är den som visar upp slaveriets rätta ansikte. Harriet Beecher Stowe är obönhörligt systemkritisk, patetisk är hon minst av allt. Slaveriet är helt igenom förkastligt. En respektabel form av slaveri, ett slaveri med mänskligt ansikte, är inte möjlig. Och den insikten hos läsaren bäddar hon skickligt för.

I inledningen möter läsaren Tom i Kentucky hos den hyggliga slavägaren Shelby, som har lovat Tom att aldrig sälja honom. Tom bor med sin familj i en enkel stuga, och tjänstekvinnan Eliza är jungfru hos fru Shelby. Men Shelby kommer på obestånd, och då bryter den snälla slavägaren sitt löfte och säljer både Tom och Elizas lille son. Toms människovärde väger lätt mot hans värde som handelsvara. Och den starke Tom ger ett bra pris, precis som Elizas lille näpna son.

Eliza råkar höra slavägaren Shelby berätta om försäljningen, och flyr därför med sonen under natten. Hennes man, den upproriske George, arbetar i en fabrik. Han är uthyrd dit, men när hans ägare upptäcker att George är både duktig och omtyckt av fabriksledningen plockas han bort och sätts i sämre arbete. Då flyr även George, ovetande om att hans hustru och barn har gjort samma sak. Harriet Beecher Stowe är kategorisk, i sydstaternas slavsamhälle existerar inte friheten, den som vill bli fri måste fly.

Harriet Beecher Stowe var 41 år när hon skrev ”Onkel Toms stuga”. Hon var kristen med en kritisk blick på sin samtid. Det kristna perspektivet är uppenbart i ”Onkel Toms stuga”, det är ett slags väckelseroman där döden är en gåva som öppnar paradisets portar för renhjärtade som Tom eller lilla Eva, dottern till slavägaren St Clare – en charmig slarver men dock slavägare, en man som genom sin trevlighet bidrar till upprätthålla ett ont system. Det är en läsekrets av vita kristna som Stowe vänder sig till. Tom är en jesusgestalt, och det är inte svårt att förstå att den alltigenom gode Tom fick en författare som Richard Wright att sparka bakut.

Men ett kristet sinnelag betyder inte enbart att vända andra kinden till, det utgör också drivkraften till handling, enligt Harriet Beecher Stowe. Eliza och George får till exempel hjälp av kväkare under sin flykt. Kväkarnas insatser i ”The Underground Railroad” lyfter hon fram ännu tydligare i den bok där hon redovisar sitt bakgrundsmaterial: ”A Key to Uncle Tom´s Cabin”. Hennes roman retade upp opinionen i sydstaterna, och reaktionerna blev häftigare än vad Stowe nog hade väntat sig. De som försvarade systemet menade till exempel att slavarna på plantagerna levde bättre än Europas fattiga bönder. Hon besvarar kritiken med att samla ett imponerande antal tidningsartiklar, rättegångsprotokoll och vittnesmål i ”A Key to Uncle Tom´s Cabin”. Den boken är dokumentär och består av fakta, som inte är omdiktade till fiktion. Det exemplar från Stockholms stadsbibliotek som jag har läst är från utgivningsåret 1853, och här finns inga förskönande omskrivningar. Slavhandelns olika aktörer har osminkade beteckningar som till exempel ”negerpiskare”, negroe whipper. Negerpiskaren skred till verket när en slavägare ansåg att en slav behövde upptuktelse, och avslutade ibland sitt jobb med att gnugga peppar i såren.

Mot negerpiskarna och negerhandlarna ställer då Harriet Beecher Stowe kväkarna. Dom står för civil olydnad, och hon refererar vad som hände kväkaren John Garret när han åtalas för att ha skjutsat några förrymda slavar. Hans straff blir att böta 5 400 dollar, och när domen fallit reser sig Garret upp och håller ett tal. Han förklarar att han inte visste att passagerarna var förrymda slavar, men, fortsätter han, ”hade jag vetat det, skulle jag ha gjort det ändå”. Han vänder sig direkt till juryn och åklagaren och uppmanar de att begrunda vad dom har hört under rättegången. Garret säger att han är övertygad om att dom då ska förstå att ”Förenta Staternas lag är, i jämförelse med vad jag har gjort, grym och förtryckande och måste göras om”.                     

Det är en magnifik stolthet, som kunde vara hämtat ur ett epos om den amerikanska myten, om kampen mellan civilisation och barbari. Men referaten från rättegångarna mot kväkare i Stowes bok går stick i stäv med myten – här är det civilisationen i Washington som svarar för barbariet, det är lagarna som är orättfärdiga. Och ett kapitel i ”A Key to Uncle Tom´s Cabin” har också fått rubriken: “The triumph of justice over law”, Rättvisans seger över lagen.

Den amerikanska forskaren Jane Tompson har i hög grad bidragit till att återupprätta Harriet Beecher Stowe som en författare värd att ta på allvar. Men så var det inte när Tompson började vid universitetet. I ”Sensational designs” från 1985 berättar hon om hur hon som student på 60-talet faktiskt var inneboende i ett hus i Hartford som en gång tillhört Stowes syster. I Hartford levde även Harriet Beecher Stowe mot slutet av sitt liv, precis som för övrigt Mark Twain – de var grannar. Vad gjorde studenten Jane? Jo, hon sprang iväg till Mark Twains hem och tittade och fotograferade, men Harriet Beecher Stowes hem – också det ett museum – brydde hon sig aldrig om att besöka. Att syssla med Stowe var ingen merit för en blivande akademiker.

Så småningom gjorde hon det ändå, och hon började dessutom intensivläsa andra kvinnliga bästsäljande författare från 1800-talet. Jane Tompson beskriver det som att hon var offer för flera generationer universitetslärares arrogans, för manliga lärare som inpräntade i studenterna att popularitet var detsamma som låg kvalitet, att religion var lurendrejeri, att känslosamhet inte fungerade, och – underförstått - att allt det där berodde på kvinnlig underlägsenhet.

Det är alltså inte enbart 60-talets medborgarrättsrörelse, eller författare som Richard Wright och James Baldwin, som satt Harriet Beecher Stowe i skamvrån. Föraktet från universitetsvärlden var redan grundmurat och Svarta Pantrarnas förakt blev bara en modern politisk legitimering av den förhärskande åsikten bland intellektuella, att det här inte är riktig litteratur. Det var därför som ”Onkel Toms stuga” ansågs så passande för barn, barn som har nära till gråten men som ingenting förstår av en skarp vidräkning med ett politiskt system.

Ingmarie Froman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".