Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Vem var Mona Sahlin?

Publicerat fredag 25 februari 2011 kl 10.21

Vem var Mona Sahlin? Nu när spekulationerna är i full gång kring vem som ska bli socialdemokraternas nästa partiordförande, finns det anledning att också fråga sig vem den avgående ledaren har varit. För även om socialdemokratin växte fram som en folkrörelse - vilket väl är anledningen till att kandidaterna inte redovisar öppet om de vill leda partiet, och i så fall vart – så har partiet alltid förknippats hårt med sina ledare. De har inte varit så många, och de har suttit länge: från att Hjalmar Branting tillträdde 1907, tills Mona Sahlin tog över ett hundra år senare, Mona Sahlin som bara kom att sitta i fyra år. Så – vem var hon som partiordförande för Socialdemokraterna? Kristina Hultman är författare, journalist och feministisk debattör. I sin radioessä ska hon ge oss sin bild av Mona Sahlin.

Det var en gång en liten flicka som var med i Barbieklubben.

Ja, hon var inte bara med i Barbieklubben. Hon var med och grundade den svenska falangen.
Flickan hette Mona, Ingeborg Andersson och hon var sju år.
Hon var med i SSU också. Fast det var senare, när hon hade blivit lite större. Så där fjorton, femton. Och Elevförbundet. Och FNL.
Vad det än fanns att engagera sig i – om det så var schlagerfestivalen,  fotboll,  eller fred på jorden - så var Mona Andersson där.
Hon tyckte om att förändra saker och ting tillsammans med andra.
Hon tyckte om rättvisa. Hon ville råda bot på missförhållanden. Hon var helt enkelt en väldigt politisk människa.

Sitt första barn fick Mona med en man från Chile som hade flytt från Augusto Pinochets militärdiktatur. Sitt andra, tredje och fjärde (det fjärde som hon tragiskt nog förlorade) barn fick hon med en ombudsman.
Bosse hette han. Ja, han heter fortfarande Bosse. 
Det var när hon gifte sig med honom som hon blev Mona Sahlin.

Året var 1982 och tjugofem år gamla Mona Sahlin valdes in i riksdagen som landets hittills yngsta ledamot.

Pappa var socialdemokrat. Mamma styrde över Folkets hus, socialdemokrat också hon. Det sägs om den familjen att man aldrig hittade något annat än röda rosor i deras trädgård.
Ett tag letade hon efter en mer radikal organisation att gå med i, kommunisterna kanske, tills Palmes ilska över sakernas tillstånd vann över henne till partiet.
Själv har Mona Sahlin sagt skämtsamt sagt, att hon inte gick med i det socialdemokratiska partiet. Hon gick med i Olof Palme.
Och vem vet. Kanske var det Palmes ursinniga tal om bombningarna av Hanoi, julen 1972 som övertygade henne.
Så vad var det egentligen som hände efter  Barbieklubben, efter FNL? Strikt politiskt menar jag.

*

När skottet från en Magnum träffade Olof Palme i ryggen, den där fredagskvällen i februari för tjugofem år sedan, var Mona Sahlin knappt ens trettio år fyllda.
Olof Palme hade fem år kvar till pension, själv skulle hon snart fylla 29. Ändå hade hon redan suttit flera år i riksdagen. 
Nu tog Ingvar Carlsson över, och han var progressiv. 
Palme-eran var över, men det ideologiska arvet efter honom levde vidare. Vissa delar tog till och med ny fart under Ingvar Carlssons lugna öppna ledarskap. Partiets unga kvinnor, t ex, fick nu mycket mera plats.

Margot Wallström, Margareta Winberg, Anna Lindh och många, många fler formade nu det socialdemokratiska arbetarpartiets framtid.
Själv utnämndes Mona Sahlin till det finaste en socialdemokrat kan vara: Arbetsmarknadsminister. Hon tog plats i partiets verkställande utskott. Nu satt hon i regeringen. Nu hade hon nått toppen.
Och det här är för tjugo år sedan
Det kan finnas en poäng i att minnas det där. Nu när epoken Mona Sahlin går mot sitt slut.
Hur unikt ung hon var.
Hur unikt länge hon varit en bärande del av sossepolitiken.
Det hon och partiledningen var helt eniga om redan under Ingvar Carlssons tid, var att socialdemokratin skulle vara ett parti för både kvinnor och män.
Jämställt skulle det vara. Varvade partilistor.
Det gubbiga arvet från Branting, Per Albin och Tage Erlander skulle brytas.

Ingvar Carlsson fick stöd för denna progressiva, för att inte säga feministiska, politik av Mona Sahlin - men framför allt av kvinnoförbundets dåvarande ordförande Margareta Winberg – på den tiden en  högröstad EU-kritiker.
Skickligt övertygade hon och Ingvar Carlsson de upproriska Stödstrumporna om att det bästa för Sveriges kvinnor var en socialdemokratisk regering.

Minns ni dom förresten? Stödstrumporna.
Det var journalisten Maria Pia Boëthius, litteraturvetaren Ebba Witt Brattström och ekonomen Agneta Stark som hade hotat med att bilda ett kvinnoparti inför valet 1994 och inte riksdagspartierna skärpte sig.
Det gjorde dom, i varje fall vissa, och Stödstrumporna lutade sig tillbaka.

Mona Sahlin var självfallet en del av allt det där. Men – och det är min poäng - hon var ingalunda en centralfigur.
I stället kunde man märka en viss skepsis bland kvinnor. Var det inte hon kanske, som hade blockerat utvecklingen mot sex timmars arbetsdag under sin tid som arbetsmarknadsminister? Nej, bland feministerna var det inte alla som kände fullt förtroende. 
Hennes revir skulle i stället komma att bli integrationsfrågorna.
Hon var vice statsminister nu, och om det var precis just då det inträffade, vet jag inte… 
Men sakta men säkert skulle hennes engagemang också växa för en annan utsatt minoritet: Homo- bi och transpersoner.
Mona, som tidigare mest hade talat om jobben och jobben och jobben, började nu intressera sig för minoritetsfrågor. Många i partiet tyckte det var larvigt.

*

Så briserade Toblerone-affären. Det här var 1995. Bomben smällde i nästan samma ögonblick som Ingvar Carlsson deklarerade att han tänkte avgå.

Femtusen presskonferenser och en miljon granskade kvitton senare - fälldes den allra första kvinnan någonsin, som hade kandiderat till rollen som både socialdemokratisk partiledare och statsminister.

*

Nu fick partiet en ny ledare. Inte alls lika progressiv. Inte alls lika intresserad av att ge kvinnor utrymme. Utvecklingen under Göran Persson tog i stället ett steg tillbaka. Han verkade aktivt vilja omfamna rörelsens patriarkala förflutna. Margot Wallström var en av de tunga politiker – en högst möjlig blivande ledare efter Persson - som fick nog av det där och försvann.

*

Så något om den oerhörda katastrof som mordet på Anna Lindh var. Man har nästan förträngt det nu – drygt sju år har gått - men hon var ju den som skulle ta över efter Persson nu när Wallström var borta. Alla visste det. Göran Persson själv visste det. Anna Lindh var en världspolitiker och stod i en klass för sig. Med henne vid rodret såg framtiden ljus ut. Både för att hon var bäst och för att hon var kvinna. Perssons manschauvinistiska pinsamheter skulle bli en marginalanteckning.

Nu blev det inte så. I stället gick stafettpinnen, efter valet 2006 – åter tillbaka till Mona Sahlin.
Och kanske valde man nu Mona, inte i första hand för att man ville ha just henne. Utan för att man till varje pris ville förverkliga drömmen om en kvinnlig partiledare.
Kanske gav man henne också makten som en slags upprättelse. En ombudsmannaprotest mot den rädslans politiska kultur som Göran Persson hade stått för.
Att Perssons närmaste man, Per Nuder, inte heller fick posten som finansminister i Mona Sahlins regering 2007, hör till bilden under den här infekterade tiden.

Det är lätt att vara efterklok, jag vet.

Men tänk om Sahlin i det läget - Persson hade just avgått - hade varit kylig nog att behålla hans  partner. Då hade hon kunnat slå in en kil i hjärtat på patriarkatet.
Sverige stod på tröskeln till en ny finanskris. Det var allvar på gång. Nu gällde det att kasta misstron och bitterheten åt sidan och slå alla kloka huvuden ihop. 
Om man gjorde det? Svar nej. 

Erbjudandet att bli finansminister gick i stället till den betydligt blekare, men snälle, Thomas Östros. En ämbetsmannapolitiker som i det här skarpa läget framstod som kraftlös.
Socialdemokraterna kunde nu bevittna hur Nya Moderaterna och regeringen Reinfeldt utnyttjade de möjligheter som krisen gav, till att sänka skatterna, och bit för bit montera ner Sossesverige.
Sahlin och hennes nya allierade i den röd-gröna oppositionen kunde bara stå bredvid det politiska skeendet och se på.

Det politiska alternativ som Mona Sahlin ställde upp väckte visserligen sympati – hon stod ju för en slags allmän hygglighet.
Samtidigt kunde alla som hade ögon att se med – och det var många - märka hur Sveriges knakade i fogarna – ekonomiskt, politiskt och socialt. Därför blev det till ett svaghetstecken att Sahlin tycktes backa.

Dessutom verkade hon mycket hellre vilja spela med sina vänner, och med kändisar, än med den bistra ekonomiska verkligheten.

Richard Woolf hade lärt henne allt om HBT-politiken, och i valets slutspurt gick författaren Liza Marklund och skådespelaren Stellan Skarsgård gå ut och försöka övertyga folk om att de skulle rösta på Mona Sahlin.
Poängen med Mona var ju att hon lyssnade. Hon var omtyckt i sosseleden och kunde lägga huvudet på sned i direktsändning. Följsam var hon också. Van att tålmodigt lyssna på tanter och farbröder av alla det slag. Mest farbröder.
När rörelsen så krävde, som i frågan om a-kassan och jobbskatteavdragen, tog hon det sedvanliga steget tillbaka, för så var hon skolad. Problemet var bara att nu, som ledare, förväntades hon ju göra det motsatta. Hon var inte partisekreterare längre. Hon skulle inte jämka ihop falanger. 

Det vi vet nu, från det numera klassiska talet på förtroenderådet i december, är att hon under åren som partiledare kom att driva en politik som hon själv inte trodde på.
”För hela Sverige”, som det stod på turnébussen. Vad betydde det?
Inte mycket, kan man tycka så här i efterhand.

Den politiska prinsessan – hon med Olof Palme, hon med Bosse och alla ministerposterna - förlorade greppet oss till slut, eftersom hon inte längre verkade ha några idéer om vilken sorts samhälle hon ville skapa. Den arga lilla flickan från FNL och Barbieklubben fanns inte längre.

*

På Mona Sahlins Facebook-sida kan man se detta. Man ser de knallrörda t-tröjorna med hennes ansikte på. Man ser spåren av studieresorna till USA.
Allt det där framgångsrikt amerikanska som någon i pr-svängen har tagit hem från en amerikansk presidentvalskampanj, och klistrat på Mona Sahlin. Hade Olof Palme accepterat det? Hade han låtit sig reduceras till ett varumärke. Aldrig i livet.

Mona var heller ingen Barack – en elitpolitiker med tusentals akademiska poäng och förankring i flera världsdelar.
När amerikanska pr-fenomen applicerades på henne såg det bara fånigt ut.

*

Enda gången hon ser riktigt glad ut på de där Facebook-bilderna är när hon träffar SSU. Och så är det fint när hon sitter i Hågelbyparken, mitt i Botkyrka, och fikar med Ingvar Carlsson. Där känner man att det finns en glädje. Där känner man att hon är sig själv. Det här är före Toblerone och före mordet på Anna Lindh, på den tiden då Mona Sahlin var partisekreterare, vice statsminister och ledde rörelsen framåt. 

Och jag vet inte…

Men när jag ser henne sitta där med kaffekoppen och mysa, nästan som en liten flicka från Barbieklubben (eller FNL?), sida vid sida med en vackert åldrad Ingvar Carlsson, så undrar jag om inte det var hennes allra bästa tid. 

Kristina Hultman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".