Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Idepolitiskt nollställd rörelse

Publicerat måndag 28 februari 2011 kl 10.24

Om jag sticker ut mitt huvud utanför fönstret här på Obs redaktion, på Baltzarzgatan i Malmö, och vrider det åt vänster, så ser jag den plats som historieskrivarna ofta pekar ut som platsen där den svenska socialdemokratin tog sin början. Inklämt mellan ett privat apotek och en inredningsbutik, finns nämligen en trappuppgång: den är visserligen låst, men om man lyckas ta sig in hittar man där en relief av skräddaren August Palm. Här låg en gång Hotell Stockholm där August Palm, en novemberdag för etthundratrettio år sedan, höll det föredrag där han introducerade de tyska idéerna om socialdemokratin i Sverige.
kallade han föredraget, 20 öre kostade inträdet och många av stadens borgare rapporteras ha begivit sig till Hotell Stockholm för att lyssna på vad denna frilansande agitator hade att säga.

Hvad vill socialdemokraterna? I Obs ska vi den närmaste tiden höra röster från vänster och höger om socialdemokratins framtid, och vi ska också hör om socialdemokratins lägesstatus i några andra länder och regioner där socialdemokratin har spelat stor roll. Först ut: Göran Greider - chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten.

När en ordinär Alliansväljare idag hör om det öde som kan drabba en utförsäkrad och sjuk människa blir han eller hon givetvis berörd. Men sen går det några minuter - och denne väljare intalar sig själv att han nog ändå hör hemma på solsidan i det här samhället och så förträngs tanken på dessa sociala förlorare. Och det som idag skrämmer mig allra mest i svensk och europeisk politik är att ingen längre vill veta av några som helst förlorare, vare sig de är sjukskrivna, arbetslösa eller bara råkar bo i någon lamslagen landsbygd. Det är därför det uppstår speciella, främlingsfientliga partier för just sociala förlorare.

Svenska socialdemokrater på högerkanten är faktiskt livrädda för att deras parti ska bli ett parti för lågavlönade, arbetslösa eller - värst av allt - bidragstagare. Att de där bidragen består av framkämpade sociala rättigheter som även en tjänsteman har nytta av, är på den kanten på väg att förträngas.

Trettio år av marknadsliberalt tänkande har lett till denna punkt: Den rörelse som såg som sin uppgift att jämna ut skillnader och ge oss en känsla av att samhällets vinnare och förlorare är och måste vara förbundna med varandra på något sätt - den är idépolitiskt närapå nollställd.

När jag på ganska nära håll följer det socialdemokratiska partiets våndor inför valet av partiordförande är det en sak som är slående: Att det helt enkelt fattas en generation inom denna rörelse. Det är nästan tomt på politiska begåvningar i 30-50 årsåldern. De som klättrade och blev tongivande i den åldersgruppen - de klättrade med de marknadsekonomiska teserna som kompass. De som var kritiska lämnade rörelsen eller gick in i någon sorts stand-by-läge. Politiska stjärnskott som Maria Wetterstrand, Gustav Fridolin eller Jonas Sjöstedt ser jag som typiska begåvningar som socialdemokratin om den varit vital självklart hade sugit upp redan i ungdomen.

I två omgångar tackade detta parti nej till intellektuella och folkliga vitamininjektioner - dels när man inte ville ha med 60- och 70-talsvänstern eller den gröna civilisationskritiken att göra och dels när man under nittiotalets krisår gallrade ut kritikerna av den hårda saneringspolitik som drev bort medlemmar och försvagade banden till fackföreningsrörelsen. Och nu står partiet där, med ett stort hål i skrovet och frågar sig förvirrat varför det sjunker.

Finns det då något som talar för att rörelsen kan vitaliseras? Jag säger just vitaliseras - eftersom ordet förnyelse har blivit ett kodord för högervridning. Det bär på hela den mittenideologi som lett europeisk socialdemokrati till rena kollapser de senaste åren, i Tyskland, i Stor-Britannien, i Sverige, i Danmark och så vidare.

Och ja, det finns naturligtvis saker att hoppas på. Något tillspetsat brukar jag ibland hävda att alla marknadsekonomier i sista hand är dömda till socialdemokrati. När klyftorna blir för djupa och när styrningen av marknader och inte minst finansmarknader blir för svag fungerar samhället helt enkelt inte. Statsingripanden och offentliga investeringar som gynnar både breda folklager och näringsliv har åtskilliga gånger räddat kapitalismen från kapitalisternas kortsiktighet. Och i utbyte har vanligt folk då tillskansat sig mer makt och mer trygghet.

Arbetarrörelserna har fått sitt historiska existensberättigande genom att just balansera marknad och kapitalism. Den uppgiften kommer alltid att bli aktuell igen - inför växande klassklyftor och skenande klimat.

En finanskris till och solsidan blir plötsligt skuggsida. Men den uppgiften kan bara axlas av en rörelse som uppfattar själva frågan - och det har knappast varit fallet sedan Olof Palmes dagar.

Svensk socialdemokrati lyckades under förra seklet ta en rad språng ut i okänd terräng och vinna majoriteter för ett mer jämlikt samhälle. Det första hette Folkhemmet, det andra hette det Starka samhället och när de där två tankefigurerna klingat ut försökte man att ta ett tredje språng i riktning mot mer av ekonomisk demokrati. Det språnget orkade man inte med. Och sedan dess har man suttit stilla och bara tärt på det gamla förtroendekapitalet.

Men socialdemokratin måste ta sådana språng för att väcka liv i det sovande folket. När väljarkåren reduceras till konsumenter som man ska sälja privata förmåner till, då förlorar alltid arbetarrörelsen. Socialdemokratin kan inte nöja sig med att överta en väljarkår som borgerligheten definierat - den måste ta de där sprången ut i okänd terräng och i viss mening faktiskt skapa sig en ny väljarkår. Och väljarkårer och hela folk kan förändras - vi ser det i Egypten just nu, vi har sett det under socialdemokratins nittonhundratal. Och jag tror att en bestämd känsla är vida spridd hos de flesta av oss: att vi är mer avancerade än det konsumtions- och konkurrenssamhälle som vi har stängs in i.

Politik är att vilja, menade Olof Palme. Det är nu tjugofem år sedan han sköts till döds. Jag stod vid hans gravsten häromdan. Jag tänkte på tjugofem förlorade år. Och jag tänkte på en socialdemokrati som inte längre förmår låta vinnare och förlorare möta varandra och skapa något nytt och tredje. Plötsligt började klockorna ringa.

Göran Greider 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".