Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Ett unikt sätt att gå in i väggen

Publicerat tisdag 1 mars 2011 kl 11.17

Politik är att vilja, det var Olof Palme som sa det och på Obsredaktionen har vi så att säga fört in det påståendet som en slags utgångspunkt i vår serie om socialdemokratins framtid, som vi kallar ”Vad vilja socialdemokraterna?”
Vad ville då Tony Blair? Han genomförde som bekant en fantastiskt framgångsrik rebrandingkampanj på 90-talet, när Labour blev New Labour , vilket ledde till jordskredssegrar i de engelska valen både 1997 och 2001.Mitt när denna succésaga pågick för fullt, år 2000, var Jesper Meijling, som radioreporter, på plats när en av New Labours chefsideologer besökte Malmö under ett seminarium.- Och det var ett möte som Jesper Meijling menar kan ge perspektiv på den specifikt socialdemokratiska viljan.

Till eftervalsanalysens referenspunkter hör de europeiska socialdemokratiernas 90-tal och den så kallade tredje vägen, som hämtade inspiration från New Labour i England. Hur var det, gick något väldigt bra då, eller gick något väldigt snett för socialdemokratin? Jag tror att svaret ligger lite djupare begravet än ledord som ”höger mot vänster” eller ”fortsatt förnyelse”. Men inte oåtkomligt.

Någonting jag hörde för tio år sedan kommer för mig: just då, när New Labour stod på höjden av sin bana. En kväll i Malmö bland framtidsintresserade, en hel del socialdemokrater, men också andra. New Labours tankesmedja Demos var på plats med Geoff Mulgan, som räknades som den främste idégivaren. När jag höll upp mikrofonen framför Geoff Mulgans mun, kom en ordström:

I’m not sure there is really one, because the thing about successful cities is that all the… you have to get everything moving in the same direction. You have to get employers feeling confident, feeling that they have, they are being listened to by the government, their needs are being met, you have to have structures at neighbourhood level, beginning to turn things around, you have to get the police working with the community to bring down crime, to redesign public spaces, or lighting or whatever it may be... you need access to IT and communications for everybody //. And it all needs to be glued together, above all by leadership, and by shared vision – and perhaps that is the single most important thing, is that sense of common vision, which motivates all of those energies and gets the public sector, the private sector, the community all moving in the same direction.

”Man behöver strukturer på kvartersnivå, börja vända utvecklingen, få polisen att arbeta med lokalbefolkningen, förändra offentliga rum, belysningen t ex eller vad som helst, man behöver ofta symboliska kulturella saker, kanske ett nytt museum eller en ny skulptur, eller en årlig festival som svetsar samman folk. Man behöver vända utvecklingen i dåliga skolor, lägga ner dem i några fall, man behöver dynamiska universitet som kan ge råd till lokala organisationer, spjälka av nya företag, det behövs tillgång till IT för alla, och allt det här måste smältas ihop framförallt av ledarskap och av en gemensam vision, som motiverar alla energier och får den offentliga sektorn och den privata sektorn och hela samhället att gå i en och samma riktning.”

Puh. Det jag tycker är alltmer intressant, så här på visst tidsavstånd, är formen, det vill säga bristen på form. Det är uppslag som bara strömmar förbi. Det känns så – bekant. Idégivaren Geoff Mulgan är beredd att tala om allt, men inte att tala om hur något egentligen fungerar eller mer exakt relaterar till nåt annat. Det enda som antyder att nåt sitter ihop är ord om ”gemensam vision” och ”ledarskap”.

Det här var tio år sedan, som kan verka som en annan, flydd tid – men det kanske också är precis nu, på flera sätt. Formlösheten som form i Mulgans prat tycks beskriva rörlighet och anpassningsförmåga, en glidning mellan ”anpassning” och ”förändring”, begreppet som var så viktigt: ”Förändringen” var något stort som kom över oss, det var bara att hänga med. Men nu hör tydligare jag det jag inte hörde då: femtielva järn i elden, men ingen egentlig beröring med förändringen.

Det här hör inte till ett ”då”, det har trängt igenom och spritt sig. Idag är det nog en majoritet som liksom Mulgan menar att det inte spelar någon roll vem som utför något, om något är privat eller lokalt eller generellt, inget spelar egentligen någon roll, så länge man kan hänvisa till en vision och någon form av resultat. Man reformerar utan att fästa sig i det man reformerar, utan att veckla in sig i för mycket kunskaper om det.

Jag tror att socialdemokratier på ett unikt sätt går in i väggen här. Först försöker man, som Mulgan, följa med i snabb takt, än hit, än dit, sen ger man upp det och ställer sig bredvid, hoppas på åtminstone ett ledarskap, men mest av allt är man utpumpad. Då kan det framstå som att viljan brister – ”politik är att vilja”. Geoff Mulgan saknade i alla fall inte vilja. Viljan är inte problemet. Man kan vilja hur mycket som helst. Det var ingen brist på ”berättelse” heller. Mulgan berättade och berättade, det var det som gjorde min arm så trött. Problemet var, och är, att verkligheten inte har en berättelseform, med en början och ett slut. Verkligheten är flerdimensionell, börjar och slutar överallt, långt bortom t.o.m. vad Mulgan sa, och han sa ändå mycket. Berättelser är för folk som redan är i gång med någonting viktigt, och vill klä det i symboliska ord.

Problemet för socialdemokratierna, med det som Geoff Mulgan får representera här, är som jag ser det inte något med ideologi och höger-vänster, utan att det inte går att utvinna någon socialdemokrati ur det. Därför att en nödvändig definition av ”socialdemokrati” tror jag förblir: något som kan utgöra ett någorlunda långsiktigt och stabilt samhällskontrakt. Vilket förutsätter direkt beröring, inte visioner i största allmänhet. Det förutsätter egen analys, strukturer, sansat arbete med att förstå hur komplicerade saker fungerar, vilka saker som spelar roll. Färre förslag och fler frågor: Hur fungerar infrastrukturen på lång sikt? Finns det någon forskning kring vad man uppnår med vilka incitament i offentliga åtaganden i t ex skolan? Vad är en marknad för något? Hur funkar det? Hur sitter saker ihop? Hur samverkar de med viljor och drivkrafter?

Jesper Meijling

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".