Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Skakigt för oppositionspartier i södra Afrika

Publicerat onsdag 2 mars 2011 kl 10.36

Vi stannar kvar i Afrika och rapporterar om en politisk trend i Sydafrika och Zimbabwe; och det är att flera viktiga oppositionspartier har splittrats på grund av inre, politiska stridigheter. Tor Billgren berättar.

För några veckor sedan kom nyheten att Inkatha Freedom Party i Sydafrika splittras. Det är därmed det tredje oppositionspartiet i södra Afrika som skakas om ordentligt på bara två månader. 

I december förra året var det Sydafrikas Congress of the People, Cope som drabbades. Och i början av januari en av fraktionerna i Zimbabwes Movement for Democratic Change, MDC.

Det är utomordentligt allvarligt att länder med så dominerande regeringspartier som i Zimbabwe med Zanu-PF och Sydafrika med ANC, har så impulsiv opposition.

De nu sargade partierna har mycket olika historier. Äldst är Inkatha Freedom Party, IFP, som startades av den sydafrikanske politikern Mangosuthu Buthelezi som befrielserörelse 1975. Vid senaste valet 2009 blev IFP det tredje största oppositionspartiet med 4,5% av rösterna.

Spänningarna i IFP började för några år sedan med att främst yngre partimedlemmar ville se en förnyelse inom partiet, som fortfarande leds av den åldrade prins Buthelezi. De lyfte fram partiveteranen Zanele Magwaza-Msibi som partiets hopp, vilket irriterade Buthelezi, som hade en annan kandidat i åtanke som sin efterträdare. En segdragen process inleddes, som slutade med att Magwaza-Msibi såg sig som persona non grata. I slutet av januari lämnade hon IFP och startade ett eget – National Freedom Party – NFP. Och det har börjat bra. De senaste veckorna har flera IFP-representanter hoppat av och anslutit sig till Magwaza-Msibis parti. Men i värsta fall riskerar både IFP och NFP att rinna ut i sanden.

En av orsakerna till att det blev så infekterat av att Magwaza-Msibi utmanade Buthelezi, ligger i den afrikanska principen om att alltid respektera sina äldre. Det är förstås inget fel med det, men det riskerar också att hämma utveckling. Särskilt om en yngre person med utbildning – något som är ovanligare bland de äldre – de facto är lämpligare som ledare. I fallet med IFP kompliceras det ytterligare av att Buthelezi är en kunglighet och något av en ikon.

I de två andra partierna handlar splittringarna mindre om stolthet, och mer om ren och skär makthunger. I fallet med Congress of the People är det inte så konstigt, eftersom Cope bildades just på grund av makthunger. Grundarna var ett antal ANC-höjdare, som när Thabo Mbeki förlorade posten som ledare för ANC 2007 insåg att de hade kommit till vägs ände i hierarkin. Enda sättet att hålla sig kvar i toppen var att bilda ett eget parti. Och Cope gjorde ett rekordval 2009 med hela 7,4 procent, bara 120 dagar efter att det hade bildats. Men sedan dess har det mest kommit skandalnyheter från partiet.

Den stora smällen kom i december förra året när Cope skulle hålla en konferens för att välja sitt ledarskap. Polisen fick sätta in gummikulor och tårgas för att skingra de båda ledarkandidaternas supportrar. Efter det har partiuttalandena varit rena farsen, där båda kandidaterna betraktar sig vara partiets rättmätiga ledare.

Och det som har hänt med MDC i Zimbabwe är likartat. Observera att fejden där inte äger rum inom den fraktion av MDC som leds av Morgan Tsvangirai, som kanske är den man vanligen avser när man talar om partiet. Utan det är den mindre, ”intellektuella” fraktionen, som bildades 2005 med Arthur Mutambara i spetsen, som krisar. Precis som med Cope, är det de båda grundarna som inte kan komma överens om vem som ska vara chef. Det senaste är att Mutambara fått sparken som partiledare, samtidigt som han vägrar lämna sin post som vice premiärminister i maktdelningsregeringen. Medierna har spekulerat i bildandet av ytterligare en fraktion av partiet.

Nu finns det som tur är andra oppositionsalternativ i de här länderna. Demokratiska Alliansen i Sydafrika stärker sitt grepp allt mer och börjar bli ett riktigt problem för ANC. Förra valet fick de 16,7 procent. Och i Zimbabwe är Tsvangirais fraktion av MDC en betydande kraft att räkna med.

Men det är ändå en oroande trend att partier som fått förtroende av väljarna för att vara blåslampor i ändan på regeringarna, istället faller sönder i obetydliga skärvor, på grund internt käbbel. Tänk om styrkan i att vara en enad och stark opposition hade varit viktigare än prestigen och makten hos de enskilda ledarna?

Men tyvärr är det ofta så här i afrikansk politik – det är personer – The Big Man som står i centrum – inte idéer och ideologi.

Det som händer med Cope och MDC-fraktionen är bara tragiskt och upprörande. Men det finns viss anledning att vara optimistisk över utvecklingen med IFP och NFP i Sydafrika. Utbrytaren Zanele Magwaza-Msibi är visserligen en Big Woman, men hon är också en omvittnat skicklig administratör och god ledare. Om hon lyckas avstå från att bygga upp en kult kring sin person och istället fokusera på idéer och verklig politik, kan konflikterna och splittringarna vara början på något nytt – och förhoppningsvis stort. Hon har gott om tid på sig att bygga upp ett väljarunderlag till parlamentsvalet 2014. Men redan vid kommunalvalen senare i år kommer vi att få en indikation om hur det kan gå.

Tor Billgren

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".