Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Författaren som försvann

Publicerat fredag 4 mars 2011 kl 11.19

Det finns många sätt för författare att försvinna på. Kanske slutar de skriva, som John Steinbeck gjorde efter att han fått nobelpriset. Eller så försvinner de in i projekt som de aldrig lyckas avsluta, som amerikanen Ralph Ellison som under flera decennier skrev tusentals sidor på uppföljaren till genombrottsromanen Invisible Man, utan att någonsin förmå sig att sätta punkt. Men det finns också författare som försvinner på riktigt; som en dag spårlöst bara är borta utan att någon vet vart de tagit vägen. Om det handlar dagens radioessä med Dan Jönsson.

Jag skriver ordet ”jag”. Och jag raderar det. Jag tittar på den tomma raden: nyss stod det där. Nu finns det inte längre. Kan man då säga att det någonsin funnits, detta ”jag”? Vad gör egentligen den människa som skriver? Gör man sig fri med det man skriver, eller är det tvärtom, att det skrivna blir någonting som binder en, någonting som plötsligt blivit möjligt att radera? Här, ett citat:

”Kineserna har en lek: tankstrecket. De fångar två fåglar som de binder fast vid varandra. Med hjälp av ett snöre, tunt men starkt och långt. Så långt att fåglarna, när de väl kastats upp i luften flyger iväg uppåt som en pil. De tror sig fria och flaxar med vingarna i glad berusning och stolthet, men så plötsligt: krack! Beskjutna. Nu flaxar de som galna åt alla håll, virvlar runt, spiller blodet som droppar från deras sårade vingar och tappar fjädrar och dun över åskådarna. Mänskligheten är ett fjäderfä av detta slag. Vi är alla offer för samma lek; skilda åt men ändå bundna med våld. Alla, utan något undantag.”

Det här är ett citat ur romanen ”Våld”, av Yambo Ouologuem från Mali. En roman som är svårare att sammanfatta än de flesta andra. ”Våld” kom ut på franska 1968, under titeln ”Le devoir de violence”, och hyllades omedelbart som en milstolpe i den moderna afrikanska litteraturen; en ursinnig, visionär saga som följer historien om det fiktiva, västafrikanska kungariket Nakem-Zuiko, och beskriver hur makt och våld ger näring åt varandra, och hur kraften i den processen alstrar mer makt, mer våld. Genom hela berättelsen går en ton av desperat sinnlighet, ett destruktivt, medvetslöst begär som gång på gång bryter fram i blodiga krig, i utrensningar och autodaféer, i våldsamma sexuella orgier och oöverlagda mord. Ouologuem vill krossa myten om det oskuldfulla Afrika, som våldtogs av det vita Europas kolonialister och slavhandlare. Istället beskriver han hur härskarna i det svarta Afrika tvärtom samarbetade med slavhandlarna för att befästa sin egen makt. Våldet och förtrycket är hos Ouologuem en blind urdrift, som tränger till ytan så fort den får en chans. En drift som alltså binder människorna samman, samtidigt som den förgör dem.

När man läser ”Våld” är det omöjligt att inte fråga sig hur man som författare hanterar en så kompromisslös, litterär satsning. Hur går man vidare? Några år efter publiceringen av ”Våld” försvann Yambo Ouologuem, och i flera decennier var det ingen som riktigt visste vart han hade tagit vägen. I bakgrunden fanns en upphovsrättslig konflikt, som bottnade i att vissa stycken i ”Våld” hade visat sig vara klippta ur romaner av andra författare, bland andra Graham Greene, något som Ouologuem inte förnekade och sade att han heller aldrig hade velat dölja. Men anklagelserna för plagiat tog hårt, och Yambo Ouologuem lämnade den franska litterära offentligheten med bitterhet och en känsla av svek.

Det vi skriver binder oss till världen. En oskriven text är fortfarande full av möjligheter; en skriven text däremot är verklighet. Den blir som den blir, och den står som den står. I det skrivna får författaren konturer, en andra kropp av ord. Det skrivna skapar en förbindelse mellan vårt individuella, tillfälliga liv och någonting större, varaktigare och gemensamt, en förbindelse som kan vara tärande eller befriande, löftesrik eller riskabel, men ändå, en författare som skriver är en människa som upprätthåller detta band. Vad är då den författare som slutar skriva, som tystnar, som försvinner?

Den försvunne författaren är en fängslande, men också skrämmande gestalt. En figur som på en och samma gång trätt in i och ut ur sitt verk. Förnekat det, och slukats upp av det. Till hälften människa, till hälften text. Chilenaren Roberto Bolaños berömda mastodontromaner ”De vilda detektiverna” och ”2666” kretsar båda kring den här myten. Urtypen för denna romantiska kategori är naturligtvis Arthur Rimbaud, som efter att ha revolutionerat den moderna poesin som 21-åring lämnade Frankrike, tog hyra på en båt och sen levde ett kringflackande liv i bland annat Jemen och Etiopien. Deckarförfattaren Agatha Christie försvann mystiskt i början på tjugotalet men dök upp efter några dagar på ett kurhotell, dit hon hade tagit sin tillflykt efter vad som tycks ha varit ett svartsjukedrama. Ett större mysterium är fallet med den amerikanske beatpoeten Weldon Kees, som en dag i juli 1955 lämnade sin bil vid Golden Gatebrons norra fäste, med nycklarna i. Kees hade då talat i vaga ordalag om att börja ett nytt liv i Mexiko, liksom den äldre kollegan Ambrose Bierce, som för övrigt också han försvann spårlöst - under mexikanska inbördeskriget 1914.

När en författare försvinner, finns det skrivna kvar. Det skrivna blir en kvarleva, skild från den människa som en gång skrivit det, en spöklik genomskinlig kropp som får den försvunne författaren, om han fortfarande lever, att likna en zombie, en levande död. I ”Våld” beskriver Yambo Ouologuem hur människorna i Nakem-Zuiko under en period försöker dra sig undan makten genom att officiellt ”dö”, och därefter leva vidare som zombier, en sorts spöken. När Yambo Ouologuem försvann fanns hans roman kvar, och i alla år låg dess vrede och pyrde under gåtan om hans försvinnande. Rykten gick; enligt en del hade han dragit sig tillbaka till landsbygden i Mali och verkade som byskollärare, enligt andra förde han en enslig tillvaro som from muslimsk marabout. Somliga påstod att han blivit galen. Men ingen visste.

Inte förrän den amerikanske litteraturvetaren Christopher Wise i slutet av nittiotalet gjorde ett försök att spåra upp Ouologuem. Wise är specialist på västafrikansk litteratur och passar på när han under en period undervisar vid universitetet i Ouagadougou i Burkina Faso. Tillsammans med två medresenärer, en adrenalinstinn amerikan som arbetar för Världsbanken med att driva igenom privatiseringar i den burkinska ekonomin, och en äldre burkinsk man som säger sig vara bekant med Ouologuem och som Wise hoppas ska kunna bryta isen, börjar den skakiga färden i amerikanens jeep. Resan, som Wise har skildrat i en essä, går till musik av Grateful Dead genom väglöst land i två dygn innan det omaka sällskapet omskakade anländer till Sevaré i Mali, där de börjar fråga sig fram efter Ouologuem.

Det visar sig att de inte är de första som försöker. Tidigare har ett par amerikaner varit där, och Ouologuem ska då ha gömt sig i moskén i två dagar. Av människor de frågar beskrivs Ouologuem som ”dur” – stenhård – en man som tar sin tro på största allvar och av de flesta uppfattas som ”ganska galen”. Bland annat lär han ha kastat sten på några franska turister som försökte fotografera inne i moskén. När mötet med Ouologuem till slut blir av blir det en mäktig antiklimax: i tre timmar sitter Wise och lyssnar till en ilsken, intellektuellt avancerad men rätt osammanhängande monolog om allt från den senegalesiska négrituderörelsen till den nykoloniala förlagsmarknaden och situationen bland USA:s svarta befolkning.

Bara ett ämne vägrar Ouologuem att ta upp – och det är givetvis just det ämne Wise har rest hela den här vägen för att få diskutera: nämligen hans eget skrivande. Ouologuems integritet på denna punkt är benhård. Litteraturen är för hans del ett stängt rum, en övergiven kust. När jag läser Christopher Wise’s berättelse får jag en känsla av att denne motvilligt återfunne författare, i sitt förnekande av litteraturen, är som en flykting som sökt skydd undan en förtryckande övermakt. Litteraturen är en stark kraft, men den är för Ouologuem en destruktiv kraft, en del i den våldets regim som binder människorna samman och förgör dem. Och till sist kommer han ju inte undan den ändå: Christopher Wise vänder tillbaka med en litterär trofé, skriver sin essä och återbördar på så vis författaren Yambo Ouologuem till den litterära offentligheten.

Är en roman en människa? Jag tänker att det här är något vi än idag har svårt att förstå. Att författaren, som skriver, inte är det skrivna. Fortfarande, efter alla dessa tusen år av skriftkultur, förblir det ett mysterium. ”Je est un autre” - Jag är en annan - skrev Rimbaud, innan han försvann. På samma sätt är den som skriver alltid tvungen att försvinna ur det skrivna.

Jag skriver ordet ”jag”. Jag säger det. Nu är det sagt.

Dan Jönsson.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".